Hade åtminstone två lite tyngre skolksvängar under uppväxten; hösten i åttan och våren i ettan på gymnasiet. Detta kommer jag att tänka på när jag försöker hitta ett sätt att förklara att jag inte bloggat på en dryg månad. Svårigheten att hitta en bra motivering till frånvaron gör att man låter bli ett tag till. I stället för tyska för adjunkt B blir det flipper på UBA fram till lunch, och sen en skivrunda, en fika och hoppsan! det var den dagen...
Men nu sitter jag här. Fast besluten att ta nya tag, och tyngd av skolkarens eviga problem - det är ju liksom inte bara att kliva i nu när man har har missat så mycket...
Så jag vädjar om förståelse och hoppas på inspiration. Ses snart!
1 comment:
Jag skolkade också. En numera uppburen dirigent, flinto och rondörförsedd man - så skriver en avundsjuk medelmåtta - och jag drog till Hovis (Ofvandahls) när det var någon speciallektion i stället för engelska. Där satt vi och diskuterade Bowie och elbasar. Sedan visade det sig att man hade upprättat en närvarolista där våra namn saknades. Och vi hade mage att ljuga vår klassföreståndare rakt upp i ansiktet genom att påstå att vi missat att fylla i den! Jag skäms fortfarande trots att det är mer än 25 år sedan.
Post a Comment