Saturday, June 09, 2007

Sorg

Klockan 23.00 på nationaldagens kväll ringer kollegan G. Jag förstår att det är viktigt. Hon berättar att O är död. En annan före detta elev har ringt henne, förtvivlad, och berättat. Nu har G kollat och fått det bekräftat, och hon vill att jag skall veta.

Stadsdelen där jag jobbar började byggas för sjutton år sedan. Skolan kom ett år senare. G har varit med sedan starten. Hon känner alla. Svenska som andra språk och engelska är hennes huvudämnen, och hennes lilla klassrum har med åren blivit som ett mindre museum fyllt av minnen och prylar som gamla elever donerat. Bilder, dikter, broderier, souvenirer. Kitsch och konst. En bild av den unga stadsdelens långa historia. På minst varannan pryttel står "Till G. Världens bästa lärare".

O gick på vår skola i tio år - från sexårs till nian. Han gick sina första år i det hus jag jobbar, och där fanns såklart G redan då. O har fyra småsyskon och alla har de haft G. Den yngsta går fortfarande i huset.

När O var färdig med gymnasiet började han vika hos oss. Flera gånger vikade han för mig, och ibland hjälpte han till på mina lektioner. Mycket sympatisk; noggrann och engagerad. Ungarna tyckte om honom och han tyckte om dem.

Men i onsdags morse vaknade han inte.

---

Kondoleansböcker där barnen skriver hjärtskärande och vackert. Kollegor som tar ungar genom de svåra stunderna och frågorna. Minnesstund. G som känner familjen så väl, och som blir skolans länk till sorgen i radhuset.

När försommaren är som vackrast.

Det är en liten stadsdel. Med trådar som spänner över hela jorden.

---

Tack O.

2 comments:

Martin said...

Svårt ämne, bra text.

Magistern said...

Håller med Martin! Fick en klump i halsen när jag läste.