Nationella prov i trean

Nu blir det nationella prov i trean meddelar skolministern här. Med en förutsägbarhet på gränsen som gränsar till det parodiska kritiserar Marie Granlund, socialdemokratisk taleskvinna i skolfrågor, detta här.

Kritan skrev om detta för ett år sedan här, och förklarade dessutom varför båda sidor, på sitt sätt, hade fel. En passage var så bra, ser jag nu, så den citeras på stubben:

"Jag tror att det är en utmärkt idé att genomföra nationella prov i trean, om inte redan i tvåan. Men fokus vid utvärderingen av resultaten skall inte ligga på eleven, utan på skolan och huvudmannen. Det är dessa aktörer som behöver granskas i detta tidiga skede. Pang! på fingrarna på skolor och kommuner som anställer dålig personal, som struntar i elever med särskilda behov och som negligerar vikten av trygghet och arbetsro i klassrummet."

Bra va?

Denna post skulle egentligen illustrerats med en bild på Jan Björklund, men herregud så snubben ser ut när han poserar. Gå in på folkpartiets pressbilder och förfäras. Reinfeldt måste agera. Nu.

Lärarutbildningen

Nu har jag läst debattartikeln lite noggrannare, och det är tydligt att de utvärderingar som redovisas stämmer otäckt bra med det jag upplevde. Vad som kanske saknas är analyser av varför lärarhögsskolorna har så svårt att höja standarden avseende examinationsformer, examensarbeten och forskningsanknytning.

Självfallet handlar en del om onda cirklar och svaga forskningstradition. Om få lärare på lärarhögskolorna har egen erfarenhet av forskning blir det svårt att åstadkomma miljöer som skapar goda forskare. Och det blir svårt att ställa krav på studenternas examensarbeten om handledaren själv aldrig skrivit en akademisk uppsats.

Men, det fanns en inte så liten arrogans mot akademisk kunskap hos många av mina lärare på lärarhögsskolan i Uppsala. När vi kom tillbaka till lärarutbildningen efter att läst på universitetets ämnesinstitutioner var en vanlig attityd att "de [alltför teoretiska] kunskaperna skulle man ha föga nytta av i arbetet ute i verkligheten". I själva verket är det ju precis tvärtom - en grundlig teoretisk kunskap är helt nödvändig för att kunna bedriva bra undervisning. Att vara hänvisad till det som står i den lärobok man för tillfället har att tillgå blir torftigt, trist och undermåligt.

Gång på gång under min utbildning mötte jag en fientliga attityd visavi akademiska kunskaper. Man målade upp en dum och konstruerad motsättning mellan goda, verklighetsanknutna, praktiskt tillämpbara lärarkunskaper (bra!) å ena sidan, och å den andra onödiga, teoretiska, akademiska kunskaper (dåligt!) omhuldade endast av gamla adjunkter.

Liknande tongångar hörs dessvärre också från Lärarförbundet och Skolverket med jämna mellanrum. Det finns ett dominerande åsiktskonglomerat i debatten om skolan och läraryrket, anser undertecknad konspirationsteoretiker, helt enkelt. Det är illa.

Artikelförfattarna hävdar att lärarutbildningarna ännu inte accepterats i universitetsvärlden, trots att de sedan trettio år räknas till den högre utbildningen. Det stämmer säkert, och med rätta.

Och vill vi komma till rätta med det, och med de reella problem som artikelförfattarna pekar på måste vi också på allvar syna den anti-forskningskultur som finns på lärarhögskolorna.

Vad gör folk hela dagarna?

På rad står de med sina långa spön, en efter en i stickade mössor och med cig i mungipan. Småfirrarna går till, det sprattlar rejält i de burkar vi passerar, där vi glider fram längs kajen. Jag har en kaffe i nypan, N har juice. Det enda som bryter rutinen denna gråmulna förmiddagspromenad är den polis som svingar spöet, och sedan med blicken följer sänket som småningom landar i vattnet, sådär trettio meter ut.

Han står där i full uniform, en medelålders polis, med picka vid höften och allt. Jag skulle tro att det är en stundens ingivelse; han har förmodligen lånat spöet av någon av stammisarna. Han ser mycket lycklig ut. Det här är tusen gånger roligare än att åka runt i den sjuka trafiken och gnälla, ser han ut att tänka. Kanske säger han upp sig i morgon.

En bit bort står bilen. Där inne sitter två betydligt yngre snutar; två uttråkade Kling och Klang som vill åka runt och jaga bus, kanske. Men det är inte de som har makten. Han som bestämmer vill fiska; då blir det så.

XTC

Det fanns ju en tid då man kunde gräma sig i åratal för att man missat någonting med Jam, Clash eller Specials på tv. För det var ju så sällan de visade bra musik överhuvudtaget. Och när väl det blev vanligt var ju de gyllene erorna över, och musiken i princip shanghajad av giriga idioter. Eller om det bara var att jag hade blivit gammal...

Hursom, det finns mycket skit på YouTube, och jag skulle tänka efter både en och tusen gånger innan jag la ut någonting privat där, men...

...det finns fantastiskt mycket bra musik där också. Sådant som jag aldrig hann se på den tiden det begav sig. För att jag kanske var ute och cyklade just den kvällen. Ett band som XTC, till exempel, jag hade till idag aldrig sett dem i rörliga bilder. Oöverträffade inom fältet intellektuell knaspop; trots att jag aldrig lyssnar på dem nuförtiden var de ju makalösa när det begav sig. White Music, Drums & Wires och Black Sea är fantastiska album. Och comebacken Oranges & Lemons. Och Skylarking ... äsch; XTC, Towers of London, live 1980, ser du här. Förvånansvärt bra låter det också.

Nya dagar II

Via taxi, spårvagn och tunnelbana kommer vi till den gigantiska busstationen. Härifrån går bussar till Izmir och Ankara, till Wien och Diyarbakır. Säkert hundra firmor har kontor här, och minst en inkastare står utanför varje och försöker övertyga oss om det förtäffliga i att åka med just hans firma.

Vi fastnar för Volkans Otobus. För 64 lira tar de os de 25 milen till Edirne. Bussen är mycket bättre än vi fördomsfullt väntat oss. En steward serverar te, kaffe och cola; först går han dock runt och bestänker de som önskar med lite parfym. M och W nappar direkt; raskt "doftar" deras händer friskt av "citron".

På videon rullar turkiska tracks-hittar; melankoliska män i skäggstubb och skinnjacka som plötsligt omringas av lättklädda tjejer. Dushscener, dans och mindre melankolisk man i bar överkropp... Eller gruppen Hepsi, ett turkiskt Spice Girls, med ungefär samma videokoncept som de melankoliska killarna. Fast tvärtom, och lite voodoomystik på det. Kız-power.

Halvvägs genom förorterna flimrar det till och så blir det trailers. The Hours och Frida är några av filmerna som trailras (eller hur man nu skall bilda verbet); inte helt nya, men det lovar gott inför den film som tydligen skall rulla igång. Jag hade nämligen- inte helt utan förtjusning - trott att vi skulle få se någon heltokig springa-i-dörrar-fars, med en anatolisk Kjell Bergqvist i högform. Inte är det dubbat heller; Nicole, Meryl och Julianne talar engelska; vi som föredrar turkiska får läsa på remsan. Skrattfesten verkar utebli.

Men man skall ju inte ropa merhaba innan man kommit till huvudfilmen, som man säger härnere.

Vi får se My boss's daughter, en riktigt rutten rulle. Dubbad såklart. Men å andra sidan ger det mig tid att se ut över det platta, enformiga, men ganska vackra, thrakiska landskapet. Och å tredje sidan; en dubbad zuckerkomedi är kanske det närmaste en heltokig turkisk springa-i-dörrar-fars, med en anatolisk Kjell Bergqvist i högform jag någonsin kommer att komma.

Jag borde kollat filmen noggrannare.

Var fjärde borde lärare borde blivit underkänd

Låter lite, tycker jag spontant. I DN skriver universitetskanslern och ett antal professorer om låg kvalitet på lärarutbildningen. Det man skjuter in sig på är den delen som förläggs till lärarhögsskolorna.

Det är nu nästan tio år sedan jag blev klar, men det var lika illa då. Och det visste man. Men det fanns lysande undantag. Jag hade några lärare som var mycket duktiga på att "dyrka upp" det knepiga i läraryrkets praktik, att göra det begripligt och generaliserbart. Det är hos dylika "forskningsanknytning" kan komma till stånd.

Inte hos bittra fd lärare som drog egenproducerad kvasivetenskaplig mumbojumbo för alla som ville höra på. Och som ville slippa läsa. Och tenta.

Nya dagar

Greklandsäventyret gick bra. Några plus, några minus. Lite snyggt, lite fult, lite sunkigt. Poster kommer om busstationer, bollhav, taxistrul, bajonettgulligull, dubbning, julpynt och ingenmansland. Vi får ta det pö om pö. Lite som i en gammal fin svensk såpa. Nu har vi i alla falla nya dagar.

Grönt

Varje lördag är det grönsaksmarknad i Rumeli Hisarüstü. Längs en brant tvärgata slår de upp sina stånd, och att handla här tillhör de stora glädjeämnena. Det är omöjligt att inte få glädjefnatt över utbudet. Det är snyggt, fräscht och mycket. Och billigt.

Så här års är granatäpplen grejen. De knallröda kärnorna är grymt goda; de liksom spritter av syra och vitaminer, och de skall naturligtvis vara bra mot en massa dåligt också. Mandarinerna börjar sparka igång på allvar nu, de är fortfarande lite väl syrliga, men blir bättre för varje lördag. Äpplen heter Elma och plommon Erik, vilket ju är lite gulligt.

På grönsakssidan – som jag skulle sagt om jag var i näringslivet – ligger man i framkant inom snart sagt varje sektor - som jag skulle ha fortsatt. På rot, på stjälk eller som blomma – här dansar herr Gurka et consortes, hela vägen hem. Vi äter allt vad vi orkar, men lyckas alltid köpa lite för mycket. Det ser ju så himla gott ut.

Köper gör man per kilo. Underlättande var det språkliga genombrott som skedde då jag lärde mig säga ”ett halvt”; ett kilo champinjoner är t ex lite mer än man behöver.

Förutom frukt och grönt kan man här köpa honung och kryddor; ost, gryn, linser, bönor och oliver; diverse köksutrustning, kalsingar, leksaker, jeans och dammsugarpåsar. Försäljarna gapar lågintensivt, man märker att man är på marknad, men man blir inte irriterad. Genom presenningarna ser man stadsdelarna klättra uppför bergen, på andra sidan Bosporen. Bättre än ICA Kvantum, banne mig.

Visum

Efter nittio dagar i landet måste man ut, om man bara har turistvisum. Sen kan man åka in igen. Eftersom vi skall vara här lite för länge måste vi förr eller senare göra "the visa run". Så i morgon far vi till Grekland. Känns sådär faktiskt, det hade varit mycket skönare att bara låtsas som att det regnar, och låta konsulatet lösa ut oss, när den dagen kommer.

Men så funkar det kanske inte riktigt.

Planen är buss från världens största hållplats, till Edirne, en bit från gränsen. Taxi över, hej och stämpel, taxi tillbaka, och så en glad kväll med restaurang, moskébesök och tv på hotellet.

Det mesta i planen kan nog gå fel, när jag tänker efter. Räknar med att stå ett par timmar på en leråker förgäves spanande efter taxi. Arga tullare som sliter passet i stycken. Arga barn. Lopphotell i ett grekiskt Östervåla. Arga poliser. Konsulatet kopplas in.

Stay in tune.

Vad har jag gjort?

Nu har jag stökat runt lite med bakgrunder, färger och fonter. Har försökt skapa en sober miljö för den moderna storstadsmänniskan. Lite Frank Lloyd Wright möter Pennie Smith; snyggt, stramt och stringent. Mindre Kivik, mer Tokyo, så att säga.

Eller hur.

En kombination av livsglädje, backgammon och Simpson's gör att jag plötsligt lyckas hälla öl i tangentbordet. Rådigt ingripande av omgivningen begränsar katastrofen. Lite hushållspapper mellan tangenterna och allt funkar fint. Än så länge. Teknikens landvinningar upphör aldrig att förvåna.

Hamam

En fredagkväll är det lugnt på Galatasarays Hamam. Åtminstone den här fredagen. Åtminstone på herrarnas. Vi kommer ner i entréhallen, en vacker historia med inredning i framorientalisk lättjugend om ni hajjar; frostat glas med slingerväxter i sobra färger och ljust trä. Mässing. Marmorgolv. Den lilla fontänen i mitten är köpt på JULA-magasinet, men allt annat är lagom snyggt och smakfullt. Lagom slitet. Patinerat, säger vi. Och här är som sagt lugnt, nästan sömnigt.

Biffen i kostym i kassan visar grundutbud och tilläggstjänster på en lista. Vi slår till på bad, massage, skrubbning och tvål för 58 lira. Lika bra att ta hela paketet när man är här, och tvål kan ju vara kul att prova, liksom.

En liten mild gubbe leder mig till min hytt. Det ligger en handduk i ett ickeabsorberande tyg på britsen och på golvet står ett par trätofflor, designade av någon med mycket dimmiga uppfattningar om hur en mänsklig fot är konstruerad.

Jag och T – min glada sidekick på detta äventyr – möts på vingliga ben i hallen där den lille milde mannen, efter att ha låst våra hytter och givit oss nycklarna, för oss tvärs över golvet där Herrturk I väntar. Det är en man runt sexti med stiliga grå mustascher; inte helt olik Nils Lundgren, när jag tänker på det. Han leder oss via ett tvättrum – grå marmor, lite varmare, lite fuktigare – in i själva hamamet.

Det är högt i tak, säkert åtta meter upp till kupolens mitt. Taket är, liksom väggarna, blekt kantarellfärgat, i övrigt ljusgrå marmor. Det är ganska varmt, och mycket fuktigt. I varje hörn finns fyra handfat i marmor och mitten den stora, heta marmorskivan, där vi anvisas varsin handduk med kudde att ligga på. Symmetrin är perfekt.

Så ligger vi där. Vi är de enda badarna. Herrturk I har gått, och allt som hörs är lite drippande och droppande. Akustiken är fin, viskningar förstärks och ekar vidare en stund. Spa-kulturens muzakterror har inte nått hit; här tror man fortfarande att det går att slappna av utan mystiska panflöjter eller valsång. Det tror man alldeles rätt i.

Marmorskivan är som sagt het. På handduken är det extremt behagligt, lägger man tassen utanför bränner man sig nästan. Fuktighetsgraden gör att man är genomsvettig efter bara någon minut. Det är minst sagt vilsamt att ligga där och bara titta upp i kupolen. Då och då går jag till ett av handfaten, fyller en liten mässingsskål med kallvatten, som inte är särskilt kallt, och svalkar mig lite.

Så kommer våra badare in. T får I och jag får nr II, en kille i min ålder, med ett något opålitligt leende, som det skulle ha stått i den fördomsfulla thrillern Hamam-morden, som ännu återstår att skriva. Han presenterar sig som Erkan, och säger ”If this is good, you give tip-service outside, ok?” och ler sådär skönt opålitligt igen. Bara en idiot hade svarat något annat än ”Yes, of course”, i det läget. Så det är vad jag säger.

Massage. Jag lägger mig på rygg, handduken placeras som en limpa, eller vad man skall säga över mina genitalier, och han är klar att börja. Han drar och bänder. Trycker. Tar allt fläsk från överarmen och drar det ner mot handen. Samma sak i andra riktningen. Lägger ihop mina armar över bröstet och trycker till. Knakelibrak. Sannerligen, knakelibrak. Jobbar vidare med ben och fötter, innan jag får vända på mig. Samma fläsktransport, drag och bänd. Mer knak och dunka-dunka.

Jag undslipper mig ett och annat stön, vilket möjligen får Erkan att tagga ner lite. Fan vet vad han hade gjort annars. I ögonvrån ser jag att T får bra med stryk i sin hörna också, men efteråt är vi ändå överens om att det var grymt skönt. Om det är bra, i en kiropraktisk mening, kan man säkert diskutera. I like, hursomhelst.

Någonstans i detta tvålas jag också in, och lagom ledbruten och löddrande leds jag till handfatet. Jag sätter mig på en stenbänk och Erkan sköljer mig med vatten från mässingsfatet. Underbart.

Skrubbhandske på och dags för finslipning. Allt skall bort!, är parollen och Erkan är både hårdhänt och… Äh, Erkan är ingen finlirare, helt enkelt, men han tar det lite lugnt med ögonlocken i alla fall.

Tvål igen. Jag betvålas överallt, utom vid limpan så att säga, och tvättas noga. Tvål även i håret, schampoo är för töntar, och så sköljs jag igen. Man skall vara försiktig med att använda passivform när man skriver, men här är allt annat lögn. Jag gör inget, Erkan äger.

När han är klar tar han min hand, ser mig stint i ögonen och säger ”Good? Remember… Erkan.” Klart det var bra, säger jag.

Ut i duschrummet. Kallt, riktigt kallt vatten. Mycket skönt. Får sitta på en bänk och vänta på Herrturk III som gör entrén med en stöddig packe handdukar. Flera i frotté faktiskt. Han slår in mig i mjukt enligt alla konstens regler; jag får på underkropp och överkropp; slutligen ett huckle.

Vid den lilla fontänen möter mig den lille milde gubben. Han drar ut en stol, hämtar vatten och te. Vi sitter en kvart och sippar och njuter. Avstressade, rengjorda och mörbultade. Fiskar i fontänen.

När jag klär mig ser jag genom hyttfönstret hur Erkan och Herrturk I kommit ut ur de inre regionerna. De radar förväntansfullt upp sig. Erkan ler lömskt. Han får en femma, när jag går förbi. Den milde gubben, som försäkrar att te och vatten är gratis, får också dricks. För att han var så mild.


Bilden: Under tiden, på damernas

Besök och annat skoj gör att jag bloggat dåligt denna vecka. Skandera skandal eller hav tålamod. Något av alternativen kan vara värt besväret. Kanske.

För 103:e gången

I bland är det sylt i hela huvet på DN:s ledareredaktion. How about this:

• Killar lyckas generellt sämre i skolan för att de generellt inte jobbar lika hårt, för att de upplever att det funkar fint i alla fall


• Killar mår generellt bättre än tjejer eftersom hypotesen ser ut att stämma ganska bra, nämligen att


• De kommer att få de fina jobben och pengarna ändå


• Kanske beroende på att den kompenserande kompetens de besitter är själva könet
  

För att citera avslutningen i sin helhet:

"Visserligen är det inte bara formell kompetens som värderas på arbetsmarknaden. Till en viss gräns kan männen förmodligen kompensera för sin bristande utbildning genom andra typer av kunskaper och kontakter.

Men på en arbetsmarknad som ständigt blir mer specialiserad riskerar männen, på sikt, att bli allt mindre efterfrågade. Just därför är det oerhört viktigt att undersöka vad pojkarnas eftersläpning beror på - och vad man kan göra åt den.

Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna.

Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp - innan de hamnar hopplöst efter."

My godjum.

Mickes vinylblogg

Kommer snart en riktig länk. Under tiden går ni hit. Läs bara posten om PJ Probys katastrofala karriärhantering, eller hellre, den om Tages. 28 kommentarer när jag kollade. Hi-fidelity på riktigt. Fantastiskt.

Söndag

Vi var på brunch hos de trevliga infödingarna A och C. Goda ostar (bl a en förbålt delikat örtkryddad fårvariant) oliver, honung, marmelader, simit, bröd, tomater mm. Och de hade en fantastisk bosphorus view, som det heter på lokal mäklarprosa. Mycket skönt att bara dega iväg några timmar med god mat och intressanta samtal.

Kvällen bjöd andra halvlek av Fenerbahce - BJK, på tv. (Skulle ju varit där, men saker strulade till sig). Jag och W gick upp till en av kantinerna och trängdes med ett hundratal rökande studenter. Plattskärmen var en bit bort, men tillräckligt nära. Bra stämning och 0-0. En halv framgång i den situation som råder för BJK. Fenersupportrarna var i stor majoritet - och förmodligen ganska missnöjda efteråt.

Även Fenerbahce tränas av en hjälte från det fantastiska VM -82. Zico, se bild.

Sorry for being ugly

Betablogger kommer säkert visa sig kanon så småningom. Lätt som en plätt gör man så att bloggen blir som man vill. Till det yttre, då alltså. Försökte fixa till lite grejer, och göra det fint och personligt och så. Halvvägs in i processen, insåg jag att det höll på att bli precis tvärtom. Och där är vi nu...

Man skall inte ha bråttom med estetiken.

Karaktärer i kvarteret III: Kompisar i kylen

Inte lätt att fotografera livsmedel. Inte ens om man ägnar det två minuter och ljussätter med en 60-wattare i en annan del av rummet... Hursom, här är några av de grejer jag med glädje köper i affären vid rondellen. Uppifrån och ner:

1. Tekel Birasi. Gammal kult-öl med cool marknadsföring. Mycket god.

2. Efes. Öl med turkiskt världsherravälde. Finns och syns överallt. Lite som landsfadern. Ger namn åt stora mästerskap och sådär. Helt OK.

3. Den mystiska trådosten - Tel peynir. Jättebillig, salt liten rackare. Som en ytterligt osofistikerad Haloumi. Tystar griniga ettochett-halvt-åringar och jobbar fint med mesig turkisk hushållsost på varma mackan. Kanon.

4. Björnbärsmarmeladen. Ger Robertson's en match.

5. Inlagd gurka. Tyskt namn, för dito marknad. Jag som inte ens visste att jag låg i farozonen för pickles-missbruk.

6. Ankara-honung. God. Och snygg. Komplett med landsfader och allt.

I morgon är det grönsaksmarknad. Se upp för fler hemska bilder.

Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan II

Lovade att återkomma i ämnet. Vi börjar med det religiösa, det är enklast. I skolan skall vi lära oss om religion, inte utföra handlingarna "på riktigt". Kunskap om religioner och deras betydelse för allt i från vardagsliv till storpolitik, är livsnödvändiga. Vi skall läsa, tala, se, gestalta och besöka. Undersöka och diskutera. Motivera och kritisera, samt tolerant och ödmjukt förhålla oss till olika sätt att se på tillvaron. Vi kan till och med besöka en gudstjänst, eller ordna en, som en projektuppgift typ. Förutsatt att det känns ok för elever och föräldrar. I studiesyfte, som UNF:arna sa när de söp till. Om detta är de flesta överens.

Dock tycker många att vi kan utföra riterna "av tradition". Men det är ju det vi inte ska. Vi avskaffade morgonbönen och kristendomsundervisningen eftersom den svenska skolan till sin natur skall vara sekulär. Därmed bröt vi med den kristna traditionen. Det finns åsiktsriktningar som menar att detta brott ledde till allmän moralupplösning och sedernas förfall, med de är ganska få. De flesta som vill fira advent i skolan tycker inte så, det vet jag. De vill bara ha lite mysigt och traditionellt.

Nu är det fina med att leva i en demokrati att man får fira precis hur mycket advent man vill - även om kyrkan kanske gärna ser att man inte skall ha fler än fyra. Feel free, besök en församling nära dig. Eller gå på Åhléns, knäpp på tv:n eller vänd dig till någon annan av alla traditionsbärare vi har i Sverige. Men man har också rätt att låta bli, och det skall skolan respektera.

Slutligen, ljus och mys är ju inte något som religioner skall ha monopol på.

Nationalsången på avslutningen då? Har grunnat mycket under det senaste dygnet. Fått bra kommentarer i boxen som, mycket riktigt, påpekar att det inte är samma sak. Men, måste jag ändå säga, det drar åt samma håll...

Jag tycker att man kan hissa flaggan på högtidsdagar, det är så vi visar att det är en högtid. Och visst, det är en nationell symbol, men det har jag inga problem med. Och här finns kanske en inkonsekvens, låt det vara så, jag orkar inte vara kategorisk och rigid, bara för att.

Med nationalsången känns det mycket annorlunda, kanske för att jag arbetar i ett område med människor från, eller med rötter i, många olika länder. Och på min skolgård befinner sig, i samma ögonblick som vi bränner av nationalsången;

a) människor som flytt någonstans ifrån för att de tillhör en förtryckt grupp. T ex en minoritet som tvingas sjunga förtryckarens nationalsång så fort skolan skall fira något. Bland dessa finns många som tycker det är jättebra att vi sjunger nationalsången; det är ett sätt att manifestera vår frihet och självständighet. Precis som de skulle göra om de fick.

b) människor som flytt någonstans ifrån där de nationella projekten gått alldeles överstyr och lett till folkmord t ex. Bland dessa finns de som hävdar att man kan sjunga "nationalsånger med förnuft", och de som tycker att konceptet stinker.

c) människor som tycker att det mesta är åt helvete med Sverige idag. För mycket invandrare och skit. Hedersmord och AIDS. Bryssel och brottslighet. Det är bra att vi sjunger nationalsången i alla fall. "Den kan de inte ta ifrån oss".

d) välvilliga och godhjärtade lärare och rektorer som tycker att det är viktigt att "ta tillbaks de nationella symbolerna" och att nationalsången är ett jättebra sätt att manifestera de grundläggande värden som läroplanen föreskriver; "människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga". Och hur de kom fram till att just Dybecks gamla dänga bäst tjänar det syftet, kan man kanske undra över.

e) Osså en massa andra barn och vuxna som duktigt sjunger så gott de kan. Det är vackert väder, och nu när de tryckt texten i programbladet och allting...

Även här finns de som menar att vi inte behöver fundera så mycket, eftersom det är av tradition vi sjunger nationalsången, men riktigt så är det inte. En gång var Du gamla du fria och Kungssången självklara inslag i undervisningen. Alla svenska barn skulle kunna sjunga dessa för att vid skolans högtidsdagar hedra kung och fosterland. Man firade hjältekonungarnas dödsdagar och hade sig, och detta för att skolan var en mycket viktig pusselbit i det nationalistiska projektet.

(Så här gör man fortfarande i ganska många länder. På vissa håll hyllar man massmördare, på andra glorifierar man krig och katastrofer; på andra åter har man bara lite jönsiga kläder och sjunger nationalsånger. Man får naturligtvis säga att "hitom denna punkt är det ett sunt firande - bortom är det obehagligt"; jag tycker det är mycket knepigt.)

Sen drog 68:orna, och några till, in i skolsverige, och allt gammalt fint togs bort. Vi bröt med den tradition som var ett uttryck för att skolan hade en viktig uppgift att fylla för svenskheten. På vissa ställen kanske sjungandet aldrig avbröts, men på de flesta håll där man i dag, med martyrdarr på stämman frågar sig "Skall vi inte ens få sjunga nationalsången längre?" menar man i själva verket "Skall vi inte ens få sjunga nationalsången igen?". Och två ord här är särskilt intressanta; "ens" och "igen". Vad menar man att vi egentligen berövats, och varför är det i dessa dagar det känns viktigt att sjunga nationalsång? Tror att det finns en inte så liten lintottslängtan i detta.

Finns mycket att invända här; jag generaliserar och tillskriver fiktiva människor schabloniserade uppfattningar. Inga belägg för det ena eller andra heller. Men så är det en blogg också; här gör jag lite som jag vill.

Och rörigt blev det; återstår att se om det klarnar i del III, där jag skall visa hur vi borde göra istället.

Killkväll

Killkväll i kväll. Ni vet, lite barhäng, några bärs, snack om ditten och datten... Det var jag och... jag. Tog mig ner till Bebek och gick på dyra och kontemporära Lucca. Slog mig i slang med den trevlige barjockeyn och en riking som inte behövde jobba. Helt ok, men lite ensamt, ändå.

Hade egentligen tänkt mig sitta i en soffa strax bredvid baren, packa upp den bärbara, och blogga trådlöst, kontemporärt och angeläget, men det var fullt i sofforna. Hade sett fränt ut annars. Nu, liksom.

Efter två dyra öl gick jag tvärs över gatan till Starbucks och drack kaffe. Kopplade upp mig. Och blev nerkopplad. Kopplade upp mig, etc. Kaffet gott, bra musik och jag såg nog frän ut. Kontemporär, typ. Det var helt ok, men lite ensamt, ändå.

Gick hem. Uppför backarna, mild höstkväll och lammullströjan gradvis varmare och varmare. Rent av svettig. Genom träden såg jag ljusen från verandan; den var åter tagen i bruk.

Mycket trevlig kväll följde. Jag kom in mitt i ett parti improviserad "Vem vill bli miljonär". Penganivåer och svårighetsgrader varierades minst sagt. Kristendom, judendom, ynkedom, eller islam, var altenativen på en av frågorna. Vi turades om att vara Bengt M, livlinor och publik. Alla vann.

Pensionera Pippirullposset

Bland det jag tycker allra mest om med att vara ifrån en sväng är att jag slipper bry mig om en massa bedrövlig tv. Det gör liksom inte så himla mycket att en självgod teletubby som Ingvar Oldsberg anförtros rikets viktigaste uppdrag. Grattis honom. Grattis alla.

Och så bryr jag mig i alla fall... Läste igår kväll att Sverker Åström hoppat av "böglobbyn". Blir av flera orsaker nyfiken, och surfar runt lite. Aha. Olle Palmlöf - ni vet han den där unga, fräcka - har gjort en spännande programserie med provokativ titel - "bög", ni vet - och nu har den gamle diplomaten meddelat att han hoppat av tåget.

Jag läser om en gammal man som med bästa uppsåt velat göra något han tycker är mycket viktigt, men som finner sig i ett sammanhang han uppfattar som vulgärt och smaklöst. Han vill inte vara med helt enkelt.

"Redaktionen tycker det är jättekonstigt. Och Åström som ju är gammal, cool, fjollig och intelligent, liksom."

Det sägs att Palmlöf någon gång träffade rätt i CP-magasinet. Kanske det. Jag såg det aldrig. Vet bara att det jag sett och hört av Palmlöf och hans gamla Pippirull-kompisar i stort sett alltid varit spännade, lite farligt, gränstänjande, provokativt och aktuellt.

Skojade bara. Dumt, elakt, obegåvat och smaklöst menar jag. Och när de kritiseras för att ha dålig humor försvarar de sig med att de gör viktig satir. Och när de får på skallen för att göra rutten satir, så svarar de att det är på skoj.

Tidigare i höstas var det Nathanael Karlsson som skickade idiotmejl. Vi har också Programmet som fortfarande inte får heta Bögradion. Så kul.

Av någon outgrundlig anledning åtnjuter dessa plattnackar de som delar ut "varsågod-spela-in-en-egen-serie-korten"s gunst. Obegripligt.

Heja Sverker. Lägg ner Olle Palmlöf.

Beta

Detta kan vara den största pseudohändelsen sedan Brända Barn flyttade till Stockholm. Men jag vill ändå berätta att jag har gått över till Beta. Nu är det sagt. Och vad som är skillnaden vet jag inte.

Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan

För en tid sedan väckte min gamle kompis och kollega visst rabalder när han "förbjöd" adventsfirandet på skolan där han är rektor. I ett helt annat sammanhang, i en bisats, snuddar The Mighty Redaktörn vid frågan om nationalsång och flaggor på svenska skolavslutningar. Det här är "frågor" som dyker upp alltsomoftast och mediadramaturgin ser ut så här.

a) Person på skola funderar. "Är det så lyckat att vi som skall vara en icke-religiös institution regelmässigt firar högtider i religiösa lokaler/med religiösa riter/mer religiösa funktionärer/med religiösa sånger? ("Religiösa" är i det här sammanhanget nästan alltid identiskt med "kristna".) Eller "Varför sjunger vi nationalsången egentligen?".

b) Funderingen formas till ett beslut. Antingen formellt, protokollfört och motiverat, eller bara genom att internmejlen meddelar att "avslutningen firas i år i sporthallen" eller " fredag före första advent följer vi vanligt schema".

c) Någon upprörs. Darr på stämman. Skall alla gamla traditioner tas bort? Är ingenting heligt? Är det fult att vara svensk? Tror ni inte barnen tycker om att sjunga "Nu tändas tusen juleljus?"
d) Massmedia tar upp frågan. Skall barnen förbjudas att... (fyll i det som önskas)? Vad tycker du? Mejla och tyck!

e) Folk upprörs. Någon hängs ut.

f) Frågan dör. Ingen bryr sig. Börja om vid a).

OK. Ni hajjar.

Jag har många gånger tagit upp den här frågan där jag jobbat. Säger man att vi borde bryta traditionen att fira avslutningen i kyrkan eller att ifrågasätter man nationalsången på avslutningen möts man av besvärade miner, och repliker som "ja, egentligen har du kanske rätt, men..." eller "så farligt är det väl inte...". Ingen går i svaromål direkt, inga motargument anförs och... inget händer.

Men vad är problemet med psalmer, flaggor och annat mysigt? Läs "Adventsfirande, nationalsånger och annat som inte hör hemma i skolan II" som kommer till helgen. Till dess får du tänka lite själv.

Hur menar då Kritan att vi skall ha det? Läs del III, ute inom en vecka!

Om de stora killarnas förmiddag är planerad, och de har full koll (vilket de har), och om solen skiner (vilket den gör), och man är sugen på gott kaffe och vågskvalp (vilket man är), då...

...kan man ge de stora lärarlös lektion, ta med sig solglasögon och den minste, gå ner till Gloria Jean's och köpa en espresso macchiato. Sedan är det bara att gå längs vattnet, få sol på sig och tänka att november kan vara helt OK.

Bara som ett litet tips, alltså.



Bilden föreställer en simit-säljare. Får en egen post så småningom.

Beşiktaş:0 Sivaspor:1

Man kan tycka att jag lagt ner lite för mycket tid, pengar och engagemang på IK Sirius, om man betänker klubbens prestationer i modern tid. Det råder ingen vidare balans så att säga, men avancemanget till superettan gör att jag förlåter det mesta. Och som alltid inför en ny bandysäsong är jag optimistisk. I år kommer det att gå vägen; äntligen blir det elitserie och sm-slutspel... Men utan att bli långrandig och orda om tidigare fiaskon, besvikelser och allmänna misslyckanden kan jag säga att jag förmodligen kommer att bli ganska besviken snart igen. Det är så det funkar. Och jag får trösta mig med att vi har de snyggaste tröjorna och det tuffaste namnet.

När min tillfälliga omlokalisering gör att jag nu i vuxen ålder får chansen att plocka ett alldeles nytt favoritlag, att så att säga börja på ny kula, valde jag Beşiktaş. Som därmed ofelbart går in i väggen och börjar underprestera något alldeles fantastiskt. Har nu sett de fyra senaste hemmamatcherna. De har vunnit en, spelat en oavgjord och torskat två. Släppt in tre och gjort ett. En pyts på 360 minuter. Tack.

Igår kväll satt jag och W och såg en bedrövlig torsk mot bottengänget Sivasspor. Efter en kvart missförstod mittbackar och målvakt varandra. En ensam anfallare kennethanderssonknoppade in bollen, som retfullt långsamt rullade över mållinjen.

Det var kallt och publiken blev grinig. Det sjöngs mindre än vanligt. Visserligen jättemycket, och i princip hela tiden, men ändå bra mycket mindre än jag vant mig vid. Man skanderade vad jag uppfattade som avgångskrav till höger och vänster efter matchen. Frågan är hur länge den gamle franske hjälten Tigana får behålla jobbet.

Att det går åt skogen för de jag håller på var ju mer väntat.

Sabuni har rätt, Björklund fel

Har skrivit om detta förut. Hinner inte länka nu, men Björklund är allt en riktig tomte.

Lästips

Mer om Atatürk hittar man t ex på Wikipedia, här.

Om vad som hände Armenierna under första världskriget, samt om Turkiets respektive Armeniens officiella hållning, kan man också läsa där.

Mustafa Can skrev för en tid sen en läsvärd om Turkiet på DN kultur. Läs den också, vet jag!

Karaktärer i kvarteret IIB: Atatürk

Ber att få återkomma i ämnet.

9.05

En sekularismens förkämpe som Atatürk skulle nog haft svårt med en del av inslagen under dagen. Fem över nio halades flaggorna till halv stång. Någon lade ner sitt spö och stod i givakt, andra fiskade vidare. På skolgården hölls tal, och sånger framfördes av klasserna.

Så här får man skriva

Hjalmar Branting var en doer, inte tu tal om saken. Innan han dog hade han demonterat resterna av det svenska imperiet, skapat den moderna svenska staten, förbjudit vegamössa och sjalett, genomfört en alfabetsreform samt en efternamnsdito, avskaffat kristendomen som statsreligion och påbjudit sekularism. För att nämna något. Han var även en ivrig nationalist som hyste mer än lovligt muggiga idéer om "svenskhet".

Som general var han också medverkande i den process som ledde till folkmordet på Tornedalingarna. I vilken utsträckning han skall hållas skyldig kan man, och bör man, diskutera. Likaledes vad som var "allmänt vedertagna uppfattningar" vid tiden, samt vad som var "vanliga krigshandlingar" eller "folkmord". Att han hade blod på sina händer råder dock ingen tvekan om.

Brantings arv vilar tungt över dagens Sverige. En särskild politisk inriktning, Hjalmarismen, bär hans namn. Hjalmaristerna, som är starka inom militären och åklagarväsendet, hävdar vad de ser som de sanna svenska värdena; svenskheten/nationalismen, etatismen och sekularismen. Dessa värden är för dem överordnade mänskliga rättigheter.

Branting är närvarande överallt. Han syns på byster, statyer, banderoller, fotografier, tavlor, bonader och flaggor. Det sitter ett stort porträtt av honom i vårt vardagsrum och på Råsunda finns en jättebild med texten "Allra största AIKaren" (om jag förstått rätt). Ofta ackompanjeras bilderna av något klokt han sagt, vilke får mig att tänka på Plekszy-Gladz i Bordurien. Allt detta känns paradoxalt eftersom Brantings hela livsprojekt var att modernisera Sverige; personkulten är extremt daterad.

Karaktärer i kvarteret I: Pamuk

Att han fick heta Pamuk kom sig av att några av oss läst en bok där huvudkatten heter så. Samt, naturligtvis, för att hedra Orhan P (eller tvärtom) och i det fallet slog vi den svenska akademien med någon vecka. Pamuk betyder bomull, och det passar bra på denna lätt-hippie som allt som oftast ligger på vår grindstolpe och vaktar.

Det finns massor av katter på campus. De är semi-vilda; de matas och klappas och kelas av studenter och andra, men de är inte skattskrivna på fast adress. Deras tillvaro verkar helt ok, de är hela, rena och stundom ganska feta. Få är långhåriga som Pamuk, dock. Hårdare är livet för katterna ute på gatorna, de är också ganska många, men har färre sponsorer.

...och på kvällens cocktailparty* hamnade jag i samspråk med en man som såg ut som Percy Barnevik men vars namn jag missade. Han var mycket trevlig och satt inne med en hel del kunskap om Beşiktaş och dess fans. Eftersom jag bestämt mig för att ta mig över vattnet den 19 för att se dem borta mot Fenerbahçe fanns det en del jag ville veta. Om det var en klok idé, till exempel.

Beror på, kan man sammanfatta hans svar. Enligt honom får BJKs fans ett par tusen biljetter av totalt 52000. De blir infösta under tak och får utstå diverse flygande föremål etc. Så djävla dumt. Jag fick rådet att lämna halsduken hemma och att sitta som en liten anonym prick på någon Fenerläktare. Det har jag inga som helst problem med. Skall bli mycket spännande hur som helst.

* mitt första, så här långt.

Kritan kritar

Det finns en liten hemsk konsumbutik där jag handlade i princip varje dag i drygt sju års tid. De var dyrast i stan, hade en grönsaksdisk full av brun- och gråsaker, samt personal så grinig att jag än idag nästan blir lite fnissig när jag tänker på dem. Om det jag lagt upp på bandet summerades till, säg 61:50, och jag bara hade 60 kronor, var det bara att lämna ifrån sig någon vara. En påse tomater lättare kunde jag sen lämna butiken; rätt skall vara rätt, 1:50 varje dag blir mycket pengar i längden, hur skulle det gå om alla; jojo, skulle allt se ut det, den som är satt i skuld... Att få komma igen dagen efter med mellanskillnaden var inte att tänka på.; hur skulle de kunna veta att jag kom tillbaka, nu när jag hade chans att blåsa dem på en och femtio? Eller hur de nu tänkte.

Hos Kılıçoğlu uppe vid rondellen tänker man lite annorlunda. Idag fick vi krita för 250 spänn. De har uppenbarligen inte gått samma kurs i kundbemötande som killarna på Konsum; å andra sidan får de lite gratisreklam här.

Tji telefoni

Eftersom Telenor är ett uselt gangsterföretag, skaffade vi turkiska kontantkort för att ringa lite billigare till varandra när vi går vilse i basarer och folksamlingar. Eftersom alla telefonbolag i hela världen är gangsterföretag, beslutade de turkiska typ igår, om vi förstått vår lokale dealer (f ö en grym Steve Buscemi look-a-like) rätt, att man inte skall kunna använda turkiska kontantkort i utländska telefoner. Nu skall sägas om tele-Steve att hans engelska är usel, ofta drar han helt enkelt in någon som ser ut att kunna tolka från gatan när vi är där och strular. Igår fanns ingen tolk att tillgå, men med minspel och ömsesidiga axelryckningar förflöt en dialog med innebörden att våra kontantkort för närvarande är obrukbara. Så då återstår Telenor. Jippi, en miljon per sms och inga fria sekunder.

Förmodligen kommer vi att skaffa telefonkioskkort. Hur coolt som helst. Jag som var sist i Sverige med att skaffa mobiltelefon, får retroaktiv upprättelse. Mobiltelefoni är, och förblir, en opålitlig fluga.

Aj då

Linda Skugge hade tydligen sagt exakt samma sak redan. Fast från den svenska verkligheten då så att säga.

Äsch, fånigt av mig att raljera över detta. Den som läste mig i våras, när jag var igång på allvar, vet att det faktiskt finns en hel del av det som Marklund och Skugge pekar på som jag har argumenterat för. Fast inte så där klatschigt förstås. Ooops, nu var jag där igen.

Ordning - glädje - bildning skall det stå på fanorna som vajjar från mitt utbildningsministerium när den dagen kommer. Men det visste du ju redan.

I närheten av skolan

Skrev brev till min chef idag. Försökte formulera vad jag vill framöver, och lite grejer som jag tycker skolan kan utveckla. Känns mer och mer som att det börjar bli dags att jobba på riktigt igen, när det väl blir dags. Men det får gärna dröja lite till såklart...

Och apropos utveckling, så har Skolverket nu kommit med sin rapport från den utbildningsinspektion där bland annat min skola granskats. Vi klarar oss mycket bra i sammanhanget, kanske lite för bra kan jag tycka. Men det är positivt att se att sådant vi verkligen jobbat mycket med ger resultat. Mina elever vet - till skillnad från de flesta andra i kommunen - till exempel ganska väl vilka mål de skall arbeta mot. Och det är väl kanske det minsta man kan begära, när man tänker på att det är en obligatorisk verksamhet.

Däremot blir det tröttsamt att läsa om viktiga grejer som inte fungerar tillfredsställande, och där det är en för långt driven decentralisering i kombination med låg kompetens som gör att t ex inte elevinflytande eller utvärderingar funkar. Kanske skall man våga bestämma lite mer om hur sådant här skall tillgå, istället för att evinnerligen hoppas att "goda exempel sprider sig". Tro mig, det finns skolmiljöer så inkrökta och lågpannade att de goda exemplen tvärdör så fort de kliver över tröskeln. Det är inte inspiration som saknas där; det är ambition, och folkvett.

Hela rapporten hittar du här.

Så har även Liza Marklund förstått att ordning ger glädje, eller vad man skall säga. Varför sätter inte alla sina barn i internatskolor utomlands? Gör en dokumentärserie i tv4 vetja. En sån där med research, och grejer.

Visst nappar det

Promenerar man längs Bosporen eller på någon av broarna över Gyllene Hornet passerar man hela tiden människor med spön i händerna. Jag skulle säga metspön, men det är även olika kastvarianter, några med vanligt drag. Det vanligaste är ett spö med en massa små krokar på linan.

Där står de, i sol och regn, i storm och snö. Kastar i och drar upp. Vid fötterna har de en avskuren åttalitersflaska med små silverglänsande fiskar i. De ser ut som lämpade att agna med, men jag är rädd att det är fångsten. För vissa är det en hobby, andra säljer till hak och butiker, eller direkt till förbipasserande.

Tror att vi skall pröva fiskelyckan någon dag. K säger att det finns hur mycket fisk som helst, och att de går utmärkt att äta. Själv sätter hon i sig hela, med huve och allt. Det är virke i österrikarna.

Idag var det för övrigt prima fiskeväder; regn, blåst, snö och hagel. Samt åska, faktiskt. Ingen sol dock.

Snö

Rubriken syftar inte på någon bok av Pamuk, utan på prognosen inför kvällen. Friggin snö! Och i förrgår storm. Finfint igår dock, skjortärmar och grejer.

Allt detta väderskiftande har fått Bosporen att byta färg. The powers that be har fotoshoppat, eller nåt. Den är nu vackert turkos. Strange.

Nu väntar helg och hoppeligen kommer poster om fiske, svenska författare på jakt efter hüzün, samt om varför det ena är coolt och det andra lite fånigt förutsägbart. Utöver detta ofokuserat dravel i stil med detta. Glada helgon!

Regn

Läser om snökaos hemma. Även här har vädret ballat ur. Har haft några dagar med storm, ihållande regn och allmänt rusk. Verandagolvet åter under vatten. Små människor halkar på våta löv och skrapar sina näsor. Men hårdingarna nere vid vattnet fortsätter att stå med spön och fiska upp sina små sillar, eller vad det är. Skall skriva särskilt om fiskandet någon dag; det är stort här.

Uppehåll äntligen. Snart hämtköfte från turken på hörnet. Vi är de enda i Istanbul som bär reflex när vi skyndar dit.