Thursday, January 04, 2007

Om det här med makt

Så här skriver Mia i en kommentar till en av posterna om skolan, folkpartisterna, malmö och språket:

" Mia said...
Du har rätt. Jag har gått i skola både i Sverige och i södra Europa. Där nere får man bara prata ett språk i skolan och det fungerar utmärkt för alla inblandade. Här i Sverige är det kaos. Jag har sett båda metoderna i praktiken och vet att ett språk för alla i skolan fungerar."

Och så här svarar Embryo:

"embryo said...
det är rädslan för kaos som är det allvarliga

inte kaoset

det är de vuxnas vilja att förbjuda som är det riktigt oroande

språk är makt alltid

språk är alltelid makct

när språk blir frihet skakrar makcten

fria barn är livsfarliga varelser"


Jag tillåter mig att spåna lite utifrån de här inläggen. Embryo skriver att språk är makt. Jag kan bara hålla med. Vi som känner oss trygga med att använda språket kan argumentera, påverka och driva igenom. Vi behöver inte ständigt vara rädda för att det skall bli fel, att vi skall missförstås eller göra bort oss. Och vi kan en vacker dag, om vi vill, kanske försörja oss som exempelvis lärare, eller författare, för den delen.

Några av oss har - i den bemärkelsen - haft turen att födas i en genomsvensk medelklass. Språket har vi gratis. Skolan blir för oss i mångt och mycket, kanske främst, en plats där vi kan förverkliga oss själva och träffa kompisar. Tävla om toppbetyg om vi vill det. Revoltera och härja, om vi vill det. Skulle undervisningen på skolan vara dålig, säg på grund av taskigt utbildade lärare, eller en kaosartad arbetsmiljö, som försvårar eller rent av omöjliggör inlärning, gör inte det så förfärligt mycket. Vi har tillräckligt av socialt och kulturellt kapital med oss i ryggsäcken för att klara oss bra på gymnasiet, och glida vidare in på universitetet. Och tvivlar vi på det kan våra föräldrar flytta oss från den kaosartade förortsskolan, till den fiina friskolan inne i stan. Språket, och makten, bär vi med oss på resan.

Andra har ett annat utgångsläge. Skolan är själva Platsen där kunskaper nödvändiga för att ta plats i det samhälle man lever i skall erövras. Språk. Referensramar. Kontakter. Sådant som kanske något kan balansera bristen på det symboliska kapital som andra fått gratis.

Det jag skrev om svenska som gemensamt språk i skolan handlade om att skapa lugn, trygghet och ordning. Jag försökte ganska noga visa hur jag menade. Och för mig handlar det alltså om att skapa en miljö där de som bäst behöver de verktyg skolan kan ge, får optimala förutsättningar att skaffa sig dem.

För Embryo är det ett uttryck för rädsla att förlora makten över fria barn. Mias erfarenheter av kaos är inte mycket värda; det är hennes, och min, rädsla för kaoset som är problemet.

Det är dags att fimpa den här floskeltyngda revolutionsretoriken. Visst, vi kan se de ordningsproblem, som jag ibland skriver om, som sunda reaktioner på ett osunt skolsystem. Eller samhällssystem. Och tala om våld och hot som symtom i ett sjukt samhälle. Vi kan se alla åtgärder att försöka åstadkomma ordning, och som inte inleds med ett avskaffande av världens alla orättivsor, som repressiva. Och medan vi väntar på det där avskaffandet, låta kull efter kull gå ut nian med taskiga förutsättningar.
Eller så kan vi börja med det vi faktiskt kan göra i skolan. Se till att det blir lugnare, tryggare och roligare. En bättre plats att erövra framtiden i, om vi vill vara lite högtidliga.

Men om vi tror att det främst handlar om att utöva makt, och att läraren är det villiga redskapet, skall vi inte hålla på att diskutera skolan tycker jag. Då skall den läggas ner.

7 comments:

embryo said...

man kan inte brygga sina åsikcter på förutfattade meningar

"Här i Sverige är det kaos."

är det det undrar jag nu yo

vad är sverigje

vad är en svenskc

hur får man ordning i ett klassrum recept: man ber eleverna om uppmärksamhet man talar om något som engagerar dem man lyssnar på dem man är där för deras skull

alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar

läraren är elevens handledare: håll i handen

man kan inte förbjuda bort språk för att nå kunskap

aristoteles hade ramlat omkull: förbjud dom att tala

man kan - möjligen - förbjuda dom att snacka skit man kan be dom hålla tyst man kan lära varandra respekt

respekt grundas på kärlek och solidaritet och visst visst man måste ha regler

men språk är makt makt är frihet

att förbjuda dom att prata andra språk än svenska i sverigje

är makctutövande

även om tanken är att: nu ska det bli ett folkhem igjen heja edvard persson

så bror vi i ett annat land nu en annan värld

att liberaler bara kan tänka tanken att man ska förbjuda språk är ett skrämmande bevis för att vi

bror i ett annat land nu

this land is your land but not his och hers

Lisa said...

Intressant. En lärare och en student delar med sig av sina erfarenheter och anses då ha förutfattade meningar.
Läraren beskriver dessutom sin verklighet på ett ovanligt nyanserat och inkännande sätt. Berättar om sin verklighet. Öppnar för samtal. Och bemöts med principer.
Den genomsnittlige läraren är inte en perfekt övermänniska som står pall att inspirera 25 eller fler mycket olika, ibland mycket disharmoniska elever vid varje genomgång. (Jo, jag har varit vikarie om ni undrar.)

Aristoteliska vackra principer kanske inte kan tillämpas på svensk skola eftersom utbildning då det begav sig var till för en noga utvald högmotiverad elit utan störande element. Typ underlägsna kvinnor t ex.

Tack Kritan, för att du så respektfullt tar dig an denna svåra och viktiga fråga utan att förfalla till förenklingar.

Mia igen said...

Jag är personligen inte rädd för kaos. Trots att jag vet att det kan påverka ungdomars utbildning om de inte kan språket i landet de BOR i.

Men jag vet att barn lär sig ett språk de måste tala. Jag var tvungen att prata spanska i skolan jag gick i och det gjorde att jag lärde mig språket flytande inom några månader. Barn anpassar sig väldigt lätt och det var ingen av den handfull utländska elever som kände sig kränkta eller åsidosatta.

Vi förstod att vi bor i Spanien och vi måste kunna prata spanska.

Det är samma sak i Sverige. Den riktiga rädslan i Sverige ligger i att ''vi kanske verkar människofientliga''. Den rädslan är tydligen mer viktig att underhålla än ett barns spåkkunskaper. Barn anpassar sig och fördomar behöver inte alls gro för att de lär sig att de ska prata svenska i en svensk skola. Det är bara löjligt, ni underskattar barnen å det grövsta. De kommer att förstå. Det gjorde vi när jag var liten.

Det handlar inte om att gå till drastiska överdrivna exempel som ''Ska vi förbjuda barn att stamma också?'' Det är bara ett löjligt kvasiargument. Det handlar om att få barnen att lära sig svenska så bra som möjligt. Vilket de inte kommer göra om de inte behöver prata språket.

Hur bra tror ni att det går för de förortsungar som pratar spanska, arabiska eller persiska genom hela skolgången och sen ska ut i det svenska samhället och söka jobb? När de inte ens kan formulera sig tillräckligt för att klara en jobbintervju? Man kan ge skolbarn alla svenskalektioner i världen men det lär sig ändå snabbast och bäst om de måste prata svenska på daglig basis.

Det handlar om barnens bästa.

Folk får panik och blir skräckslagna så himla lätt i dethär landet. Det är helt sanslöst. Ärligt talat tycker jag att hela anti-gänget låter hemskt själviska. Er politiska agenda är tydligen viktigare än själva barnen.

Allvarligt, skärp er. Metoden fungerar felfritt i andra länder, det finns ingen anledning till att det inte skulle fungera här.

Att säga saker i stil med ''Förbjuda språk'' eller ''Förbjuda dem att prata något annat språk än svenska i Sverige'' är bara paniksvar och onödig agropropaganda. Ingen har sagt något sådant. Ingen har föreslagit något sådant.

embryo said...
This comment has been removed by the author.
embryo said...

själva upprinnelsen är ett förslag att förbjuda elever att tala andra språk än svenska på lektionerna

var går gränsen: hörrudududär var det inte lita lite serbokroatiska jag hörde dej mumla

vadsadunusadu sa du: magistern

magister

men det är ju LATRIN det stavrar vi inte här vi stavrar svenskca vårt modersmål lille jugend

du få kalla mej göran det är mitt svenskca namn

"Här i Sverige är det kaos." är en förutfattad mening

vad är svenska

vad är svenskca

ordet idiot till exempel är grekiska

det visste redan aristoteles

hemspråksundervisningen är invandrarelevens hjärtepunkt

att förbjuda barn att tala

att ens komma på tanken att förbjuda barn att använda klä på sig sin språkdräkt är maktutövande

vad är det som är så viktigt med det svenska språket

vad är det som är så viktigt med sverige

kan man inte förstrå varjeandra alls om man inte pratrar presis på samma sätt som de medlelklassvenskce medlelklassläraren det undrar jag nu verkeligen yo

det är viljan att begränsa barnen som är det allvarliga i frågan

inte barnen

Lisa said...

Barns beteende begränsas under lektionerna. Inte för att begränsningar i sig har egenvärde utan för att undervisning inte kan ske utan lugn och ro. Här ger regler struktur. Min erfarenhet är att barn och ungdomar trivs med klara riktlinjer, de ger trygghet.

På samma sätt får barn inte springa omkring i klassrummet trots att behovet att röra sig är viktigt och naturligt. Det är i sådana fall en horribel form av maktutövande att tvinga barnen att sitta i skolbänkarna överhuvudtaget när de hellre vill spela Pokemon eller spela fotboll.
Ett beslut om ett gemensamt språk just i klassrummet är ett sätt att visa respekt för varandra.

Byt ut ordet förbud mot ordningsregler så blir det lättare att förstå. Exalt var gränsen ska gå blir en lika svår fråga som när det gäller den fysiska rörelsemöjligheten. Min gissning är att den dras när beteendet blir respektlöst mot andra.

Det här har ingenting med den ytterst nödvändiga hemspråksundervisningen att göra. Ingen har påstått varken det eller att en elev måste prata precis som sin lärare.

Men barn måste rustas för att möta det samhälle som existerar, inte det som en poet drömmer om. Först då har de makten att realisera sina drömmar. Det är lärarnas uppgift att förse barnen med verktyg. Poeternas upgift kanske är att se till att de inte glömmer sina drömmar på vägen. Och att sedan lära barnen leka med de ord de lärt sig.

embryo said...

tänkc om flera lärare tänkcte så:

lärarnas upgift kanske är att se till att barnen inte glömmer sina drömmar på vägen