Del I: Bildning

"En god undervisning är den bästa elevvården", sa någon klok, någon gång. Det ligger en del i det. Skolans kärnverksamhet är undervisningen och när den fungerar bra, när elever - och vuxna - växer och utvecklas är det lätt att trivas. Och då är det otroligt roligt att vara lärare.

Samhället, i vid mening, har stora förväntningar på den svenska skolan. Läroplanen talar bland annat om demokratisk fostran, att utveckla individer och att förmedla en god undervisning. Till detta kommer barns och föräldrars rättmätiga krav på trygghet, arbetsglädje och utveckling. Samt diverse mer eller mindre viktiga frågor, av större eller mindre aktualitet, som "media" (vi säger så för enkelhets skull) beskriver och som skolan förväntas "ta tag i"; här ryms allt från barnfetma och hedersrelaterat våld till nätpoker och miljömedvetenhet. Spännvidden gör läraruppdraget spännande och komplext – men ibland också oklart och frustrerande.

Jag tycker ordet ”bildning” är bra av flera skäl. Det funkar både som verb och substantiv; det beskriver både en process och en produkt – och ja, jag är så gammaldags att jag tror att viss kunskap kan beskrivas som en produkt. Något att erhålla, eller skaffa sig. Med framförallt valde jag bildning för att det, trots allt, beskriver vad som måste vara skolans huvuduppgift: att lära ut och låta elever lära in.

I den debatt som brukar följa på ett medialarm kommer alltid kraven på en förbättrad lärarutbildning som ett brev på posten. Och det man menar är nästan alltid att lärare skall bli bättre på områden som ligger utanför den traditionella undervisningsrollen. Vi skall bli bättre på konflikthantering eftersom skolmiljön kommit att innehålla alltmer av konflikter. Vi skall kunna mer om IT, inte för att i första hand förbättra vår undervisning, utan för att kunna hjälpa föräldrar att ta hand om sina barns porrsurfande, mobbningschattande eller nätspelande. Och vi skall lära oss att promenera eller sporta med eleverna en halvtimme om dagen; annars blir de tjocka. Deras föräldrar matar dem nämligen med chips och glass (ont) i stället för kruskakli och keso, där de sitter framför datorn.

Problemet med denna ambition, att låta skolan vara den institution som skall tackla allt det som vi upplever som dåligt i tillvaron, är att vi flyttar fokus från bildningen. Lärarrollen utvecklas till en konturlös parodi på renässansens idealtyp; ett universalgeni, där betoningen ligger mycket tungt på det universella, men där genialiteten får stå tillbaka.

Vad är då bildning? Vad är kunskap? Vad är viktigt? Den vanliga förenklingen, omhuldad av mången debattör, är en uppdelning där vi i den ena högen lägger det gammalmodiga; förstockade ämneskunskaper, fakta, partikularism, adjunkteri, stelbenthet, och Jan Björklund. I den andra högen hittar vi det moderna; lärandet om hur vi lär oss; det är viktigare att vi vet var vi kan slå upp ryska revolutionen, än att vi kan förlägga den i tid och rum; vi skall betona ”livskunskap” framför traditionella ämnen och helheten är alltid det viktiga.

Måste jag välja, väljer jag både och. Att förstå en helhet förutsätter en kunskap om nödvändiga delar. Att kunna ställa de relevanta frågorna kräver ett faktaunderlag. Och detta kan kräva en del tråkigt och gammaldags pluggande. Vi skall inte vara så rädda för det.

Men det räcker inte. Kunskap är inte något så enkelt som en kvantitet för sant hållna påståenden. Kunskap skapas, används och tolkas. Förkastas och omtolkas. Springs ifrån och dyker upp med förnyad aktualitet. (Detta verkar för övrigt vår skolminister ha förtvivlat svårt att begripa.)

En utbildning värd namnet måste alltså – och detta gäller såväl i grundskolan som på lärarlinjen – innehålla både klassiska, innötta faktakunskaper om bergarter, stavningsregler, formler eller vad det nu kan vara, låt oss kalla det innehållet, och kunskaper om hur vi gestaltar, kommer vidare eller kritiserar; låt oss kalla det form.

Denna balansgång, mellan gammalt tänkande om innehåll, och nytt om form, är tillräckligt intressant i sig. Vi skall fortsätta utveckla läraryrket, elevarbetet och skolan som helhet längs den linjen.

I praktiken innebär det att vi i skolan måste ta oss rätten att lägga över en hel del av de förväntningar som kommit att hamna på oss där de rätteligen hör hemma. Om det sedan är föräldrarna, soc, polisen, religionen eller föreningslivet lämnar jag åt andra att bedöma. Svaret skall fortsättningsvis inte vara ett automatiskt ”skolan”.

Vidare innebär det att lärarutbildningen måste bli bättre. Vi får kanske ställa högre krav på gedigna ämneskunskaper och vetenskapligt utarbetade pedagogiska kunskaper. Min erfarenhet är att elever uppskattar och respekterar lärare som är kunniga. Den som kan mycket, kan vara flexibel, inspirerande och har förmågan att improvisera. Den som bara improviserar blir en lallande idiot. Bildning skall vara huvudspåret.

Och, om utbildningen till lärare är lika lång, som till exempel jurist, bör den vara ungefär lika krävande. Och ge en liknande lön.

...

...

Bilden föreställer Aristoteles. Typ värsta skitsmarta gamlaste greken.