DN har idag en liten artikel om att skolket tycks öka bland Stockholms gymnasister. De borgerliga menar att en förklaring är att man inte längre skriver in oanmäld frånvaro i slutbetyget. Stockholms sossar menar a) att skolket inte alls ökar och b) att det i vart fall inte beror på att skolket inte redovisas på betyget. Inget av detta är förvånande. Men det som gör mig så ytterligt trött är hur skolborgarrådet Erik Nilsson (s) resonerar:'Erik Nilsson tycker också att skolk "självfallet är ett viktigt problem", men att skriva in skolket i betyget är "en hämndtanke" och en åtgärd i efterhand då det redan kan vara för sent att hjälpa en elev vars höga frånvaro kan vara tecken på sociala problem.'
Om man bortser från de svårigheter en hög frånvaro innebär för klassen och läraren, är skolk precis som många andra oönskade beteenden i skolan, något som på lång sikt är till men för den enskilda eleven, men som på kort sikt känns helt ok. I den meningen är det som allt annat som är kul men dumt när man är tonåring. Så hur får vi kidsen att skolka mindre? Genom att göra undervisningen bättre och mer relevant kan man ju tycka. Och det ligger så klart en hel del i det, men inte var det för att undervisningen var kass som undertecknad skolkade sjukt mycket i vissa perioder. Det var annat som drog. Och när långsiktigt syftande argument som talar om "ansvar", "högre studier" och "luckor som blir svåra att reparera" går bet, så kan nog tanken på att det faktiskt kommer att stå svart på vitt hur benägen jag var att följa mitt schema, vara en i hög grad stöttande åtgärd för eleven. Det är inte "hämnd i efterhand" utan hjälp till ansvar, när den som bäst behövs.
No comments:
Post a Comment