Nişantaşi och hüzün

I kväll gick vi runt i Nişantaşi, en lite snofsigare stadsdel där bland annat Herr P bodde som barn. Skulle kunnat ligga i ett av de finare arrondisementen i Paris till exempel. Snofsigt som sagt, fint på det hela taget, men samtidigt lite oturkiskt. Jag tror att Nişantaşi härbärgerade den borgarklass som i likhet med landsfadern ville orientera sig mot väst och moderniteten; bort från fez, moské och backwardness så att säga.

Samma borgarklass är kanske för övrigt bäraren av det som kallas "hüzün", en slags känsla av kollektivt vemod, vilken Pamuk nämner på var och varannan sida i sin Istanbulbok. I hans ögon uppbär hela staden och dess invånare denna turkblues; en känsla av att såväl geografiskt som kronologiskt befinna sig i periferin; att ha haft makten och härligheten men nu finna sig vara lite seg och solkig; förvirrad, pank och kanske lite låg. Lite dagen efter helt enkelt.

Enligt säker källa skall dock denna hüzün rättare tillskrivas Orhan Pamuk själv, och möjligen övriga samhällsklasskamrater med liknande resor, även om han vill göra det till stadens normaltillstånd. Det är i hans bakgrund, hans uppväxt och hans nu som förlusterna och förvirringen finns - inte i medelistanbullens.

Och därmed tror jag min källa säger mig, att de utsocknes kulturkorrar som kommer hit för att söka, beskåda och beskriva hüzün, är lika rätt ute som den som läste Söderberg strax efter förra sekelskiftet och begav sig till Stockholm för att hitta illusionslösa flanörer. De fanns, såklart. Men det fanns annat som var mer påtagligt. Och roligare.