Turkiska

På kvällarna sitter vi tappert tragglandes turkiska. Långsamt går det framåt. Allt för långsamt. Med myrsteg. Jag vill kunna nu. Inte bara be om, och faktiskt få, 200 gram gröna oliver. Inte bara peka på Henrik Larsson, som på teven just nätat mot Aston Villa och säga "han är svensk", för att sedan peka på mig själv och säga "jag är svensk"*.

Jag vill mer. Jag vill kunna gå och se den säkert helknasiga Ata Demirer uppträda, och skratta på rätt ställe; minspel och kroppspråk utlovar komik. Och jag vill se filmen om de fem maskerade i Irak. Är det en actionkomedi?** Hur då? Och skulle jag förstå, även om jag förstod? Fem dagar kvar - för lite.

---

* Är detta det dummaste jag sagt ever? Mycket möjligt. Herregud. Men, jag satt ensam - så när som på åtta servitörer och bartendrar - på en pub som nyss visat en härligt lerig drabbning i den skotska FA-cupen - lerigare blir det inte - när man plötsligt bytte kanal och Henkes debut i Premier Leauge som bäst gick av stapeln. Och min replik blev en riktig isbrytare. Killen med fjärkan slöt ögonen och räknade upp halva den svenska startelvan från VM-94. Plus Fredrik Ljungberg. Men ändå.

**Via den här tyska sidan förstår jag att de fem maskerade har gjort film förut. Och jo, det är "actionkomedi". Irak, 2006. Hur då?, måste jag nog fråga igen.