Showing posts with label advent. Show all posts
Showing posts with label advent. Show all posts

Sunday, December 03, 2006

Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan III

Man lovar så mycket. Framförallt jag. Framförallt här. Att jag skall skriva om simit till exempel. Eller om svenska författares jakt på Hüzün i Orhan P:s fotspår. Eller att jag skall avsluta min argumentation kring gud och nationen i den svenska skolans högtidskanon. Osså gör jag aldrig det. Eftersom annat kom i mellan, kändes angelägnare eller för att jag inte orkade. Ibland skriver man sig hes, liksom. Men det kanske kommer. Lite redan idag.

Sista delen om adventsfirandet etc kommer här, och det blir bara en liten krok. Skolan har inte ansvaret att föra religiösa eller nationalistiska traditioner vidare. Punkt. Lika irriterad som du skulle bli om ordföranden i din hyresgästförening upplyste om att ni skulle avsluta årsmötet med att sjunga Du gamla, du fria, bör du bli om det sker på skolavslutningen. Och lika knäppt som att ditt företag knallar iväg till kyrkan och sjunger psalmer fredagen före första advent, är det att ditt barns skolklass gör det.

Och nu blir jag högtidlig. När vi firar i skolan, skall vi fira oss själva, och de värden vi står för. Jag har ingen aning om hur sångerna låter och hur ritualerna ser ut, men det vimlar av kreativa kollegor som kan utveckla det. Vi skall fira att vi får arbeta tillsammans, att vi får utvecklas och växa, och att vi lär oss lite mer för varje dag. Att vi skall ha roligt på vägen, och att det skall bli förbannat skönt att vara ledig kanske.

Det där andra får vi studera på SO-timmarna.


Bild från Torslunda skola där man valt att fira våren, med hjälp av Fågeldansen. Bland annat.

Friday, November 17, 2006

Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan II

Lovade att återkomma i ämnet. Vi börjar med det religiösa, det är enklast. I skolan skall vi lära oss om religion, inte utföra handlingarna "på riktigt". Kunskap om religioner och deras betydelse för allt i från vardagsliv till storpolitik, är livsnödvändiga. Vi skall läsa, tala, se, gestalta och besöka. Undersöka och diskutera. Motivera och kritisera, samt tolerant och ödmjukt förhålla oss till olika sätt att se på tillvaron. Vi kan till och med besöka en gudstjänst, eller ordna en, som en projektuppgift typ. Förutsatt att det känns ok för elever och föräldrar. I studiesyfte, som UNF:arna sa när de söp till. Om detta är de flesta överens.

Dock tycker många att vi kan utföra riterna "av tradition". Men det är ju det vi inte ska. Vi avskaffade morgonbönen och kristendomsundervisningen eftersom den svenska skolan till sin natur skall vara sekulär. Därmed bröt vi med den kristna traditionen. Det finns åsiktsriktningar som menar att detta brott ledde till allmän moralupplösning och sedernas förfall, med de är ganska få. De flesta som vill fira advent i skolan tycker inte så, det vet jag. De vill bara ha lite mysigt och traditionellt.

Nu är det fina med att leva i en demokrati att man får fira precis hur mycket advent man vill - även om kyrkan kanske gärna ser att man inte skall ha fler än fyra. Feel free, besök en församling nära dig. Eller gå på Åhléns, knäpp på tv:n eller vänd dig till någon annan av alla traditionsbärare vi har i Sverige. Men man har också rätt att låta bli, och det skall skolan respektera.

Slutligen, ljus och mys är ju inte något som religioner skall ha monopol på.

Nationalsången på avslutningen då? Har grunnat mycket under det senaste dygnet. Fått bra kommentarer i boxen som, mycket riktigt, påpekar att det inte är samma sak. Men, måste jag ändå säga, det drar åt samma håll...

Jag tycker att man kan hissa flaggan på högtidsdagar, det är så vi visar att det är en högtid. Och visst, det är en nationell symbol, men det har jag inga problem med. Och här finns kanske en inkonsekvens, låt det vara så, jag orkar inte vara kategorisk och rigid, bara för att.

Med nationalsången känns det mycket annorlunda, kanske för att jag arbetar i ett område med människor från, eller med rötter i, många olika länder. Och på min skolgård befinner sig, i samma ögonblick som vi bränner av nationalsången;

a) människor som flytt någonstans ifrån för att de tillhör en förtryckt grupp. T ex en minoritet som tvingas sjunga förtryckarens nationalsång så fort skolan skall fira något. Bland dessa finns många som tycker det är jättebra att vi sjunger nationalsången; det är ett sätt att manifestera vår frihet och självständighet. Precis som de skulle göra om de fick.

b) människor som flytt någonstans ifrån där de nationella projekten gått alldeles överstyr och lett till folkmord t ex. Bland dessa finns de som hävdar att man kan sjunga "nationalsånger med förnuft", och de som tycker att konceptet stinker.

c) människor som tycker att det mesta är åt helvete med Sverige idag. För mycket invandrare och skit. Hedersmord och AIDS. Bryssel och brottslighet. Det är bra att vi sjunger nationalsången i alla fall. "Den kan de inte ta ifrån oss".
d) välvilliga och godhjärtade lärare och rektorer som tycker att det är viktigt att "ta tillbaks de nationella symbolerna" och att nationalsången är ett jättebra sätt att manifestera de grundläggande värden som läroplanen föreskriver; "människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga". Och hur de kom fram till att just Dybecks gamla dänga bäst tjänar det syftet, kan man kanske undra över.

e) Osså en massa andra barn och vuxna som duktigt sjunger så gott de kan. Det är vackert väder, och nu när de tryckt texten i programbladet och allting...

Även här finns de som menar att vi inte behöver fundera så mycket, eftersom det är av tradition vi sjunger nationalsången, men riktigt så är det inte. En gång var Du gamla du fria och Kungssången självklara inslag i undervisningen. Alla svenska barn skulle kunna sjunga dessa för att vid skolans högtidsdagar hedra kung och fosterland. Man firade hjältekonungarnas dödsdagar och hade sig, och detta för att skolan var en mycket viktig pusselbit i det nationalistiska projektet.
(Så här gör man fortfarande i ganska många länder. På vissa håll hyllar man massmördare, på andra glorifierar man krig och katastrofer; på andra åter har man bara lite jönsiga kläder och sjunger nationalsånger. Man får naturligtvis säga att "hitom denna punkt är det ett sunt firande - bortom är det obehagligt"; jag tycker det är mycket knepigt.)

Sen drog 68:orna, och några till, in i skolsverige, och allt gammalt fint togs bort. Vi bröt med den tradition som var ett uttryck för att skolan hade en viktig uppgift att fylla för svenskheten. På vissa ställen kanske sjungandet aldrig avbröts, men på de flesta håll där man i dag, med martyrdarr på stämman frågar sig "Skall vi inte ens få sjunga nationalsången längre?" menar man i själva verket "Skall vi inte ens få sjunga nationalsången igen?". Och två ord här är särskilt intressanta; "ens" och "igen". Vad menar man att vi egentligen berövats, och varför är det i dessa dagar det känns viktigt att sjunga nationalsång? Tror att det finns en inte så liten lintottslängtan i detta.

Finns mycket att invända här; jag generaliserar och tillskriver fiktiva människor schabloniserade uppfattningar. Inga belägg för det ena eller andra heller. Men så är det en blogg också; här gör jag lite som jag vill.
Och rörigt blev det; återstår att se om det klarnar i del III, där jag skall visa hur vi borde göra istället.






Wednesday, November 15, 2006

Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan

För en tid sedan väckte min gamle kompis och kollega visst rabalder när han "förbjöd" adventsfirandet på skolan där han är rektor. I ett helt annat sammanhang, i en bisats, snuddar The Mighty Redaktörn vid frågan om nationalsång och flaggor på svenska skolavslutningar. Det här är "frågor" som dyker upp alltsomoftast och mediadramaturgin ser ut så här.

a) Person på skola funderar. "Är det så lyckat att vi som skall vara en icke-religiös institution regelmässigt firar högtider i religiösa lokaler/med religiösa riter/mer religiösa funktionärer/med religiösa sånger? ("Religiösa" är i det här sammanhanget nästan alltid identiskt med "kristna".) Eller "Varför sjunger vi nationalsången egentligen?".

b) Funderingen formas till ett beslut. Antingen formellt, protokollfört och motiverat, eller bara genom att internmejlen meddelar att "avslutningen firas i år i sporthallen" eller " fredag före första advent följer vi vanligt schema".

c) Någon upprörs. Darr på stämman. Skall alla gamla traditioner tas bort? Är ingenting heligt? Är det fult att vara svensk? Tror ni inte barnen tycker om att sjunga "Nu tändas tusen juleljus?"
d) Massmedia tar upp frågan. Skall barnen förbjudas att... (fyll i det som önskas)? Vad tycker du? Mejla och tyck!

e) Folk upprörs. Någon hängs ut.

f) Frågan dör. Ingen bryr sig. Börja om vid a).

OK. Ni hajjar.

Jag har många gånger tagit upp den här frågan där jag jobbat. Säger man att vi borde bryta traditionen att fira avslutningen i kyrkan eller att ifrågasätter man nationalsången på avslutningen möts man av besvärade miner, och repliker som "ja, egentligen har du kanske rätt, men..." eller "så farligt är det väl inte...". Ingen går i svaromål direkt, inga motargument anförs och... inget händer.

Men vad är problemet med psalmer, flaggor och annat mysigt? Läs "Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan II" som kommer till helgen. Till dess får du tänka lite själv.

Hur menar då Kritan att vi skall ha det? Läs del III, ute inom en vecka!