Kultur, typ

Igår kväll var jag på Hotel Grand Londres och hörde på Yrsa Stenius och Hasan Bülent Kahraman. Stenius talade om finsk och svensk identitet, eller självbild, och vad som händer med dessa bilder när omvärlden snabbt förändras. Hon drog huvuddragen i våra länders historia, främst 1900-talets; krig och motstånd i öster, folkhemsbygge i Sverige. Finländarna har haft lättare än svenskarna att transformera sin identitet under senare decenniers förändringar, efter muren etc, och för att gå in i ett integrerat europasamarbete, var hennes tes. Vi svenskar vill fortfarande vara världens klokaste och mest moraliska folk, och vi tycker det är jobbigt att alla andra inte inser att vi är det. Typ.

Bülent Kahraman var av en annan kaliber. Så där hyperintellektuell att jag fick svindel. Det var lite som att vara tillbaks på universitetet när det var som bäst. Fast känslan var att jag hade läst fel litteratur, för det var svårt att hänga med i svängarna. Ibland, alltså. Ibland var det glasklart. Nästan. The loss of space/the birth of the conservative memory var hans rubrik. Efter att ha vandrat runt bland olika filosofer från Platon till Focault, jonglerat lite med postmodernism och modernism slutade han i följande: Det största hindret för ökad pluralism och multikulturalism är minnet. Det förflutna upphör inte (no passing of the past). Nuet är alltid en bild av det gamla. Minnet är konservativt.

Sedan blev det frågor från publiken och sådär. Småputtrigt, skulle man kunna säga. Den gamla hotelobbyn där vi höll till var fantastisk. Stuckatur, guld och kristal. Blomsterdekorationer, röda mattor och tunga draperier. Snygg liten bar, där jag tyvärr inte hann beställa en draja.

Jag gick nämligen vidare, sugen på rock´n´roll. Hittade en bar som bjöd på live-musik. På en liten scen satt en stor kille och sjöng och spelade saz. Rösten hes, men med ett imponerande, oborstat register. Hans kompis kompade på nylonsträngad gitarr. Vemodigt, vackert och med en grym attack på sazen. Alla låtar hade ungefär samma harmoniska uppbyggnad, nära nog identisk ackordföljd, men det gjorde ingenting.

I ett hörn sitter en man som hämtad från en youghurtreklam. Keps, grå, sliten kostym, slokande mustasch. Han är lite full, det var de kanske inte så ofta i Arlas kampanjer, men han trivs. Med slutna ögon fingrar han på sitt radband och sjunger med i texten.

Ett par killar ber mig komma över till deras bord. De är studenter, kurder, från "östra turkiet". Vi har mycket trevligt, men det är lite svårt att föra samtal eftersom saz-cornelis jobbar utan paus. Vi kompenserar med öldrickande och hojtar i varandras öron. De berättar att musiken är kurdisk, egentligen, men att orden är turkiska. Två tjejer börjar dansa med en av männen som har baren. Dansen är också kurdisk, berättar Omar.

Platsen och minnet.

Vi visar varandra bilder på barn, och talar om klimat och politik. När det är dags för mig att gå förklarar jag att jag tänker betala. De protesterar, men jag står på mig och kallar till mig kyparen. Jag ber om notan, hesap, och tecknar att jag vill betala rubbet. Omar tolkar.

Medan jag väntar på notan tycker Omar och hans kompis att jag kan ta en till. Jag avböjer eftersom jag vill hinna med sista tunnelbanan. Jag väntar vidare. Efter en stund börjar de garva. "Du kommer inte att få någon nota. Vi har förklarat att det är vi som betalar!"

Jag ger Cornelis en tia på väg ut. Han ser mycket förvånad ut.