Man hinner bli ganska mör när vinterlovet dröjer ända till
slutet av januari. Även i år behövde vi komma ifrån Istanbul, och även i år stod
någon form av våtvarma omslag – pool, bastu, bubbel – i kravspecifikationen.
Men vi ville även åka skidor. Omständigheterna gjorde att vi inte riktigt kunde
komma till skott med bokningar. Erzurum längst i öster, som länge varit
huvudalternativet, såg ut att bli löjligt dyrt. Uludağ som ligger relativt nära - men som alltid sägs bli tokfullt och bökigt - likaså.
Lovet kom, och när det väl var klart att vi kunde komma iväg
bestämde vi oss för att chansa på kombon boende i Kayseri, skidåkning på
Erciyes. Och som vi ändå var i centrala Anatolien, kunde man tänka sig tåg upp
till Ankara och klara av huvudstaden innan återkomsten till Istanbul.
Det blev
en bra resa.
Hemsidan borde kanske gjort mig misstänksam. Hotellet ser
nämligen ut att ligga i tomma intet, vilket hotell sällan gör. I det här fallet
hade man valt att jobba med märkliga kameravinklingar för att få bort det slitna och ledsna industriområdet som omgav
vårt flashiga spa-paradis. Och helt flashigt var det inte heller, men det har
ni redan räknat ut. Men helt ok.
 |
| Utsikt från rummet. Lägg märke till plåtminareten. |
Eftersom jag inte kunnat köpa tågbiljetterna över nätet gick
jag direkt ner till järnvägsstationen. Jag förklarade att jag ville ha
biljetter med 9.50-tåget til Ankara på tisdagen, och killen i luckan förklarade
att något sådant tåg gick det inte. Man hade ändrat. Jo, han visste att det stod
9.50 på nätet, men man hade ändrat i
alla fall. Typ 23.30, 01.15, 02.30 gick däremot bra. För honom. För oss som
redan bokat hotell i Ankara och sedan flyg tillbaka till Istanbul gick det inte
lika jättebra.
Får bli buss, tänker jag lite småsurt eftersom jag älskar
tåg, men huvudsaken är ju att det löser sig. First things first, nu gäller det
att lista ut hur det funkar med den dolmuş som skall ta oss upp på berget i morgon. Jag har någonstans läst
att det skall finnas sådana, men det var lite oklart var och hur. I värsta fall
får det bli taxi. Allt löser sig. Det här är Turkiet.
På vägen tillbaka till hotellet tittar jag in på en
taxistation där några slöa chaufförer, med rimligen god lokalkännedom, meddelar
att det är ytterst tveksamt om det går några minibussar upp till
skidanläggningarna. Möjligen på andra sidan centrum. Och dit är det långt. Fem
kilometer. Och som sagt, vete fasen om det går någon dolmuş dit. Taxi? Tja, kanske 350 spänn svarar man
lakoniskt. Enkel riktning.
Jag är inte helt
nöjd när jag går tillbaka mot hotellet där Å och N installerat sig under tiden.
Inget tåg. Kanske asdyrt att ta sig till berget. Trista typer. Och Kayseri som
mycket väl kan vara Turkiets fulaste stad. Funderar på om jag skall fråga om de
vill höra de goda eller dåliga nyheterna först, men jag är lite osäker på vad
de goda nyheterna skulle vara.
I receptionen har
man en mer lösningsfokuserad attityd. Nu vändet det. “Klart att det går
minibussar. Inga problem. Ni kan ta taxi dit. Vi fixar. Klart att det går
bussar till Ankara. Vi ringer. Vi bokar. Vi kan kvista dit och betala och
greja, så kan ni åka skidor. Inga problem.” Det här är Turkiet som jag känner
det.
Lugnade går vi ut
i skymningen för att hitta lite kvällsmat innan vi ger oss i kast med badande
och mer intesivt slappande. Kayseri känns slitnare och tröttare än Istanbul.
Och som sagt fulare. Några fem kilometer till centrum är det inte frågan om. En
kanske. Vi äter gott och billigt på Aydemir Usta Et Lokantası. Köper åtskilliga påsar nötter till en bråkdel av priset vi är
vana vid. Och på vägen tillbaks till hotellet känner jag att det kan bli bra
det här.
 |
| Buss, Kayseri. |
Badandet tillgår som badande bör. Pool, bubbeldito, bastu
och ett litet hamam. Det är exakt vad vi behöver. Exakt. Och när man ligger i
poolen kan man genom fönstret se överkropparna av en grupp pilatesaktivister
rulla fram över jättelika badbollar. Det ser mycket lustigt ut.
---
 |
| Erciyes. |
Efter frukost kör hotellets taxi oss som avtalat till dolmuşstationen. I fonden ser vi det
väldiga berget. Eftersom bussen i princip blir full när vi kliver på kommer vi
iväg nästan direkt. Det tar en halvtimme upp och om jag räknat rätt stiger vi
ca 1200 meter på de tre milen upp till Erciyes Ski Resort. Det är vidunderligt
vackert. Erciyes är en vulkan, och erosionen har på sina ställen åstadkommit
märkliga raukliknande formationer.
 |
| Simitförsäljare. Dolmuşstationen. |
Skiduthyrningen är trivsamt kaotisk. Det är lördag, vackert
väder och mycket folk. Det går hyfsat fort att få grejerna och vi betalar 15
lira, ca 60 kr, per skalle för utrustningen som är av god kvalitet. Liftkort
tillkommer för svindlande 25 lira och sedan är vi igång.
I den nedre delen av berget finns en korglift och en
ankarlift. Det är i princip en enda lång, inte särskilt brant pist. Ovanför
denna finns ytterligare en korglift upp mot toppen, och där är det brantare och
roligare åkning. Tyvärr är den liften bara öppen ytterst spoardiskt, men det
gör till en början inte särskilt mycket.
 |
| Te-häng. |
Det råder en extremt avspänd stämning i backen. Folk åker
lite kors och tvärs. Vissa promenerar, till höger åker många kälke. Jag väntar
mig att när som helst få se maharadjan av Gopal komma dragande med hunsad
adjutant och stab av tjänare. Vad åkningen beträffar tillhör vi lugnt den bästa
decilen, och det är en ny och angenäm upplevelse.
Liftåkandet är en historia för sig. I Sverige formades
friluftskulturen av starkt normativa institutioner som Svenska Turistföreningen
och Friluftsfrämjandet. Senare kom de att kompletteras av SLAO, som med skyltar
och arga liftskötare vilka på gutturala tungomål lärde oss veta hut. Ve den som
schabblar i liftkön, ve den som klantar bort ankaret så att det släpar tomt
iväg, och är det plats för fyra i korgen skall fyra åka upp. Basta.
Här funkar det inte riktigt så. Trots växande köer skickar
liftskötarna glatt iväg en eller två i korgarna gjorda för fyra. Ankare efter
ankare far tomt iväg eftersom något pucko från Konya fått för sig att han skall
åka snowboard upp, vilket han inte klarar av. Dag tre är det vindstilla,
strålande sol och alldeles perfekta förhållanden. Vi frågar liftskötarna vid
den övre liften varför de inte öppnar. ”Det är stängt” är deras klargörande
svar. De lovar dock att öppna lite senare. Vi frågar lite senare. Samma svar;
snart skall man öppna. Vilket inte heller händer.
På det hela taget är det dock helt suveränt kul att åka här.
Blandningen av folk, nybörjarglädjen, o-flashigheten, frånvaron av den importerade
Jägerkitsch respektive prylhets som brer ut sig i de svenska fjällen, plus alla
trevliga människor vi möter gör hela upplevelsen.
 |
| Eftermiddag. |
Jag träffar E som gör militärtjänst i Hakkari i de oroliga
gränstrakterna mot Irak. Han har permission och vill prata fotboll, skidor och
erfarenheter av det militära. Vi träffar N som jobbar som lärare i Izmir, men
nu på lovet är hemma i Kayseri. Hon har pluggat en termin i Jönköping. Hon
ville lära sig svenska, men det var svårt för folk talade inte så mycket med
henne. Vi skäms. Hon bjuder oss på lift tillbaka till staden. Vi möter två
familjer från Istanbul som är på väg till Kappadokien, men som börjar med en
dags skidåkning här. De har hyrt minibuss och chaufför, och vill också bjuda på
skjuts. Och prata om Sverige. Och tipsa om resmål.
---
Vi har mycket att lära oss om hur man kan bemöta folk man
inte känner.
---
Kayseri spottar upp sig så småningom. Det finns en litet
område mitt i stan vid den gamla fästningen, med gågator, basarer och några
trevliga matställen. Vi hamnar på ett café där ett lokalt band skall spela. De
har förlyssnat sig på krånglig fusion och öppningslåten sitter inte ihop på en
fläck. Spårvagnen kör förbi en meter bakom glasrutan. Andra låten är Claptons
Layla och det är ju en bra låt, men basisten kan inte hålla sig i skinnet, utan
löper ständigt ut i krångliga slingor så hela ekipaget kör i diket. Med min
historia av knasiga spelningar på hopplösa ställen, med publik som är minst
sagt skeptisk, älskar jag ju hela grejen, även om det inte är exakt min kopp
te.
 |
| Basisten går bananas. Spårvagnen passerar. |
Kayseri är något av den anatoliska matkonstens vagga och i
affärerna stoltserar man med sin traditionella sucuk, paştırma och mantı. Vi avstår men fyller
förråden med torkad frukt, och nötter på längden och tvären.
En liten pojke, kanske nio år gammal, säljer pappersnäsdukar vid rulltrappan. Vi
tar två paket. Och precis som du och Karin Thunberg, kan jag undra om det är så man
borde göra, men jag hamnar ändå alltid på den sida som köper.
 |
| Försäljare. |
---
Bussresan upp till Ankara tar fem timmar och är sagolikt
vacker. Ödsligt och höglänt. Då och då skymtar den räls där vi rätteligen
skulle dundrat fram genom landskapet.
 |
| Bilbröder. Rastplats. |
---
Om Ankara brukar jag få höra att det är fult och tråkigt av
folk som inte kommer därifrån. De som kommer från Ankara brukar å andra sidan
säga att det inte alls är så fult och tråkigt som alla säger, vilket
naturligtvis gjort mig än mer övertygad om att det är fult och tråkigt.
Jag blir positivt överraskad.
Det är en kuperad stad. Inte alls lika tät som Istanbul.
Bitvis rätt ful, visst. Höga kontorskomplex utslängda i stökiga våtmarker vad
det verkar, men så där kan det se ut på sina ställen i Istanbul också. Men
Maltepe, området där vårt hotell ligger, och kvarteren kring Kızılay är helt ok. Lite femtiotal,
välbyggd modernism – arkitektur, jag är ute på hal is här skall erkännas – med
trädkantade gator, små butiker och restauranger.
Restaurangbesöket blir bra. Sjukt gott hela vägen.
Adanakebab – färs på spett – och grillad lever. Fina små sallader. Ezme. Och
bordsgrannen E, högre tjänsteman i den kommunala politiken, och för tillfället
välbeskänkt gräsänkling. Vi får en trevlig kväll.
 |
| Ankara. |
E har kusiner i Stockholm som driver restaurang. Plötsligt
räcks en telefon över till Å. En restaurangdrivande kusin i Stockholm
konverserar artigt med ett tonfall som antyder att det inte är första gången
som E hittat svenska turister som kanske vill tala sitt hemlands tungomål med
en restauratör i den svenska huvudstaden. Lite artighetsfraser och diten och
datten urväxlas; vaga löften om att besöka restaurangen när vi väl kommer hem
avlevereras. Lika vaga förhoppningar om att vi faktiskt skall uppfylla vårt löfte antyds
från Stockholm. E är mycket nöjd när han får tillbaka luren. Vi bjuds på öl och
nötter, fotograferar kors och tvärs och vandrar sedan nöjda hemåt.
---
När N fick frågan vad han ville göra i Ankara var valet
lätt. Självklart skulle vi besöka Anıtkabir,
Atatürks mausoleum och nationell kultplats. Med allt han i skolan fått i sig
med den nationalistiska undervisningsmjölken är han nyfiken och förväntansfull.
Så får det bli.
Det är en enorm anläggning. En promenad uppför kullen genom
en vacker park, eller arboretum snarare, innan vi når de stora byggnaderna. Här
finns museum om Atatürks liv, hans kläder, vardagsföremål, bilar, en båt,
officiella gåvor från statschefer, ordnar etc. Och en stor avdelning om första
världskriget, självständighetskriget och republikens födelse.
Det är imponerande, intressant, vackert, högtidligt,
sentimentalt och dumt nationalistiskt i en kontext som är svår att ta till sig.
Men det är intressant.
Runt själva sarkofagen i den väldiga hallen är det dock
mindre högtidligt än jag väntat mig. Man fotograferar, barn stimmar, familjer
poserar och N låter kameran gå järnet.
Arkitektoniskt är det såklart ganska massivt sammantaget,
men det är ofta mycket vackert i detaljerna. Invigt 1953, på 15-årsdagen av
landsfaderns död.
 |
| Anıtkabir. |
---
Vi hinner med ett besök ute på Bilkent Üniversitesi där vi
träffar professor E som bjuder på lunch, innan det är dags för flyget hem igen.
Det är som det är när man är i min ålder och hamnar på ett universitet; jag
blir sugen på att vara en av de där studenterna vid borden fulla av te, laptops
och kollegieblock. Det får bli en annan gång.
