Bara tala svenska?

Aftonbladet och Svenskan skriver båda om två malmöpolitiker som vill "förbjuda" eleverna att tala andra språk än svenska i klassrummen. Mumma för rubriksättare, och bloggare som helst bara läser rubrik och ingress, har idag tävlat i raljanta frivolter för att uttrycka sin avsky.

Läser man lite närmare verkar det delvis handla om någon luddig idé om språkfostran som går ut på att segregationen ökar om eleverna inte talar svenska hela tiden, typ. Vilket naturligtvis är larv. Men det handlar också om lärares möjligheter att förstå vad elever säger till varandra, och där är det för mig självklart att det är svenska vi skall använda i den svenska skolan.

Jag arbetar vanligtvis i en miljö där merparten av eleverna har en annan språklig bakgund än svenska. Det ställer stora krav på mig och mina kollegor att han en extra språklig medvetenhet, när vi talar och skriver i vårt arbete. Vi kan inte utgå från att vardagliga talesätt och bildspråk fungerar utan närmare förklaring, för att nämna ett exempel. Vi riskerar ständigt att hamna i en tråkig försäkringskassans-handbok-för-nya-svenskar-prosa i vår iver att bli förstådda och inte krångla till det. Samtidigt som idealet naturligtvis är att använda ett rikt och spänstigt språk som ändå når fram. Det går väl sådär.

Så när jag skriver här till exempel, eller när jag pratar med någon helsvensk kollega, kan jag formulera mig anorlunda i vissa fall. Slappna av, andas ut och släppa ner de språkliga axlarna en gnutta.

På samma sätt är det med en del av mina elever. Arbetet sker i kamp med svenska språket. De jobbar hårt för att förstå, och för att göra sig förstådda. De kämpar med nyanser och valörer; ibland för att nå fram, ibland för att det är kul. Två steg, nej tio framåt, och ett tillbaka. Rätt oftast, fel ibland.

Och självklart väljer många av de här eleverna att tala med varandra på ett annat språk, som de känner sig mer avspända i, om de har ett sådant gemensamt. Det kan vara på rasten, men även på en lektion, då de jobbar med något och småpratar under tiden. Fine. Det skulle vara mig främmande att ha synpunkter på det så länge det inte har återverkningar på omgivningen. För det finns ju sådana situationer också.

Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska.

Skall vi komma någon vart med att skapa en skola där vi trivs och arbetar tryggt tillsammans, måste vi ha ett gemensamt språk. Det borde inte vara kontroversiellt. Att en grupp elever i en undervisningssituation, eller i ett annat läge där man förutsätts kommunicera med en lärare, eller andra elever, väljer att tala ett språk som inte förstås av läraren är oacceptabelt.

Eller tänker jag fel?