Vad vi måste våga se

Efter det fruktansvärda våld som ledde till pojken Bobbys död uttrycker nu åtskilliga kolumnister och bloggare sin ilska över att "ingen såg något". Det gör de rätt i. Bobbys fall är inte unikt. Varje år dör barn - liksom många kvinnor - av våld i hemmet, och varje dag utsätts många barn för våld och kränkningar som vi har svårt att föreställa oss. Dessa barn möter vi i skolan.

Socialtjänstlagen stadgar att "Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom... / ... är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd." Det är alltså solklart att jag som lärare skall se till att soc kan inleda en utredning om jag möter ett barn som jag känner oro för. Vad vi måste fråga oss är varför detta sker så sällan.

För att anmälningsplikten skall fungera krävs två saker; vi måste ha kompetens att se och vi måste ha mod att anmäla. Och det är här det brister. Skolan har som regel dåligt fungerande system för att se våld i skolan, och när det gäller att se våld och andra missförhållanden i hemmet är det ännu sämre. Här kommer några konkreta punkter.

Alla barn skall regelbundet diskuteras i arbetslaget utifrån frågeställningen "Har vi anledning att känna oro för hur barnet har det hemma?". Denna diskussion sker under strängaste sekretess och följer en systematik. Att tillsammans prata om de, ibland små, saker som man ser, kan ge en helt ny, och oroande bild. Jag har själv mycket goda erfarenheter av detta arbetssätt från mina år som kolloledare. Och vi "hittade" faktiskt många barn som skolorna hemma i stan missat.

En bra rektor skall våga stå för anmälan. En faktor som avhåller många lärare från att rapportera vidare är en rädsla för hur klimatet i skolan blir medan ärendet pågår, eller om "inget händer". Hur möter man de föräldrar som man själv anmält, eller sett till att de anmälts? I den bästa av världar kan man prata om detta, men så är inte alltid fallet. Rektor skall lyfta ansvaret från läraren eller arbetslaget och vara den som informerar hemmet ( i det fall det skall göras).

Vi måste vara mer öppna och lyfta fram det positiva med anmälningsplikten. Det är för barnens bästa! Självklart bör vi berätta om skolans arbetssätt på detta område på föräldramötena i början av terminen. Som det nu är hör de flesta inte talas om anmälningsplikten förrän något händer. Det gör att situationen blir onödigt dramatisk.

Mer kunskap om våld i familjen, om sexuella och andra övergrepp är naturligtvis välkommet, framförallt om vilka signaler man skall hålla utkik efter, men viktigare är att vi vågar ta vår oro vidare.

Slutligen måste ansvar utkrävas av de som försummar sin plikt och i detta avseende sviker barnen; må det sedan vara av inkompetens, feghet eller lättja. Skall man tro Expressen förbereder nu regeringen ett lagförslag i den riktningen. Utmärkt.

I andra änden kan vi ha massor av synpunkter på hur soc och polisen jobbar - men det är inte våran sak. Och definitivt inte ett skäl att inte anmäla. Vår uppgift är att se och uppmärksamma. Att våga.