Okej, ni hajjar. Och jag hajjar. Listans trovärdighet rasar som ett korthus, när nu plötsligt två låtar går in på plats ett och en halv. Detta beror, som jag ser det, på mina luddiga kriterier, labil dagsform, samt lite spontanitet. Dödssynder i listsammanhang.(För många, för män i synnerhet, är detta med låtlistor extremt allvarligt. Jag har tidigare, i andra sammanhang, trampat i klaveret ordentligt när det varit listdags. Minns t ex när jag slängde in Fogerty's Almost Saturday Night på en folk/singer-songwriter-lista som tydligen skulle befolkas av små milda britter med luta och flöjt i bagaget. Det blev inte nådigt. Så för mig är det kanske inte så allvarligt.)
Nåväl, när jag började detta projekt var jag på det klara med att både Clash och Ebba skulle med, och att de skulle in högt upp - även om jag inte var helt tvärsäker på kringsnacket. Och det blir inte så mycket kringsnack, för det skulle leda till sentimentala ordbajserier som finge Olsson och Persson att framstå som hippaoch stringenta popsnubbar, fast förankrade i nutid och verklighet, och... det bjussar jag inte på.
Kopplingen till skolan? Nån rad här och där, helt centrala i min uppväxt, och banne mig nu också.
"Vilken tur lilla jag har haft,
jag känner mej så hedrad.
Att få växa upp i ditt sköte e ett privilegium som få har haft,
så tack mor å far.
Tack mina lärare och tack alla vi,
alla vi som har det så bra
Men Svärje, Svärje Fosterland,
säj mej är det verkligen sant?"
"We met when we were in school
Never took no shit from no one, we weren’t fools
The teacher says we’re dumb
We’re only having fun
We piss on everyone
In the classroom"
Två extremt bra låtar.
Från We´re only in it for the drugs, 1979 (Ebba Grön), och Give ´em enough rope, 1978 (The Clash).
No comments:
Post a Comment