En bit efter Tekirdağ svänger vi av ut på Gallipolihalvön (Gelibolu), 1915 skådeplats för ett av 1:a världskrigets avgörande slag, och i turkisk historieskrivning närmast en helig plats. Det var här Mustafa Kemal Atatürk kom att spela en avgörande roll som befälhavare, när ententens styrkor slogs tillbaka, en av de nödvändiga förutsättningar, som småningom gav utropandet av den Turkiska republiken 1923.
I mina planer för helgen ingick diffusa idéer om att besöka något museum, kanske en kyrkogård eller dylikt. Jag är av flera skäl minst sagt kluven till krigshistoria med tillhörande platser och artefakter. Det mest uppenbara är förstås alla de knäppgökar som flockas. Män som rabblar regementen och armekårer, som samlar memorabilia och kan allt om kaliber och kalshnikovs, men som hajjar noll för övrigt. Samtidigt har jag flera gånger, i Flandern till exempel, upplevt en närmast fysisk reaktion inför det monumentala vansinnet i 1900-talets masslakter, vilket jag tror, i någon mån fördjupat min förståelse. Och kanske också gjort mig till en bättre lärare. Fan trot.
Av detta ser man dock inte mycket från bussen. När vi kommer ner till bilfärjan i Eceabat dyker det dock upp något mindre monument, affärer som skyltar med krigskitsch och diverse statyer; soldater som bär sårade kamrater, landsfadern som officer såklart med tillhörande bevingade citat, samt en gigantisk modell över halvön, med små blå och röda flaggor - gissningsvis föreställande diverse ställningar och regementen.
Vi tar bilfärjan över till staden Çanakkale på södra stranden. Vi har bokat in oss på Anzac Hotel, uppkallat efter Australiska/Nya Zeeländska Armékåren som slogs för britterna. Ni hajjar. Çanakkale är en fin liten stad med lång strandpromenad, trevliga restauranger och dito innevånare. Vi steker idén om att åka tillbaka över Dardanellerna för att besöka de där monumenten, och tillbringar i stället fredagen lite planlöst drällande. Killarna spelar fotboll på en liten betongplan, jag och Å sträckläser.
Vi tar ett varv för att kolla upp busstationen, inför morgondagens färd till Troja (Truva). På vägen dit hamnar vi några kvarter bortom huvudstråken och plötsligt befinner vi oss i vad som känns som rena slummen; en hel stadsdel med mycket nedgångna hus och leriga gator. I Istanbul ser man ofta fattigdom, men det här är på en helt annan nivå. De boende förefaller vara romer. Krossat glas på gatorna där barnen leker. Några kvinnor på en trapp förstår att vi gått fel och ger oss en beskrivning ut ur området. Så här skall ingen behöva bo. Och ingen skall heller behöva tänka att "de där som kommer i hela kläder till där vi bor, de har såklart gått fel - ingen skall behöva hamna hos oss". Men jag tror att det är så de vänliga kvinnorna tänker.

Vi klättrar - till nämnde tonårings inte helt stora glädje - såklart upp i trähästen, även om det inte är exakt samma häst som i verkligheten, tittar ut genom gluggarna, hoar lite och sådär, innan vi går vidare för att titta på ruinerna.
Troja hamnar någonstans mitt emellan. Det är ett tiotal olika arkeologiska lager representerade och det är coolt på sitt sätt. Murar, ramper och den i sammanhanget närmast obligatoriska amfiteatern är begripliga utan att vara insmickrande. Roligare än Knossos, fulare än Salamis, blir mitt lärda omdöme. Och minst lika intressanta som stenbumlingarna, är de små grodor som hänger vid en liten göl. Eller om de är paddor.