Igår slogs och härjade några hundratals män i Stockholm och Solna. Några bilar och en tunnelbanevagn blev det den här gången, om jag förstått det rätt. Säkerligen en och annan vettskrämd, någon som aldrig mer går på match också, såklart. Och kanske någon som inte vill gå ut överhuvudtaget. Den populära åsikten i sammanhanget är att detta inte har något med fotboll att göra. "Ett samhällsproblem" maler gubbarna som besitter de inflytelserika positionerna i fotbollsrörelsen. "Jugån!" eller "AJIKÅ" skriker de som slåss och härjar."Det viktigaste i det här läget är att få iväg dem till Råsunda", sa polisen till Svenskans papperstidning.
Detta har såklart massor med fotboll att göra. Och med samhällsutveckling, manlighetskonstruktion och våldskultur. Men mest med fotboll, och den roll den kommit att spela i våra dagar.
Att polisen ser det som sin huvuduppgift att få iväg denna illustra hjärntrust till matchen kanske handlar om brist på alternativ. De där arbetslägren i övre Norrland som jag alltid sätter min tilltro till kanske inte finns att tillgå när det drar igång. Så den vägen kanske vi inte har så mycket att hoppas på. Too bad.
Vad som skulle kunna göras är att medierna slutar att rapportera från dessa matcher. Skriv istället bara om bråken, skadegörelsen och misshandeln. Notera, om det är relevant, att den ena skocken var iklädd blårandiga pajasdräkter medan den andra valt gulsvart/blåvitt/grönvitt eller vad det nu kan vara.
Men skriv inte ett ord om själva matchen. Ignorera fullständigt frilägen, matchavgörande ögonblick, taktiska dispositioner och målskyttar. Fimpa analysen och betygssättningen. Skit i matchen helt enkelt. För bråken och huliganernas oskick kommer inte att överleva utan den fond av "stämning" som vi tillsammans bygger upp kring dessa matcher. Spelet på planen, och kampen på läktarna, är det centrum kring vilket våldet kretsar. Och om vi slutar att snacka om dessa evenemang, blir det mindre och mindre intressant, att vara där och slåss. Tror jag.
