Friday, September 29, 2006

Taksi, taksi, taksi!

Det viktigaste från gårdagens taxifärder:

Första färden, Taksim – Rumeli Hisarüstu: Å betalar med en tia (50 sek). Taxichauffören lämnar tillbaka tian: ”No good, look!”. Det är en spricka i sedeln. Han ser att Å har en femtilapp. ”Give me!”. Bekymrad blick. ”Sorry, no change. Give me the first one. OK.”

Nu funkar den. Å får växel och femtiolappen tillbaka. Går och handlar. Lämnar femtiolappen. Kassörskan upptäcker det direkt. Trots Atatürk i vattenstämpel och allt. Hon gör ett stort kryss, och skriver ”SAHTE” tvärsöver sedeln - falsk. Djävla chaffis! Blåsta på 250 spänn. Bara lite mer än när man åker taxi hemma.

Andra färden, Hisarüstu – Ümraniye: Vi skall till Asien för att gå på IKEA. Det kan man tycka en del om, att efter tio dagar hemifrån söka upp IKEA, alltså, men vi har våra skäl. Behöver myggnät och grejer. Nåväl, chaffisen har aldrig hört talas om IKEA, men han talar tyska. Det gör jag också, upptäcker jag, till min, och allas, stora förvåning.

Vår handskrivna adresslapp gör honom lite bekymrad. Han förklarar att han brukar ta ”die erste brücke” när han skall till Ümraniye, men dit är det långt. Nu är vi väldigt nära den andra bron, men den har han aldrig kört för att åka dit vi ska… Vi försöker förklara att vi sett en karta på nätet, och att det nog skall gå bra att ”über die zweite brücke fahren”… Han är fortfarande bekymrad. Ingen karta. Ingen taxiväxel att ringa. Det är liksom inte så han jobbar. Till sist litar han på oss. Känns ju himla bra, att vara den som en taxichaffis i en tiomiljonersstad, tar som garant för att en viss väg är den rätta.

Nåväl, vi kör på. Efter ett tag ser alla i bilen de stora blå-gula varuhusskyltarna. Alla utom chauffören. Vi hojtar, och pekar, men han småsvär och kör vidare. Vi får honom att köra av motorleden, och vi försöker få honom att åka tillbaka. Vor, hinter, über, zwischen… prepositionerna far runt i kupén, men vi förstår inte varandra. Han plockar upp en mobiltelefon och börjar skälla. Hojta. Skälla mer. Vi känner oss skyldiga, oklart till vad. W blir lite rädd.

När han talat klart säger han att ”Nu vet jag var det är. Det är alldeles här bakom. Vi skall åka tillbaka lite. Jag har talat med en god vän (!) som bor här.” Vi kommer fram. Aldrig har Kamprads skapelse varit så vacker att skåda.

Tredje färden, Ümraniye - Hisarrüstu: Den här killen är hypersocial. Han älskar småbarn. Han älskar passagerare, och han älskar att berätta. Han kan nästan inga ord på något annat språk än turkiska. Men det hindrar inte honom.

Vi kör motorvägen in mot staden igen. Han vänder sig om, och försöker gulla – ni vet nypa i kinden och så där – med lillen i baksätet. Han tar en sedel, skriver sin dotters födelsedatum på den och ber mig skriva lillens. Han måste bara tända och hitta en penna. Allt detta sker samtidigt som han kryssar mellan filerna, kollar döda vinklar, beundrar utsikten och röker lite. Det är inte helt behagligt.

Jag, som är sentimentalt lagd, tänker att han är så förtjust i sin dotter, och alla andra barn i hela världen, att han aldrig skulle köra på ett sätt som innebär några risker. De andra, som inte är så blödiga, menar att om man är taxichaffis i Istanbul, så kan man nog köra bil, helt enkelt. Vi säger så.

1 comment:

Anonymous said...

Hehe...skulle nog tänka mig för både en och två gånger innan jag hoppade in i en taxi igen.