Wednesday, January 17, 2007

Gärna batong, men först en rejäl analys

Idag skriver företrädare för den borgerliga majoriteten med folkpartisten Lotta Edholm i spetsen, på DN debatt. "Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i grundskolan". Visst tar Stockholm därmed täten, men man springer i galen riktning.

Om du brukar läsa vad jag skriver om svensk grundskola vet du att jag tycker att ordningsfrågorna är avgörande betydelse. Man skulle, på nusvenska, kunna säga att "jag brinner för det här med ordning i skolan". Och det gör jag för att skolan skall bli en roligare och tryggare arbetsplats för barn, ungdomar och vuxna, för att vi skall lyckas bättre med den centrala uppgiften att lära, och för att jag inte vill att skolan skall vara den plats där unga killar och tjejer får upp till tolv år på sig att utveckla ett oförskämt eller våldsamt beteende. Jag delar också, i stort, den verklighetsbeskrivning artikelförfattarna levererar.

Men ordningsbetyg skall vi inte ha. Mitt första argument handlar om elevens rättssäkerhet; jag har kollegor som inte klarar av att sätta vanliga betyg på det sätt som det är tänkt; trots att de haft drygt tio år på sig att lära sig systemet, trots att det finns gott om dokument som berättar hur man gör och trots att de fortbildats in absurdum i frågan. De bedömer ändå andra saker än det som skall bedömas, och de utformar kriterier efter eget huvud. Det känns så där att tänka sig att den graden av professionalitet skall appliceras på bedömning av elevers beteende, och skriva in i betygen. Betygssättning är en form av myndighetsutövning. Vilket leder oss in på nästa argument...

Skall det vara standardiserade betyg duger inget mindre än att vi processar detta den vanliga vägen; via riksdag, utskott och remissinstanser. Låter Skolverket anställa 27 odugliga jurister och lika många extra "utbildningsforskare" och tröska frågan ett varv till. Det är inte vettigt att lägga tid och resurser på att utforma kursplaner och kriterier på detta område. Och gör vi det inte hamnar vi i förra stycket. Fast ännu värre då, får man förmoda.

För det tredje. När jag sätter betyg har jag ett stort material att bedöma. Elevernas konkreta arbeten och mina anteckningar. Provresultat och bedömningar av redovisningar och muntliga övningar. Jag går tillbaka i tiden, försöker bedöma färdigheter och djupare förståelse. Jämför med Skolverkets kursplaner och kriterier och jämför med skolans. Sätter preliminärt. Börjar om. Etc. Det är ganska krävande. Men kul; det handlar om det jag valt att jobba med, det är elevernas kunskapsutveckling som nu skall bedömas. Att på samma sätt närma mig elevernas "ordning", hamnar för min del en bra bit utanför uppdraget. Det var inte därför jag ville ha det här jobbet.

Det är i och för sig lite oklart exakt vad stockholmarna har tänkt sig. Så här skriver de, när de vill vara, så att säga, konkreta:

"I avvaktan på ett eventuellt regeringsbeslut kommer vi därför att erbjuda alla föräldrar med barn i grund- och gymnasieskolan, som så önskar, skriftlig information om barnets sociala utveckling utöver kunskapsutvecklingen. För högre årskurser och i gymnasiet kommer informationen att skrivas in i terminsbetygen.

Den exakta utformningen av omdömet bör vara upp till varje enskild skola, men mallar och centrala riktlinjer ska tas fram. De kan fungera som stöd vid utformandet, men också säkerställa att alla elever, oavsett vilken skola de har valt, får ett välgrundat omdöme. Vi kommer därför att ge utbildningsförvaltningen i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur ett sådant omdöme skulle kunna se ut."

Som ni ser är mina farhågor ovan ganska rejält befogade; det kan bli lite hur som helst, men in i betyget ska det banne dem. Nötter.

Nu är ju ordningsbetyg inte det enda man tänker sig:

"Ett skriftligt omdöme är förstås inte någon universalkur. Ordningsproblemen måste bemötas med en rad olika åtgärder. I budgeten för 2007 och förslaget till verksamhetsplan föreslås därför bland annat att skolk återigen ska redovisas i terminsbetygen, att möjligheterna att flytta mobbare ska undersökas och att lärarnas disciplinära befogenheter måste tydliggöras och, i den mån det är möjligt, utökas."

Hmm. Att skriva in närvaro i betyget tycker jag är helt ok. Likaså att flytta mobbare, samt att tydliggöra lärares befogenheter. (Men utöka? Med exakt vadå? I den mån det är möjligt... Söte Jesus. Men de kanske menar "i den mån det är nödvändigt." Låt oss hoppas det, och avvakta vad tydliggörandet utvisar.)

Men, blev det inte lite tomt det här? Jag saknar skrivningar om förebyggande arbete, elevvård och personalresurser. Man måste nämligen intressera sig lite för förutsättningarna också. "Gärna batong, men först en rejäl analys", som vi disciplinteoretiker sedan urminnes tider avslutat våra anföranden.

---



Jag har tidigare skrivit om ordningsbetyg till exempel här och här.


---

Jag delar inte PJ Anders Linders slutsats, men däremot det han skriver om Jämtin och Preisz:

"Och hur alternativen till ordningsbetyg ser ut är det ingen som vet. Både Carin Jämtin (s) och Lärarförbundet klagar och beskärmar sig, men deras alternativ är att hela samhället blir fullständigt annorlunda - och hur realistiskt är det att något sådant sker i brådrasket?"

1 comment:

Inga M said...

Du har fel när Du skriver att ordningsbetyget hamnar utanför Ditt egentliga uppdrag. Om Du läser läroplanen, inte bara kursplanerna för varje ämne, så står där klart och tydligt att det också ingår i skolans uppdrag att bibringa eleverna kunskaper om hur vi människor bör uppträda för att kunna fungera i ett socialt sammanhang. Jag tycker inte alls att det är konstigt att det betygssätts på samma sätt som andra kunskaper. Sedan kan man alltid diskutera betygens vara eller inte vara och hur de ska se ut men det är liksom en annan femma.