I morse, när min kompis kom till jobbet fick hon reda på att några av hennes elever - vi kan kalla dem Alexander, Jan S, Olle W och Anna - håller på med en mejlinglista där de skvallrar och förtalar ungar som inte är med på listan. Drivande är Alexander, en kille med hög status som har det lätt för sig i de flesta ämnen även om hans "musikaliska talanger" kanske är lite överskattade. Denne Alex har uppmanat sina kompisar att sprida skvaller och förtal om "utomstående". Den som inte levererar åker ut från listan. Jan, en liten spenslig typ med lågt självförtroende, har därför hoppat på elevrådets ordförande och bl a kallat henne "en dum djävla tjockis". Mustafa, som nu berättat om detta, har hotats av en anonym röst i telefonen. När min polare börjar reda i detta säger såklart alla, utom Mustafa och Hanne som inte är i skolan idag, att det är på skämt, att "fröken hajjar inte ironi" etc.
Bland annat BRIS har nyligen rapporterat om nätmobbning och jag har personlig erfarenhet av hur elever råkat mycket illa ut efter att ha mobbats och hotats på olika ungdomssajter. Det är inte vackert, mycket av det som sker på nätet. Och i det här fallet måste man se att ungarna har suttit ned, tänkt och nogsamt formulerat sig, så det går liksom inte att negligera det som "lite skitprat i stundens ingivelse". Så vad skall min kompis göra?
För det första ska hon kontakta föräldrarna. Be dem snacka med ungarna om vad som är okej och inte okej på nätet, liksom i övrigt mänskligt umgänge. Därefter klargöra vad som gäller i den riktiga vuxenvärlden. Häng med i mobben så kan du få parta med Alexander Bard. Grattis.
Fy fan.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Bra formulerat. Om vuxna uppför sig så, vad kan vi då begära av barnen?
RS
kulturbloggen.com
Post a Comment