I går kväll såg jag äntligen Vikarien, en dokumentärfilm i regi av Åsa Blanck och Johan Palmgren. Den var på många sätt mycket bra och kommer den till en bio nära dig, skall du absolut se den.Det första jag tänkte när jag kom ut var att jag längtade en hel del efter att jobba med tonåringar igen. Det finns ett liv och en glädje i lärarjobbet som kanske alltför sällan syns i Kritans magsura poster. Men så är det. När det är kul och bra, då är det mycket kul och mycket bra.
Filmens "handling" är som följer: Den unge läraren Max börjar tvivla på sig själv och sina metoder eftersom det är ett djäkla liv på lektionerna. Han ringer sin gamle högstadielärare Folke, som nu är över 70 år. Folke sätter sig i bilen och kör upp till Hallonbergen för att se om inte hans beprövad metoder skall kunna fungera. Så här skriver sajten bio.nu om detta.
"Folke har en traditionell lärarstil. Han begär tex att eleverna ska hälsa på honom ståendes innan lektionen börjar. Mössor tillåts inte, tuggummin ska spottas ut och det ska vara tyst i klassrummet. Max däremot föredrar en mindre auktoritär ledarstil. Han vill försöka vara kompis med eleverna för att på så vis vinna deras förtroende."
Detta citat är belysande för hur korkad debatten ibland blir. Folkes regler är "auktoritära" och sätts i motsatsställning mot ett mer kamratligt förhållningssätt.
Nu är grejen den att jag upplever Folke som mycket kamratlig och schysst. Han vinnlägger sig om att se varje elev, via skolfotokatalogen har han lärt sig allas namn när han kommer, han har glimten i ögat och är oerhört kunnig. Hans idé är att ställer eleverna upp på ett lugnt och respektfullt klimat kommer de och han att ha det bra tillsammans. Jag tror han har rätt. Och visst, naturligtvis är han "gammaldags" och lite skönt prillig.
Max är också mycket duktig. Hur han är som klassrumspedagog är svårt att få något grepp om, för det är ett djäkla röj hela tiden. Men han lägger ner ett enormt engagemang på sina elever. Han åker hem till dem om det behövs, han peppar och uppmuntrar och han vinner många elevers och föräldrars förtroende.
Både Max och Folke tycks jobba i ett vacuum. Vad som är regissörernas jobb och vad som är "verklighet" är inte så lätt att veta, men rektorn är ständigt frånvarande och kollegorna skymtar bara lite ibland. Detta blir en svaghet i filmen - något av komplexiteten går förlorad.
Eleverna då? De är en skön blandning av osnutna skitungar och kloka ungvuxna, och givetvis gläds man enormt mycket med dem på skolavslutningen när de uppklädda och fina får betyg och välgångshälsningar. Trots den känsla av kaos filmen vill förmedla känns ingen våldsam eller hotfull, utan de är pratiga, struliga och skitjobbiga, men i grunden schyssta på något sätt.
Ok, men vem vinner då? Folke eller Max? Ingen vinner. Det blir aldrig frid och fröjd i klassrummet. Man når varandra lite grann som människor, och helt klart sätter Folke, och Max i synnerhet, spår hos eleverna. Men samtidigt är det glasklart att de här ungarna hade kunnat lämna skolan mycket bättre rustade inför livet om de fått en bra arbetsmiljö. Och, detta måste byggas gemensamt på skolan; aldrig så duktiga lärare står sig ganska slätt om skolkulturen i praktiken släpper greppet om klassrummet.
Om jag går tillbaka till skolan igen skall jag se den här filmen tillsammans med mina elever. Vi kommer att få en hel del att prata om.
No comments:
Post a Comment