Först kan jag inte få upp Kritan. "There is no subdomain here". Nähä. Så jag har inte skrivit ett par hundra inlägg, dårå. Right. Alla andra bloggar i hela världen funkar felfritt. Men inte min. Försöker via andras länkar. Tvärnit. Ringer D i Stockholm. Vill att han skall kolla. Han är på middag, men säger att sånt händer.N sover. Å är ute med kollega. Klokt av dem. För nu drar det igång.
Går till Blogger och skriver en testpost, jag försöker bakvägen liksom. Går fint. Klickar på "visa i nytt fönster"; man är väl inte dum. "There is no subdomain here".
Knas. Känns skumt på alla möjliga sätt. Blir konspiratorisk på ett sätt som antyder en problematisk självbild; är jag för obekväm? Är det någon meningsmotståndare som äger hela internettet och som nu har släckt mig?
Avbryter matlagningen och börjar dumsurfa. Varannan nånannans, varannan nytt försök med Kritan. Man kan fråga sig varför jag måste kolla min egen blogg, det kan man verkligen. Men inte i det tillstånd jag har hamnat. Då har man inte tid. Upptäcker hur bra Mickes vinylblogg faktiskt är, jag skall länka, jag lovar, hattar vidare som en sjuårig amfetaminist på Gröna Lund. Hit och dit och tillbaks till mig själv, som alltså inte är där. Som alltså...
("There is no subdomain here".)
...inte, typ finns?
Det är så det känns.
Tar ett bryt. Äter pasta med hackade oliver och salt trådost. Läser tidningen och låtsas bry mig noll och intet om Kritans plötsliga död.
Kastar i mig maten och försöker igen. "Kom till Kritan - din schyssta kompis...". Där är den. Som om inget hänt. Vilket det såklart inte har; sådant här händer väl jämnt, eller hur det nu blir. Slappnar av. Allt ser ut som det ska, och jag har inget större behov av att läsa eller skriva någonting. Ville bara kolla, liksom.
---
Hamnar i DNs kulturdel. Läser en artikel som jag faktiskt inte förstår någonting av. Gör ni? Frågorna är många; hur då liksom? Och varför? Folk lever liksom på låtsas i datorerna; heter grejer och larvar runt. Varför?
---
Förstår fortfarande inte hur, men min reaktion på knaset med bloggen svarar möjligen delvis på "varför". Dags att ta sig en funderare.
2 comments:
Det är inte konstigt att folk lever ett annat liv i den virtuella världen tycker jag. Personligen har jag aldrig känt lockelsen att förlora mig i den där typen av låtsasvärldar men jag kan inte se att det är någon större skillnad mellan de virtuella lekarna och lajvande eller andra typer av rollspel. Mer än att man slipper träffa luktande, tredimensionella varelser. Och det är ju när man tänker efter, en djävligt stor skillnad.
Läs det här! http://vetenskapsnytt.blogspot.com/2006/12/datorspel-fyller-typiskt-mnskliga-behov.html
Post a Comment