Sunday, March 28, 2010

Söndag

Söndag kväll. Det är kanske då jag skall passa på att skriva. Summera veckan och ta lite av det lilla och lite av det stora i någon bra mix. Vi får se.

Det är mycket bra här i alla fall. Nyss kom N och satte sig här bredvid. Bara en sådan sak.

Helgen har varit social. Igår hade vi besök av gamla vänner till Å och hennes föräldrar. De var på konferens här i Istanbul och hade ett par timmar över, vilka de nyttjade till att komma och fika med oss. Sedan länge är Nar nere vid vattnet ett favoritställe. Nu har de utökat med en lite större syster vägg i vägg, och där åt vi. Stora tallrikar med frukost, kahvaltı om du har varit här förut, i olika varianter. Mycket gott såklart, och Bosporen på solskenshumör för våra gäster. Såklart.

Sedan tog jag och Å vårt veckovarv på marknaden. Fulla ryggsäckar och trötta axlar återvände med alla veckans vitaminer, innan vi efter en snabb tomatsoppa styrde kosan mot Inönü.

Jag inser att ger intryck av att inte göra stort mer här nere än att gå på matcher stup i kvarten, men det gör jag. Lovar. Men en tydlig föresats inför denna vända var att se så mycket boll det bara gick. För att det är så spännade. För att man blir så glad. För att man är så mitt uppe i något stort och levnadsglatt och rörigt och rörande och en massa andra adjektiv som jag mår bra av. Och för att vi är fem som delar upplevelsen.

Igår var det bra. Vi var sena dit. När vi gick gatan fram bakom bortaläktaren hörde vi visselorkanen från nästan hela Inönü, abrupt avbruten av det distinkta tokjublet från bortaklacken. Eskişehirspor gjorde 2-0 på straff, och vi hade inte ens hunnit in. De rödsvarta fansen hängde ut över barriären högt däruppe, glädjerusigt jublande över hela Istanbul med tillhörande nejder; 33 mil i buss och hostande bilar - nu tar vi dem!

Underläge med 0-2 tjugofem minuter in i första är ett underbart upplägg, dramaturgiskt sett. Man får något att bita i, så att säga. Och som de bet. Mödosamt arbetade Beşiktaş sig tillbaka i matchen. Ettan satt medan vi försökte ta oss upp på vår läktare. BJK spelade plötsligt ett underbart fungerande kortpassningsspel och tycktes ha kreativa och effektiva lösningar i alla lägen. Underbar fotboll. Strax före paus satt kvitteringen - trodde vi. Offside. Känslan var ändå mycket positiv i paus. Det här spelet måste så småningom mala ner bönderna från främre Anatolien.

Familjen väcker såklart uppseende på läktaren. Folk vill fotografera sig och high-fiva med N. Vi får posera tillsammans med glada grabbgäng med arenan som bakgrund. Vi bjuder på det. De bjuder ju på allt det andra.

Efter paus rullar det på så där som det allt för sällan gör. BJK - De svarta örnarna - spelar ännu finare i andra. Och nu anfaller de mot målet på vår kortsida. Gång på gång. Och till sist sitter kvitteringen. Vi skanderar alla "Üc! Üc! Üc!" för nu vill vi ha trean. Holosko gör som vi säger, och får du någon gång möjligheten att vara med när hemmalaget vänder 0-2 till 3-2 på Inönü då ska du ta den.

Jösses.

När vi småningom kommer hem känner jag mig som efter någon bra konsert för 25 år sedan. Jag är hes, glad, svettig och mina kläder luktar rök. Det är därför.

I morse följde jag W till träningen. Solsken. Spring i benen och mindre komplicerade övningar. W blir bättre och bättre, liksom alla de andra. Man ser att vintern är över och att det börjar bli åka av. Önskar bara att han fick spela lite matcher, men det finns inte med i upplägget.

När vi efter lunch skall gå ner till vår brittiska granne på te, slår jag igen dörren utan att tänka på att en nyckel sitter i låset insidan. Jag har visserligen mina nycklar med mig, men det hjälper inte. Den här konstruktionen har jag inte stött på förut, och jag önskar att jag inte gjort det nu heller. Ett fönster står öppet, men dit är det fyra, fem meter, och grejen är att vi skall ha gäster lite senare på eftermiddagen.

Vi går ner till grannen och förklarar läget. No worries. De har en hög stege, "a double", säger hon, och trots att jag sitter på nålar, så fikar vi först i lugn och ro, innan det är läge att leta fram stegen. Som visar sig vara 2 x 130. Tok-kört. En timme tills gästerna kommer och utelåsta som fan.

Vi talar med vår grindvakt. Tecken och turkiskliknande läten får honom att förstå. Han börjar ringa. Söndag eftermiddag är inte optimalt för aktiviteten, men till sist får han napp. Prognosen är en låssmed på plats tio minuter innan gästerna kommer.

Eller hur.

Som tur är gästerna sena. Inte lika sena som låssmeden visserligen, men Å och pojkarna tar dem ett varv runt universitetet medan jag spelar snake och väntar på hantverkaren, under det att blodsockret sjunker långt nedan det mätbara. Men när han väl kommer blir det ju bra. Och lite kul är det ju allt att se hur de gör, när de grejar. Prick noll pix kostar det, eftersom låssmeden tillhör akademin.

Det blev en trevlig middag. Våra gäster var en norsk familj, vars son spelar med samma lag som W. God mat och bra samtal. Dem kommer vi att träffa igen.

Hoppsan, nu kom N upp igen. Han som Å la för ett bra tag sen. I Istanbul kan man göra lite som man vill på söndagkvällen.

Vi säger så.

1 comment:

Martin said...

Mer!