Futbol II

Det bar sig inte bättre än att N under vintern steglöst, nästan omärkligt, gled över från de svartvita i Beşiktaş, till de gulröda i Galatasaray. Därmed var vår familj delad i två supportergrupper, eftersom övriga fyra håller fast vid Kara Kartal, De Svarta Örnarna, som BJK också kallas.

Klubbytet är lätt att förstå. Galatasaray gör en kanonsäsong, och i anfallet hyllas Johan Elmander som får höga betyg, vecka efter vecka. Men andra faktorer var sannolikt viktigare. Femmornas klasslärare F, som vecka efter vecka peppat och uppmuntrat honom, som lärt ut hejaramsor på skolbussen och som gav honom en matchtröja. Glad, humoristisk och Aslanlı sedan fosterstadiet.

Februari. Snart vår tur.

Lika betydelsefull för den skiftade lojaliteten är såklart fotbollskolan han går i; Galatasaray Futbol Okulu, Istinye, där han tränar varje lördag och söndag tillsammans med ett trettiotal andra ungar. Inte sällan ackompanjeras träningen av klubblåtar som dånar från en liten PA-anläggning. Någon gång skall jag skriva lite mer om turkiska klubbsånger, men nu får ni nöja er med följande kortfakta; mollstämt, allvarligt, pampigt och till förbannelse upprepande av klubbnamnet.

Träningen håller hög kvalitet. Det är fokus på tillslag och bollbehandling, och tränarna är noggranna och tålmodiga i sina instruktioner. Det är en både seriös och lättsam stämning. Det är inte ok att snacka när tränaren talar eller tramsa på andra sätt, men samtidigt är det alltid nära till skratt och glädje. Vi har fortfarande inte fattat riktigt hur grupperna delas in; det är definitivt inte efter ålder, men inte solklart efter kvalitet heller. I Ns grupp är de mellan sex och tolv; någon skulle platsa i IK Sirius, någon vet inte vad som är upp eller ner på en boll. Men, som sagt, det är ändå hög kvalitet, och N som är bland de allra minsta utvecklas mycket både socialt och i själva spelet.

W, 14, spelar i äldsta gruppen, och där är det mer homogent. Även han är yngst, och många av de övriga ser ut att vara 17-18, de skjuter som Koemann och är allmänt skräckinjagande. Inte för W dock. Häromtiden kom fem män i lustiga hattar, eller i alla fall en kille i skinnpaj, från Florya som är Galatasarays centrala anläggning. Vår fotbollsskola är en av många som drivs i klubbens regi, och den här helgen var han hos oss för att scouta. Två killar skrevs in i pärmen som intressanta för eventuellt provspel i juni, och en av dem var W. Det som hägrar är en plats i klubbens ungdomsakademi, och för honom är det såklart sjukt stort. Vi får se hur det blir; om han kommer att få provspela och hur det går i såfall. Elmander skulle säkert må bra av en landsman därute, även om vi i familjen skulle få en hel del logistik att lösa eftersom anläggningen ligger ute vid flyplatsen. Nåja, vi får se som sagt.

Fotbollsskolan är mycket bra för oss föräldrar också. Man sitter i skuggan och dricker te och snackar med andra föräldrar. H, 67, morfar till målvakten D, är vår ständige introduktör. Han ledsnar aldrig på att presentera oss för andra föräldrar med orden "De kommer från Sverige. Som Olof Palme. En mycket stor socialdemokrat. Mycket bra. Blev mördad. Mycket synd. En mycket bra man". Å, som nu spöar mig med hästlängder i turkiska, har blivit kompis med några mammor. De går på marknad eller tar med killarna på picknick ibland.

Mitt bondande ser annorlunda ut. Söndagmorgnar spelar jag gubbfotboll. Det är säkert fem år sedan jag la ner korpandet på Uppsalas grusplaner, men jag lät mig tjatas in i höstas och det har jag verkligen inte ångrat. I morse när vi drog igång vid halv nio värmde redan solen så pass att jag var genomsvettig efter bara fem minuter. Vi är vanligtvis sådär tolv, femton stycken som kör en timme på plastgräset. Jag spelar i laget utan västar. Äldst är nämnde H, som spelar för västarna. Han står i princip parkerad i vårt straffområde, och gör hur många mål som helst. Han är osannolikt bra. Små rörelser, nånliten touch, en vrickning, och så sitter den där. Jag blir tokig ibland och tänker "att nu klipper jag gubben över smalbenen", men det gör jag såklart inte.

Motståndarna har även B, tränare i fotbollskolan, en kille runt 25, som är den värsta jag mött. Möjligen gillar han chips lite för mycket, för han har kropp som en teddybjörn, och möjligen är det sagda intresse som gör att han spelar med oss i stället för att vara proffs nånstans, för han är som sagt vansinnigt bra. Han skjuter stenhårt, tar ner alla bollar som är inom fem meter (uppåt/höger/vänster) och skulle kunna finta upp ett flyttblock på läktaren. I morse spelade han utan skor, vilket fick mig att faktikt lyckas med några brytningar, men annars är det i princip omöjligt.

Då och då kliver fotbollsklubbens ägare, K, in på planen. Han lär ska ha spelat för Galatasaray för längesedan och det syns ibland att förmodligen har varit på en mycket hög nivå. Nu är han korpulent och kedjeröker, och i kombination med lite mycket vinnarskalle, aka dålig förlorare, brukar han kliva av efter några minuter. Som regel har han då satt minst ett skott från 30 meter i krysset på det handbollsstora målet.

Andra profiler är C, som skulle platsat som vikarie för Jon Lord, och som alltid peppar och håller humöret uppe när vinnarskallarna tappar stilen; den väldige L, 195/10, som är förvånansvärt smidig och följsam; S som i början, innan jag hade koll på vilka som var vilka, bara genom att ropa mitt namn alltid lyckades få mig att passa honom, trots att han spelade i motståndarlaget; den tystlåtne A som är toksnabb, alltid överallt, och som jag till men förtvivlan råkat fälla hur fult som helst några gånger, eftersom han är så djäkla snabb; M, ironikern, som ibland bara sticker hål på alltihop när vinnarskallarna tar lite för stor plats; E, den lille målvakten som bondar med mig eftersom han tillhör den kristna minoriteten; gnällspiken F som åtskilliga gånger filmat när jag snott bollen av honom, och som jag en gång fick ovanpå mig så till den grad att jag fick en spricka i ett revben.

Jag då? Alltså jag har inte farligt mycket bollsinne; har aldrig haft. Och är det något de andra har är det just det. Även 67-åringarna visar som sagt brassetakter, så jag gör vad jag kan; jag springer, jag flänger, jag missar och missförstår. Ibland någorlunda konstruktivt, ibland helt åt skogen. På grusplanerna i Uppsala, i backparet med JS, kunde det där räcka någorlunda, här... njäe. Jag går under smeknamnet "Elmander", eftersom jag är svensk, men Volvo eller IKEA hade varit lika passande, om man skall se till vad jag uträttar på fotbollsplanen. Men, så vitt jag förstår, vill de ha mig med. L ropar alltid "Bravo Elmander!", även när jag misar grovt och jag ser att han tänker "Herregud, spelar de inte fotboll där han kommer ifrån?".

Ikväll kan hela mästerskapet avgöras. Tappar Fenerbahçe poäng borta mot Trabzon, samtidigt som Galatasaray hemmabesegrar BJK är det klart. Då kan N fira hela natten, eller i vart fall till 21.00.

Söndag

Söndag kväll. Det är kanske då jag skall passa på att skriva. Summera veckan och ta lite av det lilla och lite av det stora i någon bra mix. Vi får se.

Det är mycket bra här i alla fall. Nyss kom N och satte sig här bredvid. Bara en sådan sak.

Helgen har varit social. Igår hade vi besök av gamla vänner till Å och hennes föräldrar. De var på konferens här i Istanbul och hade ett par timmar över, vilka de nyttjade till att komma och fika med oss. Sedan länge är Nar nere vid vattnet ett favoritställe. Nu har de utökat med en lite större syster vägg i vägg, och där åt vi. Stora tallrikar med frukost, kahvaltı om du har varit här förut, i olika varianter. Mycket gott såklart, och Bosporen på solskenshumör för våra gäster. Såklart.

Sedan tog jag och Å vårt veckovarv på marknaden. Fulla ryggsäckar och trötta axlar återvände med alla veckans vitaminer, innan vi efter en snabb tomatsoppa styrde kosan mot Inönü.

Jag inser att ger intryck av att inte göra stort mer här nere än att gå på matcher stup i kvarten, men det gör jag. Lovar. Men en tydlig föresats inför denna vända var att se så mycket boll det bara gick. För att det är så spännade. För att man blir så glad. För att man är så mitt uppe i något stort och levnadsglatt och rörigt och rörande och en massa andra adjektiv som jag mår bra av. Och för att vi är fem som delar upplevelsen.

Igår var det bra. Vi var sena dit. När vi gick gatan fram bakom bortaläktaren hörde vi visselorkanen från nästan hela Inönü, abrupt avbruten av det distinkta tokjublet från bortaklacken. Eskişehirspor gjorde 2-0 på straff, och vi hade inte ens hunnit in. De rödsvarta fansen hängde ut över barriären högt däruppe, glädjerusigt jublande över hela Istanbul med tillhörande nejder; 33 mil i buss och hostande bilar - nu tar vi dem!

Underläge med 0-2 tjugofem minuter in i första är ett underbart upplägg, dramaturgiskt sett. Man får något att bita i, så att säga. Och som de bet. Mödosamt arbetade Beşiktaş sig tillbaka i matchen. Ettan satt medan vi försökte ta oss upp på vår läktare. BJK spelade plötsligt ett underbart fungerande kortpassningsspel och tycktes ha kreativa och effektiva lösningar i alla lägen. Underbar fotboll. Strax före paus satt kvitteringen - trodde vi. Offside. Känslan var ändå mycket positiv i paus. Det här spelet måste så småningom mala ner bönderna från främre Anatolien.

Familjen väcker såklart uppseende på läktaren. Folk vill fotografera sig och high-fiva med N. Vi får posera tillsammans med glada grabbgäng med arenan som bakgrund. Vi bjuder på det. De bjuder ju på allt det andra.

Efter paus rullar det på så där som det allt för sällan gör. BJK - De svarta örnarna - spelar ännu finare i andra. Och nu anfaller de mot målet på vår kortsida. Gång på gång. Och till sist sitter kvitteringen. Vi skanderar alla "Üc! Üc! Üc!" för nu vill vi ha trean. Holosko gör som vi säger, och får du någon gång möjligheten att vara med när hemmalaget vänder 0-2 till 3-2 på Inönü då ska du ta den.

Jösses.

När vi småningom kommer hem känner jag mig som efter någon bra konsert för 25 år sedan. Jag är hes, glad, svettig och mina kläder luktar rök. Det är därför.

I morse följde jag W till träningen. Solsken. Spring i benen och mindre komplicerade övningar. W blir bättre och bättre, liksom alla de andra. Man ser att vintern är över och att det börjar bli åka av. Önskar bara att han fick spela lite matcher, men det finns inte med i upplägget.

När vi efter lunch skall gå ner till vår brittiska granne på te, slår jag igen dörren utan att tänka på att en nyckel sitter i låset insidan. Jag har visserligen mina nycklar med mig, men det hjälper inte. Den här konstruktionen har jag inte stött på förut, och jag önskar att jag inte gjort det nu heller. Ett fönster står öppet, men dit är det fyra, fem meter, och grejen är att vi skall ha gäster lite senare på eftermiddagen.

Vi går ner till grannen och förklarar läget. No worries. De har en hög stege, "a double", säger hon, och trots att jag sitter på nålar, så fikar vi först i lugn och ro, innan det är läge att leta fram stegen. Som visar sig vara 2 x 130. Tok-kört. En timme tills gästerna kommer och utelåsta som fan.

Vi talar med vår grindvakt. Tecken och turkiskliknande läten får honom att förstå. Han börjar ringa. Söndag eftermiddag är inte optimalt för aktiviteten, men till sist får han napp. Prognosen är en låssmed på plats tio minuter innan gästerna kommer.

Eller hur.

Som tur är gästerna sena. Inte lika sena som låssmeden visserligen, men Å och pojkarna tar dem ett varv runt universitetet medan jag spelar snake och väntar på hantverkaren, under det att blodsockret sjunker långt nedan det mätbara. Men när han väl kommer blir det ju bra. Och lite kul är det ju allt att se hur de gör, när de grejar. Prick noll pix kostar det, eftersom låssmeden tillhör akademin.

Det blev en trevlig middag. Våra gäster var en norsk familj, vars son spelar med samma lag som W. God mat och bra samtal. Dem kommer vi att träffa igen.

Hoppsan, nu kom N upp igen. Han som Å la för ett bra tag sen. I Istanbul kan man göra lite som man vill på söndagkvällen.

Vi säger så.

Vår

Matchen var på inga sätt minnesvärd. Högt tempo från BJK första 20, men inga vassa avslut. Därefter ställningskrig. Kasimpaşa tog snöpligt ledningen en bit in i andra; BJK kvitterade och följde raskt upp med ett ledningsmål. Munter stämning. Dessvärre kvitterade hemmalaget mot slutet, och sista tio spelades av.

Men det var häftigt att vara på bortamatch. Mindre än två kilometer från Inönü visserligen, men ändå. Jag hade ingen aning om att det låg en liten fotbollsarena just där, trots att jag flera gånger varit mindre än 100 meter därifrån. Istanbul är en stad med stora och plötsliga höjdskillnader, och arenan som bär premiärministerns namn är inslängd nedanför en större genomfartsled, två minuters gångväg från den stora gågatan Istiklal Caddesi.

Ett stort polisuippbåd mötte mig när jag kom släntrande nedför backen. Insläppet var underdimensionerat, och ströps synbarligen slumpmässigt då och då. Som så många gånger tidigare denna vår märkte jag tämligen omgående att jag tagit på mig minst ett par långkallingar för lite. Stämningen var ändå god.

Arenan var märklig. Stora läktare längs en kortsida och en långsida. Ingenting på de motsatta sidorna. Biljetterna var dyrare än vanligt, och bara hälften av sektionerna var fyllda. Jag tror att vi kanske är sextusen totalt, inklusive femhundra poliser. Men sången var ju fin, såklart. Den lilla filmsnutten nederst är ett försök att fånga en av favoritramsorna. Hade du varit där hade du upplevt hur tystnad äskas, följt av de tre distinkta bokstäverna B-J-K, och den mäktiga tralalasången om de svartvita. Via min lilla mobil blir det varken särskilt tyst eller särskilt mäktigt.

Efteråt blev vi kvarhållna på en liten betongplätt medan hemmafansen lämnade arenan. Kallt och lite deppigt över de förlorade poängen. Frustration och väntan; några puckon slår sönder toaletterna i en barack. De håller på några minuter, och jag undrar om det skall komma poliser och dra igång på något otäckt sätt, men inget mer händer. Till sist släpps vi ut, och jag går upp till Taksim och tar bussen hem. På bussen ser jag en tonåring med mamma i medelåldern, båda klädda i supporterhalsdukar. Mamman är en av de totalt fyra kvinnor jag ser under kvällen. Fredagskväll, bortamatch. Då lyser kvinnor och barn med sin frånvaro. Och då slår vi sönder toaletter. Here, there and everywhere.

Istanbul knäpper upp. Nu kommer vårvärmen; träden blommar och mina botaniska kunskaper kommer väl till pass. "Det där är i alla fall äppelblom", tänker jag om varenda träd som

slår ut. Eller elma çiçeği som jag får det till när jag knåpar med min nybörjarturkiska. Jag och N får sällskap av allt fler relaxade strosare när vi går längs Bosporen på väg till ännu en lekplats.

För övrigt tror jag Erdoğans era snart är över. Till för inte längesedan höll jag honom för en het kandidat till fredspriset inom några år, men jag tror han börjar bli i frånsprungen. Han skulle i så fall inte vara den första politiker som inneburit stor skillnad, och inte bara anträtt en svår och viktig politisk bana, utan även skickligt gått en lång väg genom en svår politiskt terräng, men som till sist inte kan hålla tempot uppe med fortsatt förtroende och mössan käckt på svaj.

En kommentator skriver idag om hur Erdoğans utfall mot armeniska gästarbetare häromdagen, inte så mycket handlar om att blidka extremnationalisterna, eller militären, men om att locka ganska breda väljargrupper som tycker att det "har blivit för mycket reformer för snabbt". Genom att visa att det finns gränser för europaanpassningen och reformarbetet, och att han är en lika god försvarare av "det turkiska" som någon annan, så hoppas han kunna vinna röster som annars försvinner till de mer nationalistiska CHP eller MHP. På andra kanten finns liksom inget alternativ, varför strategin kan tyckas inrikespolitiskt riskfri, skriver Joost Lagendijk.

Nästa år är det val igen. Det blir som vanligt spännande, och som sagt, det kan mycket väl vara Erdoğans sista kamp. Men kunde hans uppväxtkvarters klubb överraskande sno två poäng av storklubben Beşiktaş i slutminuterna, trots småtrist spel och ett svårt utgångsläge, kan han säkert överraska mig.

Boll

Kallt. Igår var det blåsigt och spöregn som småningom övergick i hagel och våta snöflingor. Ikväll blåste det snålt när mörkret föll, och när vi efter ett par timmar inne i Beyoğlu hoppade in i en taxi var jag djupfryst som efter en bättre bandymatch.

Men i förmiddags var det fint. Vi turas om att följa W till fotbollsträningen, och i morse var det min tur. Han går i en fotbollsskola kopplad till storklubben Beşiktaş. Lördag och söndag är det träning tillsammans med ett tjugotal killar i 12-årsåldern. De flesta är turkar, men även andra nationaliteter är representerade; det är fler än oss som har letat sig fram till denna möjlighet att få vara med och spela.

Träningen leds av Bülent och Murat, två killar nånstans mellan 30 och 40, som besitter såväl stort fotbollskunnande som gott humör. De är angelägna om att W och de andra som inte kan så många ord turkiska skall förstå övningarna och det går väl så där. Bland annat för att de har en förkärlek för enormt komplicerade övningar som trycks in i stora stationssystem. De har båda ett tummat ex av "1001 träningsövningar du måste genomföra innan du dör", och de tänker hinna med dem före juni. Bara genomgången av alla stationer kan ta tio minuter. Men de peppar bra. Och W kollar hur de andra gör och det funkar för det allra mesta.

Så sitter jag där vid sidan av planen, tillsammans med andra föräldrar. Jag dricker te och läser tidning i förmiddagssolen, och konverserar lite grann. Sista halvtimmen kör de match. Idag kliver W i ordentligt. Han spelar helst back och idag sitter brytningarna som en smäck och han ligger konsekvent rätt i positionerna. Ett par gånger driver han dessutom upp bollen högt längs sin kant - som moderna ytterbackar ska - och får till fina inlägg. Çok güzel!

Det är inte ett helt okommersiellt upplägg. 100 lira i månaden, träningsställ för 55 och dessutom säljer de på oss en specialdesignad kalender för 25.

För de flesta barn i Istanbul är såna summor omöjliga. De spelar i stället på gator och i parker där de kommer åt, samt i småklubbar dit vi inte hittar.

Men W i en klubbkalender! Hur coolt är inte det.

Landskamp

Igår var vi på landskamp. Turkiet - Honduras på Inönü. När man hemma talar om att man gillar att gå på fotboll i Turkiet så möts man så gott som alltid av kommentaren "Där är de ju helt galna." Det vet alla, liksom.

De är glada. Och passionerade. Sångglada. Ibland går det säkert över någon gräns på något håll, men jag har i princip aldrig upplevt något särskilt obehagligt. Det har jag däremot gjort på Råsunda, på Studan och i Degerfors. Till exempel.

Det var träningslandskamp igår. Men om man nu har köpt biljett och är där tillsammans; det är klart man sjunger. Det är ju match. 2-0.

Igång

Vi börjar komma i ordning och etablera lite rutiner. Killarna har börjat jobba enligt sina respektive scheman. M som går första året på gymnasiet sköter det mesta själv. Han jobbar långa pass, nöjd med att inte behöva bryta för ny lektion när han kommit igång. W, som går i femman, följer ett schema som vi la upp tillsammans i förrgår. 9-15 varje dag, en timmas lunch och rast när man behöver.

N tar en lång promenad med mig eller Å på förmiddagen. Han kommer att få ben som en ardenner när terminen är över. Efter lunch har han också skola. Vi har köpt lite böcker i gränslandet mellan pyssel och nybörjarskola. När han ledsnar bygger han lego eller spelar något medelklassakademikergodkänt spel vid datorn.

På raster och efter skolan går de till basketplanen och spelar boll. M och W utmanar turkar i lämplig ålder. N är ofta "Sälen" och spikar igen målet efter bästa förmåga.

Å började sin kurs idag. Mer om det vid tillfälle.

Jag skrotar på. Har tagit några morgonturer längs Bosporen. Bättre löprunda hittar du inte. Hoppas knät håller; planen är en tur mellan Köpenhamn och Malmö i juni. Har också ett annat projekt på gång; men det väntar vi lite med.

Kort sagt; här är det mycket bra.

Derby

Blev inga biljetter. Men vi hamnade mitt i uppsjungningsövningarna i eftermiddags. Çarşı, Beşiktaş kärntrupper, höll igång lite, fyra timmar före matchstart.


Jag såg andra halvlek i studentkantinen. 1-1.

For helvede, mand!

Vad är det som får en kvinnlig bibliotekarie i 53-årsåldern att springa in på planen och försöka nita domaren? Det är frågan vi alla borde ställa oss idag. Svaret är naturligtvis - ingenting.

Men att det är en typ 20-30-40-årig kille som enligt utsago druckit en 15-20 öl, förvånar oss inte. Inte heller att det sker i samband med en fotbollsmatch. Men att det skulle kunna ha med kön eller dagens fotbollskultur att göra är väl ändå lite långsökt.

Tänkbara orsaker till handladet av Puckot i Parken:

a) Alkohol. Hade han varit nykter hade det aldrig hänt. Den här killen är vanligtvis helt främmande för våld och hot. Han kallas privat för "Gängets Mahatma Gandhi". Men när någon lurar i honom öl, blir han som förbytt. Och vem har väl inte blivit ilurad en 15-20 öl någon gång? Blame it on the Beer, baby.

b) Röster. Många hör röster. Röster som säger dumma saker. Som får en vilja göra dumma saker. Här skulle en advokat kunna hitta en bra försvarslinje då man lätt kan hävda att sisådär en trettitusen röster buade och stod i. Killen kände sig kallad.

c) Kulturell bakgrund. Kan man hitta släktlinjer ner mot Sydösteuropa, Anatolien eller Mellanöstern är det förmodligen här någonstans vi hittar orsaken till handlandet. Handlar det om en protestantisk heldansk/helsvensk blir det vanskligare. I vår kultur tar vi avstånd från våld.

d) Vinnarskalle. Vet inte riktigt vad det betyder, men när det handlar om kvalificerade hockipuckon som slåss och lever rövare brukar alltid lika kvalificerade kommentatorsditon hävda att det handlar om det. Så varför inte. Vinnarskalle.

Ett lästips i sammanhanget är Stephan Mendel-Enck "Med uppenbar känsla för stil".

Dags att sluta rapportera om matchen

Igår slogs och härjade några hundratals män i Stockholm och Solna. Några bilar och en tunnelbanevagn blev det den här gången, om jag förstått det rätt. Säkerligen en och annan vettskrämd, någon som aldrig mer går på match också, såklart. Och kanske någon som inte vill gå ut överhuvudtaget. Den populära åsikten i sammanhanget är att detta inte har något med fotboll att göra. "Ett samhällsproblem" maler gubbarna som besitter de inflytelserika positionerna i fotbollsrörelsen. "Jugån!" eller "AJIKÅ" skriker de som slåss och härjar.

"Det viktigaste i det här läget är att få iväg dem till Råsunda", sa polisen till Svenskans papperstidning.

Detta har såklart massor med fotboll att göra. Och med samhällsutveckling, manlighetskonstruktion och våldskultur. Men mest med fotboll, och den roll den kommit att spela i våra dagar.

Att polisen ser det som sin huvuduppgift att få iväg denna illustra hjärntrust till matchen kanske handlar om brist på alternativ. De där arbetslägren i övre Norrland som jag alltid sätter min tilltro till kanske inte finns att tillgå när det drar igång. Så den vägen kanske vi inte har så mycket att hoppas på. Too bad.

Vad som skulle kunna göras är att medierna slutar att rapportera från dessa matcher. Skriv istället bara om bråken, skadegörelsen och misshandeln. Notera, om det är relevant, att den ena skocken var iklädd blårandiga pajasdräkter medan den andra valt gulsvart/blåvitt/grönvitt eller vad det nu kan vara.

Men skriv inte ett ord om själva matchen. Ignorera fullständigt frilägen, matchavgörande ögonblick, taktiska dispositioner och målskyttar. Fimpa analysen och betygssättningen. Skit i matchen helt enkelt. För bråken och huliganernas oskick kommer inte att överleva utan den fond av "stämning" som vi tillsammans bygger upp kring dessa matcher. Spelet på planen, och kampen på läktarna, är det centrum kring vilket våldet kretsar. Och om vi slutar att snacka om dessa evenemang, blir det mindre och mindre intressant, att vara där och slåss. Tror jag.

Några fina grejer

Mink De Ville - Coup de grace. Fantastisk skiva, som får mig att åka bil till jobbet helt i onödan. Där vägbygget slutar och 50 blir 90 trycker vi plattan i mattan - med all den pondus en 39-årig lärare mäktar - till Just give me one good reason. Soul, gubb, 5o', rock´n´roll med en extrem stilkänsla. Köp så klart.

Ingefärsmoothie - vaniljyoghurt, banan, några frysta hallon, färsk riven ingefära, mortlad kardemumma och kanske några stänk kanel. Botar allt och skrämmer vampyrer. Galet gott.

Jolo - Änglars liv. Kommer tillbaka till Jan Olof Olsson. Kåserisamlingar där män berättar om vardagslivet med sina små barn är i regel ganska förskräckliga. Det är min övertygelse. Men när Jolo skriver om sin och döttrarnas tillvaro fylls jag av livsglädje, tacksamhet, andakt kanske, och fniss. Vansinnigt bra. Och googlingen leder mig hit och gör mig mer nyfiken.

R har en lillebror, lilla r kan vi kalla honom, som jag aldrig har träffat. Han är sex år gammal och älskar Beşiktaş. En dag kommer R till skolan och överlämnar en stor klubbflagga - 120 x 160 kanske - med emblem, pokaler, flaggor och lagerkransar. Beşiktaş Şampiyonlar står det, och den är från förra året då BJK vann cupen. Lilla r har förstått att syrrans lärare också gillar BJK och därför skall ha flaggan. Lilla r har ju fått en ny. Heartbreaking. Stora R får en siriushalsduk att lämna i retur. Male bonding. Eller nåt.

Och - ha, ha - i veckan vann Beşiktaş, Kara Kartal, turkiska cupen igen. Ligan, som man ju faktiskt hade i egna händer, brände man såklart genom att torska hemma mot Fener. 0-1. BJK är mitt lag.

Pingu - så pappa kan blogga.

Supportrar

Jag är inte säker, men jag tror att de försöker säga att "på det här köfte-haket hejar vi på Beşiktaş". Grymt god köfte, picklad rödbeta och rotsakssallad. Något annat fanns inte på menyn f ö. Någon meny fanns förresten inte heller. F ö.

Radioarkivet

Kommer att skriva lite utifrån detta, endera dagen, så du som vill komma förberedd till lektionen går redan nu in på SR, och lyssnar på en fantastisk reportagesammanställning inför och från det kontroversiella fotbolls-VM i Argentina 1978. Fokus i min framställan kommer att ligga på Georg Åby Ericsons berömda uttalanden, och en del av dessa hittar du från ca 13.20 i reportaget.

Hinner du bör du såklart lyssna på hela. Det är mycket fascinerande. Roland Anderssons politiska engagemang, och tankar kring att delta i vad som skulle kunna bli en propagandaframgång för en fascistisk junta, berättar om en helt annan tid. Finns det någon i dagens landslag som ens skulle kunna räkna upp alla riksdagspartier tro?

Och apropos Roland Andersson; han är namne med den biträdande förbundskapten som förra våren tyckte att de saudiska kvinnorna kunde se på tv om de ville kolla på fotboll. Lustigt.

En helt annan tid, var det.