Sunday, April 15, 2012

Futbol I

Igår regnade den bort, första omgången av Playoff, tillika derbyt mellan Galatasaray och Beşiktaş. Minuterna innan vi gick ombord på planet i Ercan, såg vi hur funktionärer skyfflande med stora skrapor försökte få bort vattenmassorna från Inönüs gräsmatta. Spelare försökte under närmast parodiska former värma upp med bollar som varken rullade eller studsade. Väl i İstanbul berättade taxichauffören att matchen skjutits upp.

Slutspelet inleds med andra ord som ligan startade i höstas - uppskjutet. Då var det mutskandalen - ett trettiotal ledare och spelare från bl a Fenerbahçe, Beşiktaş och Trabzonspor satt häktade i väntan på utredning - som gjorde att ligastarten blev en månad försenad. I går var det skyfallet. Vädrets makter eller den turkiska fotbollens djupare strukturer - för en åskådare är de lika enkla att följa och förstå.

Playoff infördes inför denna säsong och är ett försök att hålla spänningen vid liv till sista omgången, alternativt att mjölka ut ytterligare miljoner från fans och reklamköpare, lite beroende på vem man frågar. På det här sättet blir det ytterligare fyra stora Istanbulderbyn, vilket alltid innebär utsålt och sjuka tittarsiffror.

Tidigare var Süperlig en rak serie med 34 omgångar, där ettan blev turkisk mästare. Nu skall de fyra främsta mötas i en dubbel serie innan mästaren koras. I höstas, när nyheten presenterades gällde det de sex första. Sedan har man gjort om. Lagen placerade på platserna 5-8 gör på samma sätt upp om platser till Euroleauge. Hälften av poängen från grundserien tas med. Beşiktaş är tryggt avsågade, nio poäng efter suveräna Galatasaray, där Johan Elmander säkerligen får lyfta en pokal om några veckor.

Säsongen har verkligen varit lite sisådär om man som jag gillar Beşiktaş. Fina prestationer i höstens derbyn, och i Euroleague mot Stoke och Braga, har under våren förbytts i en serie undermåliga framträdanden och inte minst en rejäl utskåpning mot Atletico Madrid. Guti gjorde sig omöjlig en bit in på hösten och försvann ut i buskagen, Quaresma hade fina stunder men svek ofta i de verkligt viktiga ögonblicken. Mina favoriter har under året varit Manuel Fernandes på mitten och Cenk Gönen som under stora delar av säsongen har hållit Rüstü borta från målvaktsplatsen.

Annars är mitt starkaste minne från säsongen, hittills, den fullkomligt surrealistiska känslan när Fenerbahçes supportrar spränger grindarna och tar sig in på arenan ett par minuter efter att derbyt startat i oktober. Plötsligt riktar spelare, domare och småningom även publiken blickarna mot den kortsida som vätter mot vattnet. De väller in. Mina associationer gick till tappat bogvisir, och en kort stund fruktade jag att det skulle sluta i våld och kaos. Dessbättre kunde de släppas upp på den tomma bortaläktare där de ursprunligen skulle hysts in, om man inte bestämt sig för att porta bortafansen... Men matchen var som sagt fin, med Simaos pärla som tidigt visade var skåpet borde stå.

Ikväll är det Fenerbahçe mot Trabzonspor. Då kör det igång. Jag lovar ingenting, men jag hoppas snart skriva om den pojk- och gubbfotboll jag följer på riktigt nära håll. För det var ju det jag skulle skriva om egentligen.



2 comments:

Vinlusen said...

Fint! Nu ser jag fram emot fler inlägg.

Martin said...

Jag håller med och gör samma sak.