Första kapitlet, i vilket jag startar en skola

Flitige läsaren Magistern undrar vad jag gör här. Så här ligger det till. Min sambo är inbjuden för att undervisa en termin vid Bosporenuniversitetet här i Istanbul, och jag och Les Boys får följa med. Boysen är M 13, W 8 och N 1,5. Låter som en blandning av engelska underrättelsetjänster ock koordinater, det medges, men de har varken bett om, eller givit sin tillåtelse till att figurera i min blogg, så det blir nog bäst så.

Min kärnverksamhet här nere blir att hålla skola för de stora killarna och dagis för den lille. Att sätta dem i internationell (läs amerikansk eller brittisk) skola är inte att tänka på. Till det är tiden allt för kort och dollarne för få; det kostar multum. Så istället kör vi hemma i matsalen; en förskoleklass, en tvåa och en sjua. Grupperna är små, personaltätheten hög och kursplanen fastlagd av lärarna på hemmaplan; mer om det senare.

Igår hade vi mjukstart, upprop etc. Idag mjukstartade vi en gång till innan vi bröt för helgen. Vi har dock inte latat oss. Planering och materialinförskaffning tar en hel del tid och schemat har ännu inte blivit klockrent; förskoleklassen har under dagen plötsligt dykt upp i lärosalen och krävt "fri lek". Detta är förhoppningsvis löst till efter helgen.

Ikväll väntar kryddbasaren, samt en sväng upp i Beyoglu. Hela skolan deltar.

Merhaba

Nu är jag i Turkiet. Sitter på en veranda, 200 meter från Bosporen och skriver detta. Minaretutrop och mistlurar. Cikador... Ja, ni hajjar.

Har varit svårt att få till en anslutning, men nu är det löst, vilket innebär att jag snart drar igång höstens bloggrejs. Fokus kommer nu att ligga lite mer på livet här och lite mindre på Baylan och Björklund. Men skolfrågor förblir centrala, jag lovar.

Hörs!

Gals and pals

Nu hoppar Ibrahim Baylan in i den märkliga debatten om att pojkar "lyckas sämre än flickor i skolan". Med vadå?, frågar jag. Jag har tidigare bloggat om detta, här.

Om killar redan idag får mer resurser i skolan, och trots det når sämre studieresultat, är det kanske inte så smart att ro att vi löser det i skolan. Trots att Ibbe satsar 40 miljoner och gärna bondar med grabbsen. För antingen handlar det om att vi killar är dumma i huvet, eller... så ser vi att vi lyckas bättre i det långa loppet, i princip oavsett vad vi gör i skolan. Och varför då sitta och läsa tråkiga böcker när man kan vara en skön kille i keps?

Om att vara anonym

Tidigare hade jag en liten skrivning uppe på sidan, där jag förklarade att jag av hänsyn till elever och kollegor ville vara anonym. Minns inte varför jag tog bort den, tror att det var för att det kändes lite pretentiöst, när jag ändå har så få läsare.

Nu har detta aktualiserats, varför jag väljer att plocka tillbaks skrivningen. Jag kan bara hoppas att min önskan respekteras. Jag kommer att ta bort kommentarer som jag känner naggar min anonymitet i kanten.

Jag vill vara anonym för att kunna använda mig av sådant jag möter i mitt yrke, när jag bloggar. Jag anstränger mig för att plocka bort sådant som skulle kunna vara känsligt, men som ett extra skydd vill jag förbli anonym. Och omsorgen gäller alltså inte mig, utan andra.

Alternativet blir att bara skriva om de stora perspektiven, och det känns mycket tråkigare. OK?

Äckelpottor

"Som svensk tycker jag det är naturligt att ta seden dit man kommer". "Är det fel att ställa krav på invandrare?". På vägen hem från stormarknaden ser jag att Sverigedemokraterna fått upp sina plakat. Hemtrevliga lintottsälskare som värnar pensionärer och traditioner är det som gäller i år; plakaten är oväntat frispråkiga. Och i broschyren som kom i lådan i eftermiddags vevar man på som vanligt. "När alla andra partier struntar i opinionen och för en oansvarig politik för massinvandring, vågar vi tala klarspråk..."

På första plats i min kommun står Joakim Larsson, 31, gymnasielärare. Han och jag var kursare på universitetet för tio år sedan, och jag minns hur chockad jag blev när jag förstod vad han hade för åsikter. Och mina elever - som till övervägande del har sina rötter långt bortom herr Larssons gärdesgård - skulle väl vistas på nåder i hans klassrum, antar jag.

Äckelpottor.

Överlevnadstest

Idrottsklasserna genomförde sin årliga tvåmilavandring ut i nejderna. För att projektet skulle hålla stipulerat antal pedagoger per illbatting, satte jag mig i bilen strax efter nio och åkte ut för att övernatta i spenaten. I sportradion drog Ljungberg straffen i ribban, samtidigt som jag svängde av från den lilla asfaltsvägen, in på en liten stig med skog på sidorna och gräs i mitten.

Kolmörkt. Hittade kollegor och barn. Några föräldrar som hälsat på hoppade in i sina suvar för att åka hem till Edströms eftersnack.

Natten vidtog. Ungar pratade, skrattade, smet, tjatade, skrattade, smet, skrek, klagade, gnällde, fes, skrattade etc. Vi genomförde våra nattvakter alltmer sporadiskt. Vi hade regnet på vår sida, och dessutom torra tält; om än sjukt små. Fem tystnar sista tältet.

På morgonen är allt blött. Eftersom det var mörkt när jag kom är det först nu som ser hur vackert det är. Glänta med torp och fotbollsäng. Slokande tält till höger och vänster. Bleka kids med ont i halsen.

Jag förser lägret med dricksvatten från en närbelägen serviceanläggning (ja, det var ju inte Robinson) innan jag åker kvart över sju åker tillbaks till skolan. Har några lektioner, innan jag åter far ut till skogen för att köra packning. Då händer det.

På den lilla grusstigen får jag möte. Innan jag hinner hojta "Det är den som möter som skall väja, pucko!", har föraren av den stora vita bilen tagit initiativet. Det är en förälder som har hämtat ungar i sogen. Såna där bleka, med ont i halsen. Allt är mitt fel, och jag försöker därför åka lite, lite, lite åt sidan. Och kör, så där löjligt långsamt, i diket.

Där står vi. Ytterligare förälder tillstöter. En glad hantverkartyp, som kastar upp bilen på vägen igen. Allt frid och fröjd.

Nu skall jag bara backa så att hon i vita Volvon kommer förbi. Det vill jag göra lite snabbt och geschwindt så att hon inte skall bli ännu argare. Den här gången kör jag i diket med besked. Sitter tokfast. Hantverkarn är fortfarande glad och kanontrevlig, och inte ens när han dragit av två bogserlinor är han sur.

Min nya dikeskörning har fått det goda med sig att Volvon har passerat, så det känns lite lugnare. En av de kollegor jag skall hämta har nu fotvandrat till haveriplatsen. Tillsammans går vi bort till en friluftsanläggning där stora gubbar i grånade valross-mustascher kör gigantiska dumprar. Underdånigt förklarar vi läget. Och det garvas. Och gliras. Och körs dumper.

Vips har bilen liksom lyfts upp på den lilla stigen igen, och valrossmustaschen bara garvar och skrockar. Och blir förnärmad när jag frågar om jag kan kan komma förbi med lite fikabröd som tack för hjälpen. Och sen garvas det och gliras en stund till, och jag känner mig mycket akademisk. Det bjuder jag på.

Mycket kul...

...i ljuset av veckans händelser är detta.

Dagens värderingsövningar presenteras av Lagerbäck & Leijonborg

Från olika håll framförs ofta att vi i skolan måste bli mer aktiva då det gäller att arbeta med frågor som rör etik och moral. Vill därför rikta ett tack till Lars Lagerbäck respektive Lars Leijonborg som bidragit med stoff till detta arbete.

Lektionsförslag I: Rätt eller fel?

Zlatan, Chippen och Mellberg fick åka hem och missar matchen mot Liechtenstein. De bröt mot en överenskommelse, formulerad som en regel, när de gick ut på stan efter utsatt tid. De kände till regeln, de hade fått möjlighet att diskutera den helt nyligen och landslagsledningen hade varit tydlig med att den gällde alla.

Å andra sidan fyllde Mellberg år. Man drack ingen alkohol, och spelare har brutit mot regler förr utan att skickas hem.

Matchen mot Liechtenstein är ett EM-kval. Liechtenstein är ett skitlag som skulle få stryk mot vilket sopgäng som helst.

Vad tycker du? Har förbundskaptenen agerat rätt eller är straffet överdrivet? Får spelarna skylla sig själva? Hur skulle du ha gjort? Tänk dig att du är förbundskapten. Fundera över vilka fakta du tycker är avgörande för ditt ställningstagande och formulera sedan ett pressmeddelande där du motiverar ditt beslut.


Lektionsförslag II: Några ord till Folkpartiets ledning, om de hade någon

Det har visat sig att aktiva folkpartister tagit sig in i interna socialdemokratiska nätverk efter att ha kommit över andras inloggningsuppgifter. På så sätt har de kunnat läsa om olika idéer och aktiviteter som sossarna velat hålla för sig själva. Så uppsatta partiarbetare som presschefen och partisekreteraren har tagit time-out respektive avgått, eftersom de känt till detta i ett halvår, innan det kom till allmänhetens kännedom.

Att på detta sätt ta sig in i ett nätverk är ett brott att jämställa med att gå in på någons kontor och snoka i lådorna, tycker vissa. Man har skaffat sig information som givit fördelar i en tight valrörelse, och en eventuell borgerlig valseger skulle alltså kunna vara frukten av detta intrång. Folkpartiet är det parti som kanske hojtat högst om lag och ordning, rent spel och raka rör, och nu är det de som har fuskat. Ytterst skadas alla som arbetar med politik, och förtoendet för det demokratiska systemet som sådant naggas i kanten.

Å andra sidan höll centrala sossar på och skickade fejkade smutskastningsmejl i vintras, och det är bara att hajja att alla ljuger och fuskar i en spännande valrörelse. Det hör till spelet. Och det som man fick reda på var inget viktigt och det kom inte att få någon praktisk betydelse. Vidare kan man hävda att sossarna till viss del får skylla sig själva när de har så rutten datasäkerhet. No big deal, således. Det handlar om att sossarna vill få sympatier i valrörelsens slutskede.

Folkpartiet har under året visat skolan och dess elever, dvs dig, stort intresse. Nu är det dags för dig att respondera. Skriv ett mejl till Lars Leijonborg där du antingen...
...uttrycker ditt stöd för honom och hans parti i denna svåra stund
eller
...läs lusen av honom eftersom hans partis agerande upprör dig.

Var noga med att motivera dina åsikter, och avsluta mejlet med en uppmaning om hur Lars bör agera härnäst.

Lycka till!

Lektion.se

Lektion.se heter en grej (sajt? community? portal?) på nätet där man kan hämta, och lämna, lektionsförslag. Jag har precis registrerat mig, och det skall bli spännade att se om "det är nåt", egentligen.

Det är kul att få ta del av kollegors idéer, hur som helst, och här verkar finnas det mesta; från sista-minuten-lösningar på halv-volley til mer gedigna upplägg. Vad jag förstår är det bara att lägga in egna förslag, vilket naturligtvis gör att kvaliteten blir ojämn.

Känns intressant, under alla omständigheter. Kolla du också!

Så dumt

För närvarande gör jag allt möjligt på skolan. Förra veckan var det heltid med den fantastiska trean - skitkul från morgon till kväll; nu är det engelska på mellanstadiet, varvat med strövik i de högstadieklasser som är min naturliga livsmiljö. Ibland är det kul, ibland trist och ibland bara... dumt.

Igår genomförde jag ett "BOK-UP"-test med en sjua. Hala skolan skall göra bok-up - vilket djävla namn! - varje år, och det är tänkt att testa läsförståelse och ordkunskap. Vi har köpt in det för att det är billigt, antar jag, för det är nämligen tämligen värdelöst.

Exempelvis ordkunskapsdelen innehåller ett moment där man skall dra streck mellan sådant som betyder "samma sak". Exempel på detta tänks t ex vara rädd-skräckslagen. Som ju inte alls betyder samma sak. Andra moment handlar om att rätt tyda "kluriga" instruktioner, helt utan logik och sammanhang.

Varför gör vi då detta? Jag frågar de kollegor som ivrat för testet. Deras argumentation går ut på att det är bättre att testa fel saker, än att inte testa någonting alls. Bara det är standardiserat, så att man kan göra staplar och diagram är allt frid och fröjd.

Och att en massa elever lämnar testet med en känsla av att de just gjort något mycket obegripligt är en bonus.

Så dumt.

P.S. Vet du vad ett hängband är? Viktigt ord i femmans test nämligen.

Sosseriet II

Jag var kanske lite rask och rapsodisk igår. Det jag syftade på var stycken som detta:

"Alla barn har rätt till goda kunskaper. Alltför många barn lämnar skolan utan
fullgoda kunskaper i kärnämnena. Så får det inte fortsätta. Kunskapsmålen ska vara
tydliga och uppföljningen förstärkas."

Hur?

"Vi vill göra en särskild satsning på att förbättra
kunskaperna i matematik och svenska, bland annat genom fortbildning av lärare."

Vem pröjsar? Ser man andra orsaker än att lärarna är dåliga? Och vem bär ansvaret för lärarnas standard?

"Trygghet och studiero ska råda i skolan. Gemensamma ordningsregler ska utarbetas
av elever, föräldrar och personal tillsammans."

Så sker på de allra flesta håll idag, vågar jag påstå. Trots det råder inte "trygghet och studiero", så hur går vi vidare?

"Vi har skärpt lagstiftningen mot mobbning och kränkande behandling. "

Bra.

"Men det krävs också något mer, en anda av respekt. Respekt för lärarna, för eleverna, mellan eleverna och för kunskaper."

Och... hade vi någon idé om hur vi kommer dit, eller var det mest bara något vi skrev?

Ett grundläggande problem för regeringspartiet är naturligtvis att det är svårt att påstå att det finns problem, när man själv innehaft regeringsmakten i tolv år. Man kan inte hur länge som helst skylla allt djävelskap på regeringen Bildt... på samma sätt är det svårt att presentera lösaningar; det blir liksom lite konstigt att man inte genomfört det.

Klokt vore för sossarna att genomföra en grundläggande omprövning av sin skolpolitiska hållning, liknande den centern gjort i EU-frågen t ex. Att ompröva kommunaliseringen så att makten över skolpolitiken - som är en nationell fråga - hamnar i riksdagen. Att problematisera för sant hållna grundteser som kanske hängt med lite länge. Att satsa på att utmana den ofta väldigt förenklade verklighetsbeskrivning som främst Folkpartiet hamrat in i opinionen. Att, kort sagt våga lite, och komma igen till VM, förlåt valet 2010.

Sossarnas manifest

Borde naturligtvis bloggat om sossarna också. Och tro mig, det har varit på gång, men annat har kommit emellan. Som en otrolig trötthet. Läs själv här.

Allmänna, till intet förpliktigande ambitioner vinglar runt i flosklernas duggregn. Det är bara att konstatera att man lämnar walk over på skolpolitikens område, vilket är bedrövligt. Arbetarrörelsen vilade en gång på stolta bildningsideal - nu har man somnat.

Bra är att man tydligt tar avstånd från religiösa friskolor. Dåligt är att luddiga formuleringar om friskolor överhuvudtaget tyder på att man skulle vilja lägga ner de "sekulära" också. Men det vågar man inte säga.

Alliansens manifest II

Givetvis somnade jag igår... Nu tar jag nya tag för att försöka hinna kommentera huvudpunkterna i den borgerliga alliansens tänkta skolpolitik. Lite i taget, åtminstone. Jag koncentrerar mig på de konkreta förslagen.

• "Endast behöriga lärare ska få tillsvidareanställas och på sikt ska endast behöriga
  lärare få sätta betyg. Lärare som har lärarutbildning och utbildning i det ämne och
  den åldersgrupp som undervisningen avser, ska räknas som behöriga lärare."

Jag vill ha en lärarlegitimation, och jag menar att den skall vara ett villkor för fast anställning som lärare. Exakt vilka kriterierna skall vara för denna kan man diskutera, men styrkt, relevant utbildning, kännedom om det svenska skolsystemets grundläggande principer samt provtjänstgöring måste vara något slags minimum. Att gå ännu längre, och som alliansen, kräva exakt matchning mellan utbildning och ämne + åldersgrupp är inte realistiskt, om vi inte skall satsa enorma fortbildningsresurser delvis i sjön.

• "Skolan måste satsa mer på läsning och skrivning under de första läsåren. Dessa
  baskunskaper är nödvändiga för att kunna ta till sig kunskaper i andra skolämnen.
  Nationella mål och ett nationellt prov i svenska ska införas i trean för att säkra att
  eleven får de kunskaper han eller hon har rätt till. En särskild läsa-räkna-skrivasatsning ska genomföras under de första skolåren."

Bra. Mycket bra. De nationella proven blir inte minst viktiga för att se om kommunen och den enskilda skolan håller måttet.

• "Elever ska ha rätt att ta del av Sveriges och världens litteraturskatt. Tydliga mål och
  betygskriterier i kursplanen i svenska bör införas, som betonar vikten av en god
  läsförmåga. Att ta del av litteraturskatten vidgar människors perspektiv."

Eftersom det pundiga kanonförslaget föll i förhandlingarna (yes!) fick vi kvar en härlig floskelformulering. Vem tycker inte så här? Bättre kan ni. Vill vi något med litteraturundervisningen måste vi stärka skolbibliotekens ställning!

• "Ingen elev ska kunna halka efter utan att det uppmärksammas av skolan. Därför ska
  betyg ges från år sex och skriftliga omdömen vara tillåtna från första årskursen. Betyg
  bör ges i fler steg än idag för att ge en mer rättvis bild av elevens kunskaper."

Detta torde gå hem i stugorna om inte annat. Skriftliga omdömen av hög kvalitet, understödda av proffsig muntlig information som syftar framåt, är dock viktigare. Det är där vi måste bli mycket bättre. Och att tro att betyg blir mer "rättvisa" för att de får fler steg är naivt. Men ok då, låt gå.

• "Kraven på att skolan erbjuder individanpassat stöd i form av t ex
  speciallärare, sommarskola eller extra undervisningstid i ett ämne ska skärpas. Den
  extra undervisningstiden kan bestå av ett extra skolår. Ingen elev ska få lämna
  grundskolan utan godkända kunskaper."

Det tror jag när jag ser det. Men inför gärna någon form av styrning - ekonomiska piskor och morötter - som får kommunerna att satsa på de elever som behöver mest. Idag skyfflar vi dessa kostnader framför oss.

• "Vi vill öppna möjligheten för grundskoleelever som riskerar att hoppa av skolan att
  påbörja en introduktion för lärlingsutbildning redan i den senare delen av
  grundskolan. Eleven får möjlighet att gå en företagsförlagd praktisk yrkesutbildning i
  kombination med att eleven läser in grundskolans ämnen i sin egen takt."

Busbra.

• "Alla har rätt till en trygg skolmiljö. Kränkningar ska aldrig accepteras. Lärare och
  rektorer ska ha tydliga befogenheter i skollagen för att åstadkomma ordning och reda
  – t ex att omhänderta störande föremål, visa ut en störande elev ut klassrummet, ge
  stökiga elever kvarsittning, stänga av en elev tillfälligt eller flytta en stökig elev
  permanent till en annan skola."

Nja, alltså som lärare skall man ha rätt att tillfälligt ta en telefon eller "visa ut" en elev, men att ge stökiga elever kvarsittning är ju... ett mindre begåvat förslag. Signalen blir ju att skolan är ett straff som förlängs om man uppför sig illa. Korttidsavstängning skall kunna beslutas av rektor, och bör användas mycket mer än idag, men måste också kunna överklagas eller granskas i efterhand. Annars sitter den enskilde elevens rättsäkerhet löst.

• "Skolk bör anmälas hem samma dag och ska skrivas in i elevernas betyg. I
  utvecklingssamtal ska elevernas uppförande beröras. Sådan information kan också
  ske i form av skriftliga omdömen."

Vad som är "skolk" eller inte, kan man - och gör man - ägna mycket tid åt att diskutera i det enskilda fallet. Det är inte drär vi skall lägga energin, så en formulering i betyget kan möjligen handla om frånvaro. Tveksamt dock om det är relevant - betygen avser att mäta elevernas kunskap och det tror jag är bra. Men, föräldrarna skall informeras, och det snabbt.

• "Arbetet med skolans fastslagna värdegrund måste utvecklas och stärkas. Lärare och
  skolledare ska ges verktyg och kunskap så att kvaliteten i arbetet med värdegrunden
  kan stärkas och ge resultat i form av en god skolmiljö. Skolans uppgift är att
  tillsammans med föräldrarna få eleverna att förstå och respektera de etiska och
  moraliska koder som gäller i samhället. Samarbetet mellan hem och skola är viktigt.
  Såväl skolans arbete med att ge eleverna kunskaper som arbetet med värdegrunden
  ska utvärderas."

Om vi tror på detta måste vi också tycka att det är viktigt att anslå tid till detta. På samma sätt som en skola som varken erbjuder gympasal eller idrott får på skallen, bör en skola som inte har en genomtänkt "kursplan, med därtill kopplade resurser och utbildningsinsatser kritiseras.

Alliansens manifest

...hittar du här. Sidan 15-18, om jag sett rätt i hastigheten, handlar om skolan. Nu skall jag äta, natta och greja ett par timmar, och sedan bloggar jag lite om manifestet. Om jag inte somnat själv...

Hopp och förtvivlan - djävla krig

I ett klassrum igår satt 22 elever som skulle skriva och rita till rubriken "Mitt sommarlov". Så har elever gjort lika länge som sommarlovet funnits, och allt borde således vara i sin ordning.

Vad som inte var i sin ordning var att en av eleverna hade tillbringat slutet av sommarlovet mitt i krigets Libanon. När klasskompisarna skrev om fotboll, ålandsbåtar, bad och kattungar gick det trögare vid den bänken. Men till sist blev det några rader om bad och fotboll där också. Och oändligt mycket mellan samma rader, tänker jag.

Att dessa djävla militärer och våldsverkare gör så med barns tillvaro att en enkel och klassisk - måhända fantasilös - skoluppgift blir helt... knasig, gör mig så förbannad. Och förtvivlad.

...men i alltihop finns också en gnutta stolthet och glädje över att det finns någon i en svensk kommun som har till uppgift att undersöka vilka barn som kommit hem från kriget. Att denna person sedan kontaktar skolans elevvårdsteam. Att de i teamet tar ansvar för att berätta det som behöver berättas för de på skolan som behöver veta.

...och jag känner en enorm glädje för att den här eleven faktiskt kom hem.



Rädda Barnen: Plusgiro: 902003-3 Bankgiro: 902-0033

40 år sedan Revolver kom. Idag spelar vi "I'm only sleeping." Oj, oj.

Snälla alliansen, prisge inte skolan åt galningarna i Folkpartiet!

Folkpartiet har det senaste åren i allt fler frågor följt en utvecklingsmodell som ser ut så här:

Fas I: Förvirring: "Vi vet inte riktigt hur vi tycker om mobbningen i skolan, men det är dumt, och vi är liberaler och fina människor, och tycker att allt skall bli bra."
Fas II: Formulering: "Mobbningen måste upphöra, och det tycker vi är viktigt. Vi måste göra skolan trygg."
Fas III: Fördjupad formulering, med folkets försiktiga jubel i bakgrunden: "Mobbningen måste upphöra. I första läget måste vi flytta på mobbaren, för att den utsattas rätt till trygghet och utbildning skall säkerställas."
Fas IV: Antiliberal och ointellektuell acceleration till folkets upplevda och ohämmade jubel: "Tjoho! Ut med packet! Ordningsbetyg! Hallands floder åter i geografin, och bort med alla haschrökande lärarkandidater! Litterär kanon!"

Detta mönster har man följt inom alla möjliga politikområden, och det finns alla skäl att tro, och hoppas, att Folkpartiet gör valets mest monumentala fiasko, och att Leijonborg rensar skrivbordet den 18:e september. Men Alliansen lär likväl vinna valet. Folkpartisterna går till Maud och Fredrik, och sedan vidtar regeringsförhandlingarna. Och det är då jag hoppas att man kan slita sig från ett av Björklund och Leijonborg säkerligen upplevt löfte - att Utbildningsdepartementet och skolministerposten ges till Folkpartiet. För annars går det åt helvete tror jag.

Vi skall ha ordning i skolan - men inte ordningsbetyg. Vi skall ha bildning i skolan - men inte en partikularistsik och ointellektuell syn på kunskap. Vi skall ha tydlig ledning av skolans verksamhet - inte populistiska politiker som petar och detaljstyr. Vi skall inte ha religiösa friskolor - inte för att de är muslimska - utan för att de är religiösa. Och vi skall inte ha en folkpartistisk skolminister. Ge Björklund posten som landbandyminister och gör Leijonborg till landshövding. På Spetsbergen.

Hur tänker Kjöller?

Så här skriver Hanne Kjöller idag i papp-DN, i en kommentar till Baylans ställningstagande - nix pix - om antagning till teoretiska profilklasser: "År gör dessvärre inte den omusilkaliska mindre omusikalisk. Tid gör inte den opraktiske mindre opraktisk. Men just när det gäller teoretiska kunskaper är vi alla lika. Att respektera individuella variationer är elitistiskt och det är enligt skolministern usch och fy."

Eeeh. Alltså, en utgångspunkt, för att inte säga en grundbult, i all utbildningsverksamhet är, som jag ser det, att folk lär sig och utvecklas med tiden. Begrepp som "omusikalisk" eller "opraktisk" är i hög grad relativa.

Att respektera individuella variationer är en annan pedagogisk utgångspunkt. Tänker sig Kjöller att den viktigaste skiljelinjen i dessa variationer går mellan bildningsbara och obildningsbara är hon ute och cyklar.

Eller hur tänker hon?

Därför skall vi ha profilklasser... och därför skall vi tillåta antagningsförfaranden

Skolan jag arbetar på förlorar varje år potentiella elever som, i stället för att gå kvar i förorten där de bor, väljer att åka buss eller bil till skolor inne i stan. De söker profilklasser i idrott eller musik; ibland trixar de bara in sig på "fiina" skolan med stolta traditioner. En övervägande del av de elever vi förlorar kommer från hem med högre socioekonomisk status än genomsnittet i området. Man har jobb, hus, utbildning och svenskt efternamn.

På min skola har vi försökt möta denna utveckling på flera sätt. Sedan förra läsåret har vi skapat idrottsklasser för att behålla fler ungar, och allra helst locka till oss killar och tjejer från andra områden. Av olika skäl - vissa säger omsorg om skolpengen, andra säger omsorg om känsliga trettonåringar - får alla som vill gå.

Satsningen har gått helt ok, men en svårighet har varit att ambitionsnivån hos ungarna i idrottsklasserna har varit minst sagt varierande. En annan svårighet har varit mötet mellan olika skolkulturer - om vi skall uttrycka oss försiktigt - för vissa ungar som kommit utifrån. Det har varit för tufft socialt, helt enkelt.

Nåväl; jag har helhjärtat stött satsningen på idrottsklasser på min skola - trots att det bl a handlar om landbandy, en mkt löjlig sport - eftersom jag tror att det är enormt viktigt att öka inslaget av positiva val i den obligatoriska skolan. Vi behöver fler elever som upplever att de går i en viss skola, eller har ett visst upplägg, för att de aktivt har valt det. Vi behöver lärare som engagerar sig mer än vad som stipuleras i avtal och förordningar, och jag tror att vi kan få det genom fler profilklasser.

Att man skall kunna välja en klass med inriktning på matte/NO eller språk t ex, är lika självklart som att man skall kunna välja idrott eller musik. Och... att få gå igenom ett antagningsförfarande är bara positivt i sammanhanget. Det visar på ambition och stärker motivationen.

Men de som inte kommer in? Och vad händer med icke-profilklasser? Skall vi ha en massa elitklasser och sedan B- och C-lag?

Nej! Idag har vi det. Jämför vad jag skrev i inledningen. Genom att, som idag, stoppa huvudet i sanden och känna det låtsade regnet väta rumpan uppmuntrar vi en segregerande skolutveckling. Istället skall den kommunala skolan satsa aktivt på att skapa excellenta (kan man säga så?) lärmiljöer där de bäst behövs. Lägg attraktiva program i områden vars skolor behöver stärkas, se t ex Rinkebys scienceklasser. Låt den "vanliga skolan" få en massa goda exempel att kopiera.

En av effekterna av att få en idrottsklass till vår skola, blev för övrigt att hela idrottsverksamheten lyfte. Finns alla skäl att tro att det skulle gälla även andra varianter av profilering. Tror jag.

Weltklasse

Läs den här så länge, så återkommer jag under dagen.

Expressen

Är denna bild autentisk? Eller arrangerad? Vet inte vad som är värst. Vilka djävla nötter.

Trean

När man, som jag, bara skall in på skolan och drälla i en månad får man göra lite av varje. Så efter helgen, när ungarna börjar, skall jag vika en vecka i en trea. Har besökt deras extremt fina klassrum, läst noggranna instruktioner och träffat ett proffsigt arbetslag.

Känns hur bra som helst, utgår dock från att jag kommer att klanta till det lite då och då. Håll en tumme.

20 minuter...

...tre morgnar i veckan. Alla 750 ungarna, kanske 60 vuxna. Små grupper; dörrarna stängs. Avslappning. Andning. Meddelanden. Uppmärksammanden av positiva framsteg. Kort berättelse. Samtal utifrån de 14 värdegrundsorden; vad handlade dagens berättelse om egentligen? Integritet? Tålamod? Målsättning? Och sedan - ut i skoldagen.

Ungefär så kommer vi att jobba. Det bygger på amerikanska värdegrundsmetoder, eller kanske snarare metodsystem, som ART och PEACE.* Arbetet har förberetts i snart 18 månader, och när jag gick på tjänstledighet trodde jag det hade avstannat. Det var därför jag blev så glad när jag kom tillbaka i måndags, och såg att det var dags för sjösättning.

Den stora nöten att knäcka var tydligen att få det att funka med tjänster, schema, salar etc. Och det är bedrövligt så ofta skolans arbete och utveckling låter sig hindras av strukturer av administrativ karaktär. Eller rättare; hur lätt det blir att bromsa utveckling med strukturella argument.

Finns en liten oro att de sista pusselbitarna trots allt inte hinner falla på plats, och att man av dumsnålhet bara satsar 95% av det som behövs för att det skall bli hållbart. Hoppas inte. Går man och duschar innan domaren blåser brukar det inte spela någon roll att man dominerat de första 80 minuterna, ju.


*Inte den bästa länken, men den får duga så länge.

Skolstart

Tio och en halv månad sedan sist - idag träffade jag kollegorna igen! Konferensanläggning, bjudlunch och en proffsig första dag organiserad av en projektgrupp som arbetat hårt och metodiskt under förra läsåret. Kändes mycket inspirerande.

Skall jobba en månad nu, innan nästa tjänstledighet brakar igång. Bosporen lockar ånyo; jag skall vara dagisfröken, samt låg- och högstadielärare samtidigt. Eller guvernant, typ. Moskéer, basarer, flyttfåglar, sött kaffe och backgammonpartier utgör min tänkta läroplans stomme. Eller nåt. Mer om detta senare.

Hoppas hinna blogga om valrörelsen oxå - som det ser ut nu saknas realistiskt alternativ på skolpolitikens område. Folkpartiet har slutligen outat sig som bindgalna och alliansen i övrigt håller god min för att inte äventyra familjefriden. På andra sidan, å andra sidan, är det ju dystert så det förslår redan förut, så om inget oförutsett inträffar blir det ganska veset på den skolpolitiska fronten. Trist.

Mycket av praktisk privatlivskaraktär skall organiseras de närmsta veckorna, så vi får se hur mycket jag hinner. Ses!



Bilden föreställer Jan Björklund i kretsen av sina lärjungar.

Sommarlov

Kära läsare! De senaste veckorna har jag varit mycket slö, vad bloggandet anbelangar. Jag har prioriterat viktigare saker såsom familj, sommar och stormarknader. Med ett VM runt hörnet känns det inte så troligt att jag skall bli flitigare framöver. Därför tar jag nu sommarlov. Händer det något riktigt viktigt så dyker jag väl upp igen.

Tack för mig, så länge!




Kritans Stickspår kommer att uppdateras något, men inte mycket, flitigare.

Kamera i klassrummet

Rädda Barnen i Karlstad vill införa webkameror i klassrummet så att föräldrar hemifrån eller på från jobbet skall kunna följa telningarnas framfart i skolan. Detta tänks minska problemen med stök och bråk.

Mitt tips är att det kommer att raljeras mycket över detta idag, men innan ni garvar ihjäl er bör ni gå till källan, i det här fallet P1 morgon.

Det intressanta är nämligen att man argumenterar för alla barns rätt till en trygg undervisningsmiljö. Man menar att man har barnkonventionen i ryggen, nämligen artikel 28, stycke 2, som stadgar att

"Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprättshålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention. "

Som Kritanläsaren känner till tycker jag att vi tar alldeles för lätt på rättigheten till en bra och trygg skola. Däremot är det en dålig idé med kameror i klassrummen. Ökad respekt för lärarens auktoritet i klassrummet, samt snabbare och tydligare åtgärder för att komma till rätta med elever som kränker andra är vägen att gå.

Knas i den stora datamojängen (Blogger/Microsoft/Gud/ABC80) gör att den fula styckeindelningen mot slutet av inlägget nedan inte är mitt fel. Har försökt åtgärda. Gång på gång.

Läsanvisning; tänk nytt stycke vid "Vidare..." samt "Huvuddelen..."

/Kapten Adjunkt

Läxfritt

Vänsterpartiet vill avskaffa läxorna i grundskolan, skriver SvD idag.Logiken är enkel - eftersom alla inte har samma möjlighet att få hjälp hemma är det orättvist och odemokratiskt att lägga på eleverna uppgifter att göra efter skolan.

Jan Björklund går så klart igång och hojtar om att den svenska skolan redan har minst hemuppgifter i västvärlden. Han pekar också på att läxor tränar självständig problemlösning och ansvarstagande.

Jag håller med vänsterpartiet i det att det finns ett mått av orättvisa när eleven lämnas ensam med en stor del av arbetet. Idag ges "läxor" ofta för att arbetet inte hunnits med i skolan. Det kan handla om att man går i en stökig klass eller har en strulig lärare som inte kan disponera tiden. Att då säga "resten av kapitlet får ni arbeta med hemma", är ett sätt att formalisera kapitulationen.

Skolan tar också för lätt på elevernas totala arbetsbörda. Många elever lever under en enorm press de sista åren i grundskolan. Vi måste bli bättre på att ge eleverna en rimlig arbetsfördelning över veckan, och över läsåret, och vi måste bli bättre på att stötta dem i deras egen planering. Alla skolor borde också erbjuda ett skolbibliotek som är öppet ett par timmar efter skolan, och där man kan få hjälp med det man behöver.

Vidare har vi elever som vill gå hem och jobba för att de inte kan koncentrera sig i skolan. Att låta hemarbete kompensera för en oacceptabel arbetsmiljö går icke an!

Huvuddelen av arbetet skall göras i skolan, men att repetera sådant man jobbat med, eller förbereda sig extra inför en redovisning är effektivt och definitivt en bra träning. Kritans slutsats blir alltså: Gärna läxor, men med förnuft!

Killar och tjejer

Igår kväll (29/5) hade Aktuellt ett inslag om pojkars och flickors skillnad i resultat i förhållande till kunskapsmålen. Man konstaterar att bilden är likadan över hela riket; flickor lyckas allt bättre i förhållande till pojkarna. Reportageteamet besöker Östervåla i västra Uppland. Niondeklassarna Sandra, Ronja, David och Emanuel berättar om sin vardag. De beskriver själva hur flickor har högre krav på sig själva, är mer ambitiösa och lyckas bättre. Killarna säger att de kanske är lite lata och att det är lite skämmigt att plugga. Då är man som en tjej, som Emanuel uttrycker det.

På Skolverket sitter Mathias Sjöstrand. Han konstaterar att det är svårförklarligt. Det verkar inte som att det handlar om brist på manliga förebilder (!), och det ärlikadant över hela landet, så den gamla "töntigt att plugga på bruket-refrängen" funkar inte heller. Även klassvariabeln saknar förklaringsvärde.

Undervisningsrådet Mats Björnsson är lite rakare. Han talar om en manlig anti-plugg-kultur, kopplad till andra manliga värden som fysisk styrka, idrott, hierarkier och våld. Att, inte vara kvinnlig, att inte vara bög.

Herr Sjöstrand får runda av och nu talar även han om en anti-plugg-kultur, men han får det att låta som om denna saknar koppling till något annat. För honom framstår det hela framförallt som mycket mystiskt. Lite som anabola steroider alltså.

Mina erfarenheter stämmer mycket bra med de intervjuade elevernas och de ligger i lnje med det som Mats Björnsson hävdar. Forskning och vardagsverklighet bekräftar varandra. Att det sedan finns ett mellanskikt bestående av byråkrater och skolpolitiker som vill krångla till det hela är mycket irrtiterande.

# 1 "Wonderful world" - Sam Cooke

"It isn't what you sing that is so important", said Sam's father, "but rather the fact that God gave you a good voice to use. He must want you to make people happy by singing, so go ahead and do so."

Om man förutsätter att det finns cd-spelare på en öde ö, och det finns det ju, liksom mat och vatten, blir en av mina tre grejer den fantastiska Motownboxen 1959-1971. Här finns, över 104 fantastiska låtar, musik för alla känslolägen och för alla tänkbara tillfällen. Glädje, smärta, kättja, toksväng, gud, fan och hans morbror, jubel, jubel, jubel och love, love, love. Här finns sångare som Smokey Robinson, Diana Ross, Marvin Gaye, Jimmy Ruffin, Gladys Knight, Martha Reeves och grupper som Four Tops, Supremes, Temptations och Isley Brothers. Allt kompat av de makalösa Funk Brothers - The Heartbeat of Motown. Så gäller det mig och en öde ö i all framtid - med denna box är jag trygg. Och utan Sam Cooke hade vi fått klara oss utan detta och jag hade kanske sagt "Trangiakök" i stället. What a terrible world that would be.

Sam Cooke låg aldrig på Motown, men; det var med orden överst i ryggen som Sam Cooke vågade ta klivet vidare, från en karriär som dyrkad gospelsångare, till att bli den som, tillsammans med Ray Charles, lade grunden till den soulmusik som växte fram i USA på femtio- och sextiotalet. Ingen Cooke, ingen Motown, ingen With the Beatles, inga korsbefrutningar med southern soul, tji funk, glöm Asburyscenen och brittisk pubrock, nada disco... Vi sätter igång en ganka hemsk kontrafaktisk kedjereaktion här som berövar oss det mesta goda, kan jag säga. Kvar blir... typ Thore Skogman och...Yes? Oh, nooooooo!

Min mamma gick regelbundet på Friskis och Svettis. Hennes gympaführer måste haft en hel del hästar hemma, för ibland när vi sågs ville mamma ha hjälp att identifiera något bra hon gjort hoppsasteg till. Hon nynnade och jag gissade. I det här fallet var det lätt, hon visste att låten varit med i Röda Tråden med Pekka Heino så det var alltså frågan om Wonderful World och jag skaffade henne en billig samling - Sam Cooke 20 Greatest Hits, Wave. Mer om den lite längre ner.

Wonderful world sitter, från det tassande introt, som en smäck. Detta är musik som vill en väl. Som svänger, med extremt små åthävor, men ändå tusen gånger mer än, säg, ett kompband till ett svenskt hockeylandslag i Kungsan. Sams röst svävar, svänger och smeker. Wailar bekvämt över sticket, sätter med raketforskarprecision ett "yeah" innan han rullar hem julgranen, hela vägen hem.

Textidén har använts många gånger senare, och säkert tidigare. Vad är viktigt, egentligen? Kunskapssynen gläder alla utom Riddar Kato, du vet han med stenhjärtat.

"Don't know much about history, Don't know much biology.
Don't know much about a science book, Don't know much about the french I took.
But I do know that I love you, And I know that if you love me, too,
What a wonderful world this would be..."

Låten skrevs av Campbell, Alpert och Adler, skall sägas, och tack för det, men om dem får någon annan skriva.

Som sagt, mamma fick den här tämligen simpla utgåvan, som idag är i min ägo. Jag tror den kostade kanske 39 kronor på Åhléns. Och naturligtvis finns det remastrade lyxboxar med Sam att skaffa, men dessa 20 låtar - det är sjukt hur mycket bra man kan få för 39 spänn en dag när solen skiner. Förutom den ovan nämnda You send me, Chain Gang, Cupid, Having a party, Bring it on home to me... Kolla i en livsmedelsbutik nära dig.

Wonderful World, 1961. Tusen tack för den här och alla andra fantastiska sånger, Sam Cooke!

---

Det var listan. Hädanefter hittar du dylikt på Kritans Stickspår.

På gång

Jag har inte lagt ner, men jag har rest och varit sjuk. Skott kommer. Så ru vet.

Out of office

Lyckliga omständigheter låter mig resa till Istanbul denna vecka. Paus här alltså. Och, ytterligare en veckas väntan på the Mighty Numero Uno. Hav tålamod. Merhaba.

Åsiktsbetyg IV: Nähä.

Nähä. OK. Förlåt, Skolverket.

Går man till källorna, och det bör man, så finner man att Skolverket nu kommit fram till att man inte får underkänna elever som hyser odemokratiska åsikter. I princip. Men, man får göra så i Kungälv, eftersom det nu gäller en elev, som enligt läraren "...inte vid något tillfälle visat att han kan nå detta mål." Målet i fråga är att ”…kunna tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt”.

Tror att vi är tillbaks ganska exakt på ruta ett (1). För det där undantaget, eller vad man skall kalla det, rymmer universum av tolkningar.

Jag är rätt säker på att det handlar om en person som inte vill, men som kan. Eller så är det killen på bilden.

Åsiktsbetyg III: Behövs Skolverket?

Att Kritan är kritisk till det sätt Ytterbyskolan i Kungälv valt att tillämpa kursplanen i samhällskunskap har jag tidigare motiverat här och här. Bra ambition, fiffigt tänkt - dum slutsats, kan man sammanfatta mina synpunkter. Den stora skandalen är att...

...Skolverket tar en dryg månad på sig att komma fram till om detta är OK, eller inte. Det är fullkomligt orimligt att det skall ta så lång tid. Betänk också att det som hördes när potatisen var het mest var mummel och oklara harklingar från chefsjuristen, men att de besked som trots allt gavs var att skolan ifråga var fel ute, om än aldrig så inlindat.

Det handlar här inte om hur skolan skall förhålla sig till något nytt fenomen utan hela problematiken kring värdegrund och hur skolan skall arbet amot odemokratiska krafter var i hög grad vägledande när man skrev den nya läroplanen i början på nittiotalet. Jag kan inte tolka dröjsmålet, som ju blir ett slags underlåtenhetssvek mot de som arbetar i skolan, som ett utslag av a) inkompetens eller b) feghet. Lägg ner, eller börja jobba, för tusan!

Men det var alltså OK. Jaha. Då vet vi att man kan underkänna elever som man menar inte har demokratiska kunskaper. Och att vi kan komma fram till det genom att vi ser att de inte praktiserar demokrati. Och det ser vi genom att vi tycker att de beter sig odemokratiskt. Hmmm. Hur mycket? I vilka sammanhang? En dålig dag underkänner jag alla elever jag har. Plus mig själv och mina kollegor.

Det här kan bli knepigare än vi föreställt oss.

Jewert rular - Kritan splittrar personligheten

Sedan igår har jag börjat skriva på min syskonblogg - Kritans Stickspår. Där vill jag kunna vara lite bredare, och inte bara fokusera på skolan. Idag kan man läsa om Sveriges just nu bästa penna; Jenny Jewert. Gör det, eller hellre, läs henne direkt här.

Naivitet och nazism

Från SR: "En gymnasieskola i länet kan tänka sig att släppa in nazister för att diskutera politik med eleverna inför valet i höst. /.../ Anders Torstensson, rektor på Furulundskolan, anser att det med anlening av åsiktsfriheten är mer demokratiskt att ta emot alla som vill.
- Förutsättningen är att man håller sig till ordningen och inte uttalar sig på ett kränkande sätt, säger han."

Det handlar om Sölvesborg i Blekinge och det där, tror jag, bara är dumt och farligt. Nazismen vilar, bland annat, på ett enormt förakt för demokrati, för argument och för samtal. I teorin kan vi tycka att "alla alltid skall få komma till tals" och "bemötas". Om det betyder att nazister skall få sprida propaganda till skolungdomar på deras arbetsplats gör vi oss dummare än vi, förhoppningsvis, är.

Två tillägg

Om debatten efter Bobby: Som en stark underström till problematiken ligger vår kulturs ovilja att se våld mot kvinnor och barn. Vi vill etikettera under "sjuk", "galen", "alkis" eller "utlänning". Snälla pappor som tränar fotboll och lagar bilar vill vi ju inte anmäla. Till detta kommer den svenska grundinställningen att "jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt". Den som låter bli att agera får ingen skit; det får bara den som gör något - och riskerar att göra fel. På kort sikt kan skolan knappast göra något åt dessa kulturella särdrag. Vi kan dock börja agera proffsigt redan på måndag.

Om religiösa friskolor: Att det inte är en enkel fråga handlar ju om att många sossar och vänsterpartister vill kunna stoppa etablering av friskolor och förskolor av "ekonomiska skäl", för att de hotar den "ordinarie verksamheten" då elevunderlaget drar sig till friskolorna. Denna utveckling borde stämma till en helt annan eftertanke; varför lämnar man kommunala skolor?

# 11 - Låtarna som inte platsade

He, he... Nu börjar det bli spännade, eller hur? I väntan på att ettan avtäckes till smällande skumpa kommer här ett axplock av de låtar som inte kom med. Kanske hittar du här den låt du räknat med skulle bekläda förstaplatsen - tuff skit, baby!

• Abba - When I kissed the teacher. Magnifikt aku-twang, stollig video med Magnus Härenstam, grymt drag in i vers 2, men tyvärr; inte in på listan denna gång. Hade jag gjort listan i fyran hade den kanske vunnit.
• Kinks - Schoolboys in disgrace. Konceptalbum. Jag har för dålig koll eftersom jag, mig veterligen, bara hört en låt. Live dessutom. Der om ursäkt Ray. Du förtjänade säkert en topp fem placering. Omslaget är dock inte nådigt.
• Pink Floyd - Another brick in the wall. Hördes överallt i början av åttiotalet. Progressiva lärarvikarier spelade låten på engelsktimmen. När jag såg filmen The Wall i London, hösten -82, var det den djupaste film jag sett. Jag var helt golvad. Men inte ens på den tiden skulle jag kunna lista Pink Floyd på någon som helst topp 10. Jag menar, Pink Floyd.
• Gary US Bonds - School's out resp School's in. Har inte fått tag på dessa låtar. Har hört klipp av den första och den har ett sånt där skönt gubb-sväng som bossenposset repriserade för snart tretti år sedan. Idén med en uppföljare om hur skönt det är att skolan börjar har jag fortfarande inte riktigt smält.
• Ted Gärdestad - Skolsång. Jag blir alldeles varm av Teds första plattor. Det finns en lätthet i produktionen som inte hörts efter 1974, och han hade en fantastisk förmåga att skriva bra melodier. Allt känns som sol, vind och vatten. Men den här funkar inte riktigt, framförallt pga storebrorsans olagligt töntiga text.
• John Lennon - Working Class Hero. Raderna "They hurt you at home and they hit you at school, They hate you if you're clever and they despise a fool, Till you're so fucking crazy you can't follow their rules" uppfyller med råge Kritans kriterier för plats på listan. Och Lennon är, för att uttrycka mig milt, en duktig musikant. Skoja bara. Han är bäst, alla kategorier. Hade känts lite knäppt att ha honom på en lista, helt enkelt.
• Loretta Lynn - Harper Valley P.T.A.. Redaktörn hör av sig. Det får bli på listan över de tio tuffaste countrylåtarna om skolan. Hälsar jag.
• Steely Dan - My old school. Betydligt bättre än Another brick in the wall, men faller på att jag inte känner mig riktigt ok med att ha Steely Dan på listan. Supertramp fyllde intellektuella-brill-miffon-kvoten.
• Steve Earle - Someday. "You go to school and you learn to read and write, So you can walk into the county bank and sign away your life." Någon faller alltid bort pga otur, Steve.
• Factory - Efter plugget. Eller hur?

Men...

Var är kvinnorna? Hmm. Det har definitivt varit en fråga för undertecknad. Hittade inget hos Chrissie Hynde, Kirsty MacColl, Emmylou, Stevie Nicks, Patsy Cline, Patti Smith, Lolita Pop, Sandy Denny och ABC med Anna Book suger faktiskt.

Ettan kommer nästa fredag. Gissa gärna!

Vad vi måste våga se

Efter det fruktansvärda våld som ledde till pojken Bobbys död uttrycker nu åtskilliga kolumnister och bloggare sin ilska över att "ingen såg något". Det gör de rätt i. Bobbys fall är inte unikt. Varje år dör barn - liksom många kvinnor - av våld i hemmet, och varje dag utsätts många barn för våld och kränkningar som vi har svårt att föreställa oss. Dessa barn möter vi i skolan.

Socialtjänstlagen stadgar att "Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom... / ... är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd." Det är alltså solklart att jag som lärare skall se till att soc kan inleda en utredning om jag möter ett barn som jag känner oro för. Vad vi måste fråga oss är varför detta sker så sällan.

För att anmälningsplikten skall fungera krävs två saker; vi måste ha kompetens att se och vi måste ha mod att anmäla. Och det är här det brister. Skolan har som regel dåligt fungerande system för att se våld i skolan, och när det gäller att se våld och andra missförhållanden i hemmet är det ännu sämre. Här kommer några konkreta punkter.

Alla barn skall regelbundet diskuteras i arbetslaget utifrån frågeställningen "Har vi anledning att känna oro för hur barnet har det hemma?". Denna diskussion sker under strängaste sekretess och följer en systematik. Att tillsammans prata om de, ibland små, saker som man ser, kan ge en helt ny, och oroande bild. Jag har själv mycket goda erfarenheter av detta arbetssätt från mina år som kolloledare. Och vi "hittade" faktiskt många barn som skolorna hemma i stan missat.

En bra rektor skall våga stå för anmälan. En faktor som avhåller många lärare från att rapportera vidare är en rädsla för hur klimatet i skolan blir medan ärendet pågår, eller om "inget händer". Hur möter man de föräldrar som man själv anmält, eller sett till att de anmälts? I den bästa av världar kan man prata om detta, men så är inte alltid fallet. Rektor skall lyfta ansvaret från läraren eller arbetslaget och vara den som informerar hemmet ( i det fall det skall göras).

Vi måste vara mer öppna och lyfta fram det positiva med anmälningsplikten. Det är för barnens bästa! Självklart bör vi berätta om skolans arbetssätt på detta område på föräldramötena i början av terminen. Som det nu är hör de flesta inte talas om anmälningsplikten förrän något händer. Det gör att situationen blir onödigt dramatisk.

Mer kunskap om våld i familjen, om sexuella och andra övergrepp är naturligtvis välkommet, framförallt om vilka signaler man skall hålla utkik efter, men viktigare är att vi vågar ta vår oro vidare.

Slutligen måste ansvar utkrävas av de som försummar sin plikt och i detta avseende sviker barnen; må det sedan vara av inkompetens, feghet eller lättja. Skall man tro Expressen förbereder nu regeringen ett lagförslag i den riktningen. Utmärkt.

I andra änden kan vi ha massor av synpunkter på hur soc och polisen jobbar - men det är inte våran sak. Och definitivt inte ett skäl att inte anmäla. Vår uppgift är att se och uppmärksamma. Att våga.

Förbjud Gud?

Nu är det de religiösa förskolorna som debatteras. I morse hade Nyamko Sabuni (fp), Nalin Pekgul (s), samt Anders Carlberg (ordf Judiska församlingen i Göteborg) på DN-debatt, en gemensam artikel under rubriken "Barn har rätt till andra värderingar än religiösa". Deras poäng är att förslaget om etableringsfrihet i förskolan (m, c, kd, mp), kommer att leda till en stor mängd religösa förskolor. Dessa förskolor kommer i sin tur kränka barnens rätt till en uppväxt där de möter olika värderingar. Föräldrar som vill dra sig undan det svenska samhället och isolera barnen från "svenska värderingar" kommer kunna göra, det vilket leder till ökad segregation och ökade konflikter mellan olika grupper i samhället.

Å andra sidan stadgar Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, att föräldrar har "rätt att starta och placera sina barn i en skola som stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi." Och Sverige skall följa denna konvention, är det ju tänkt.

OK, vi börjar med att ställa Europarådet på standby, det finns förmodligen ganska rejält tolkningsutryme i frågan, och - som artikelförfattarna påpekar - kan den sägas stå i strid med FN:s barnkonvention, som vi ju också skall följa.

I Studio 1 möter Pekgul moderaternas Sten Tolgfors, som problematiserar bilden lite. Han menar att ett förbud mot reliösa förskolor i sig på intet sätt garanterar en verksamhet som vilar på demokratiska värderingar. Han påpekar också att den enda skola som otvetydigt brutit mot värdegrunden är den kommunals skolan i Knutby. Touché.

Nu är Kritan tämligen övertygad om att flera religiösa skolor klarat sig mycket lindrigt undan de skolinspektörer som på äktsvenskt manér (jfr GRN) dyker upp och frågar "Kränker ni, typ barnen? Inte? Bra, för det får man inte göra!". Men, som jag skrivit många gånger tidigare, det där gäller faktiskt i hög grad för kommunala skolor också. Och det är ingen vild gissning att ett förbud mot just "religiösa" förskolor leder till att man tar någon annan utgångspunkt, t ex språk, som "täckmantel". Och hur skall vi se på Waldorfdagis med den tämligen mysko antroposofin i botten?

Trots att ett förbud i sig kanske inte kommer betyda så mycket i praktiken, kan det bli en bra markering av hur vi ser på förskolans uppgift. Och den skall inte vara att gödsla barn med religiösa värderingar. Det får man göra hemma eller i scouterna t ex.

Vad som otvivelaktigt återstår är bättre granskning av de verksamheter, oavsett huvudman, som har att arbeta med barn och ungdomar. Barn kränks och utsätts för olika former av övergrepp varje dag i skolor och förskolor, och en stor del av ansvaret för detta vilar på de som bedriver verksamheten. Här krävs bättre granskning och ansvarsutkrävande. Mycket återstår att göra.

Baylan vs Witt-Brattström

Igår hade min favorit, Lennart Persson, saftkalas i debattstudion igen, och svårt jetlaggad försökte jag hålla mig vaken då skolministern skulle debattera "blattesvenska" med Ebba Witt-Brattström. Oj, vad tråkigt och förutsägbart.

Det som tidigare gjorde Kritan förvirrad, dvs den del av debatten som handlar om vad olika språkvetare menar stärker språkutvecklingen, är numera som bortblåst. Nu har vi istället fått till den där härligt enkla uppdelningen där alla i Ebbas lag tycker att det är viktigt att läsa klassisk litteratur, att riktiga kunskaper kan innebära ett visst motstånd vid tillägnandet och att det måste bli mer "riktig" svenskundervisning på bekostnad av Svenska som andraspråk.

I Ibbes gäng tycker man att det mesta är bra. Till att börja med. Samt att Ebba, som ju är professor, sitter högst uppe i sitt porslinstorn utan kontakt med verkligheten. Verkligheten är i det här fallet förorten, där ju ministern själv har vuxit upp. Ungarna skall t ex läsa Harry Potter, som ju knyter an till deras intressen och inte någon daterad skit utan relevans idag.

Det blir lite komiskt med Baylans "vonoben-professor-kritik" när Ebba WB arbetar på den högskola, Södertörns, som har överlägset störst andel studenter med icke-svensk bakgrund. Men hennes erfarenheter och hennes kompetens är inte lika mycket värda, såklart. För hon har ju inte vuxit upp i förorten. Hon förstår ju inte vad som är spännande språkutveckling, hon är ju en överklasstant som ju jobbar med... eeeh, språk.

Sen somnade jag på soffan. Vaknade dock till kvällens sista ämne. Debatt om tv-debatter. Siewert och Lennart i samma program trodde jag skulle överstiga de tekniska specifikationerna för vår Philipsapparat, men det gick bra. Med var även Kerstin Hallert och PO Enqvist. Den senare togs ju till nåder av Kritan härom månaden, och igår fick även Hallert lite upprättelse. De stod sig båda gott i konkurrensen. Det skulle iofs även en wettexduk gjort.

Och i DN diskuterar man vidare. Alla har lite olika infallsvinklar, men dagens poäng tar Åsa Matsson.

Liten ordlista

Förväntningar = krav
Lugn och ro = hårda tag
Omdömen = utslagning
Totaltolerans = relationsbyggnad
Våld = pojkstreck
Hot = skoj
Naiv = modern
Ryggradslöshet = lokalt inflytande
Kaos = dynamik
Demokrati = tjolahopp

# 1,5 "Schweden, Schweden" - Ebba Grön / "Stay Free" - The Clash

Okej, ni hajjar. Och jag hajjar. Listans trovärdighet rasar som ett korthus, när nu plötsligt två låtar går in på plats ett och en halv. Detta beror, som jag ser det, på mina luddiga kriterier, labil dagsform, samt lite spontanitet. Dödssynder i listsammanhang.

(För många, för män i synnerhet, är detta med låtlistor extremt allvarligt. Jag har tidigare, i andra sammanhang, trampat i klaveret ordentligt när det varit listdags. Minns t ex när jag slängde in Fogerty's Almost Saturday Night på en folk/singer-songwriter-lista som tydligen skulle befolkas av små milda britter med luta och flöjt i bagaget. Det blev inte nådigt. Så för mig är det kanske inte så allvarligt.)

Nåväl, när jag började detta projekt var jag på det klara med att både Clash och Ebba skulle med, och att de skulle in högt upp - även om jag inte var helt tvärsäker på kringsnacket. Och det blir inte så mycket kringsnack, för det skulle leda till sentimentala ordbajserier som finge Olsson och Persson att framstå som hippaoch stringenta popsnubbar, fast förankrade i nutid och verklighet, och... det bjussar jag inte på.

Kopplingen till skolan? Nån rad här och där, helt centrala i min uppväxt, och banne mig nu också.

"Vilken tur lilla jag har haft,
jag känner mej så hedrad.
Att få växa upp i ditt sköte e ett privilegium som få har haft,
så tack mor å far.
Tack mina lärare och tack alla vi,
alla vi som har det så bra
Men Svärje, Svärje Fosterland,
säj mej är det verkligen sant?"

"We met when we were in school
Never took no shit from no one, we weren’t fools
The teacher says we’re dumb
We’re only having fun
We piss on everyone
In the classroom"

Två extremt bra låtar.

Från We´re only in it for the drugs, 1979 (Ebba Grön), och Give ´em enough rope, 1978 (The Clash).

Svenskblattska?

Striden på DN:s kultursidor rullar vidare, och för en gångs skull känner sig Kritan lite bortfintad och inte särskilt tvärsäker. Ebba Witt-Brattströms referenser ifrågasätts, och min kloke kompis språkforskaren inflikar i ett PS att han håller med Hyltenstam, som angriper EWB för att inte veta vad hon snackar om. Så, jag får väl fundera ett varv till, men...

...nu måste jag packa för jag skall till New York. Och sol på balkongen, Bloggers dysfunktionalitet, mm, gör att det bloggas sparsamt nu. Bättring utlovas.

Gud i skolan

Den 16 april skrev Mette Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, i DN att det är dags att förbjuda religiösa friskolor. Det var en välskriven artikel artikel som inte bara lyfter fram barnens rätt till en icke-konfessionell undervisning utan även skolans plikt att vila på vetenskaplig grund.

Artikeln har diskuterats så där lagom i veckan framförallt längs den vanliga fronten; vem skall bestämma vad som är bäst för barnen, var drar vi gränsen etc, men det är framförallt avslutningen i hennes artikel bör vi titta lite extra på:

"Lärarnas riksförbund anser att skolan måste stärka sin status som en given mötesplats för alla religioner, kulturer och etniciteter, där vetenskapen står i centrum. Det strider mot den moderna samhällstanken att premiera en specifik religion i utformandet av en enskild skolverksamhet. Detta resonemang inbegriper också hänvisningar till en viss religion i skolans övergripande styrdokument.

Då friskolor som bygger på en religiös inriktning i dagsläget inte går att förbjuda, samt att skolans värdegrund i dag förknippas med en specifik religion, så är det nu hög tid att regeringen ger Statens skolverk i uppdrag att utvärdera och på nytt utreda den värdegrund som den svenska skolan ska bygga på."

Detta handlar alltså i hög grad även om den allmänna, vanliga, helsvenska, icke-terroristutbildande, icke-galna-imam-styrda skolan.

Ni minns väl Läroplanens inledning "...I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism... " där den kristna traditionen skrevs in efter mycket sega förhandlingar. Det fanns starka argument då att motarbeta denna skrivning, och de har sannerligen inte blivit svagare med tiden.

Jag har tidigare skrivit om de slentrianmässiga, "oförargliga" skolceremonierna i kristna gudstjänstlokaler, och vad detta kan betyda för människor med olika inställning i centrala livsfrågor.

Skolan skall definitivt syssla med religion. Vi skall lära oss om, och undersöka, tro, riter, symboler mm och vi skall problematisera detta. Men, skolan skall inte vila på någon som helst religiös grund. Och det är en stor skillnad.

Blattesvenska

Idag skriver professor Ebba-Witt Brattström i Dagens Nyheter om allas rätt till det svenska språket. Läs. Det är bra, tydligt och förmodligen provocerande för en hel del proffstyckare. Kritan håller med om det mesta. Heja, heja!

Mas slog barn

Detta skulle kunna vara en alternativ rubrik till Expressens artikel idag. En lärare i Malung har dunkat en tolvårings huvud mot bordet tills han börjat blöda. Om Expressen har rätt, alltså om de inte bara har hittat på hela skiten, så skall han inte få arbeta i skolan. Det finns inga provokationer som motiverar våld mot ett barn, och här verkar det inte vara fråga om nödvärn på något sätt.

Nåväl, Expressen, som ju alltid verkar för att fördjupa diskussionen, låter läsarna diskutera frågan "Är det för mycket våld i skolan?". Jäpp, den fastnade man för idag. I morgon kan vi kanske diskutera om det är för lite våld i något sammanhang, vi får väl se.

Och om man läser bara några inlägg blir man ganska deprimerad. Sverige är ett flumparadis befolkat av asociala element, styrt av onda vänsterflummare och där barn rånar och mördar. Och detta är skolpolitikens fel.

Kritan, som ibland känner sig som en grinig gammal yllekofta, känner sig som värsta veloursnubben i sammanhanget. Man är väl en mes trots allt, innerst inne.

Olika måttstock, orättvisa betyg

Igår lovade jag att återkomma till frågan om de "orättvisa betygen". Bakgrunden är att genom att jämföra de resultat eleverna når i gymnasiet med de betyg de hade när de lämnade grundskolan, ser det ut som om eleverna på vissa högstadier får för höga betyg. Den rimliga bilden vore ju att höga grundskolebetyg samverkade med goda studieresultat på gymnasiet.

Av de knappa uppgifterna i SvD-artikeln ser det ut som om man är benägen att sätta högre betyg i invandrartäta förortsskolor, medan man i Stockholms innerstadsskolor är mer njugga.

Ett par reflektioner. Till skillnad från när jag gick i skolan kommer de flesta idag in på sitt förstahandsval, oavsett betyg, så man kan tycka att detta inte är hela världen. Men i de kommuner där man har ett fritt skolval blir betygen ofta avgörande för vilken skola man hamnar på, även om det inte styr programmet. Och detta skall naturligtvis ske rättvist.

Samtidigt sitter världsförbättraren på min vänstra axel och väser att det fria skolvalet i Stockholm har gjort att duktiga flickor från förorterna tar sig in på fiiina skolor i innerstaden, på bekostnad av lata rikemanssöner. Typ. Om det nu skulle visa sig att detta goda, delvis förstärkts genom en orättvis betygssättning så blir det lite jobbigt. Ja, ja. Det går att hantera.

Allvarligare är kanske när detta att sätta för höga betyg lämnar individnivån och stiger uppåt i statistiken. Vi får då skolor som framstår som bättre än de är. Och där man alltså kan luta sig tillbaka i det varma skenet av en felaktig betygsstatistik. De som betalar priset för denna resultatdopning är ju ungarna som står dåligt rustade för gymnasiet, trots att deras lärare givit dem höga betyg.

Varför är det då så svårt att sätta likvärdiga betyg? Kan man inte ha samma standard överallt? Det betygssystem vi har lämnar ett ganska stort - möjligen, möjligen för stort - utrymme för lokala tillämpningar. Och med reservationen i minne så tror jag att det måste vara så. Skulle man centralstyra detta led hårdare skulle det göra undervisningen bakbunden på ett sätt som jag tror vore olyckligt. Men vi lärare kan bli mycket bättre på att lära oss tillämpa de centrala kursplanerna och betygskriterierna. Men detta arbete kan inte ske på den enskilda skolan, utan måste givetvis ske i tillsammans med andra skolor för att de gemensamma referenspunkterna skall bli tydligare.

Vidare borde alla kommuner tvingas följa upp de olika grundskolornas - deras elevers - resultat på gymnasiet. Den kunskap vi får då kan hjälpa oss att se vad som kanske behöver ändras på gymnasiet, men framförallt i grundskolan.

Påsken över

En flitig läsare har påpekat - irl, that is* - att mitt påsklov nu rimligen måste vara slut. Jag kan inte annat än att hålla med. I SvD idag hojtade Lotta Edholm, Fp, till om det faktum att grundskolor är olika snälla/stränga vid betygssättningen, om man skall tro uppföljningar gjorda på gymnasiet. Om detta återkommer jag i morgon - det är nämligen något som oroskurrat i min mage lite då och då.

*Säger man så fortfarande? Gör man kanske inte? Kanske man aldrig gjorde?

Ses efter påsk

Nu tar jag påsklov! Händer det något viktigt i skolvärlden får ni tänka själva.

Vikarien eller Hallaballo i Hallonbergen

I går kväll såg jag äntligen Vikarien, en dokumentärfilm i regi av Åsa Blanck och Johan Palmgren. Den var på många sätt mycket bra och kommer den till en bio nära dig, skall du absolut se den.

Det första jag tänkte när jag kom ut var att jag längtade en hel del efter att jobba med tonåringar igen. Det finns ett liv och en glädje i lärarjobbet som kanske alltför sällan syns i Kritans magsura poster. Men så är det. När det är kul och bra, då är det mycket kul och mycket bra.

Filmens "handling" är som följer: Den unge läraren Max börjar tvivla på sig själv och sina metoder eftersom det är ett djäkla liv på lektionerna. Han ringer sin gamle högstadielärare Folke, som nu är över 70 år. Folke sätter sig i bilen och kör upp till Hallonbergen för att se om inte hans beprövad metoder skall kunna fungera. Så här skriver sajten bio.nu om detta.

"Folke har en traditionell lärarstil. Han begär tex att eleverna ska hälsa på honom ståendes innan lektionen börjar. Mössor tillåts inte, tuggummin ska spottas ut och det ska vara tyst i klassrummet. Max däremot föredrar en mindre auktoritär ledarstil. Han vill försöka vara kompis med eleverna för att på så vis vinna deras förtroende."

Detta citat är belysande för hur korkad debatten ibland blir. Folkes regler är "auktoritära" och sätts i motsatsställning mot ett mer kamratligt förhållningssätt.

Nu är grejen den att jag upplever Folke som mycket kamratlig och schysst. Han vinnlägger sig om att se varje elev, via skolfotokatalogen har han lärt sig allas namn när han kommer, han har glimten i ögat och är oerhört kunnig. Hans idé är att ställer eleverna upp på ett lugnt och respektfullt klimat kommer de och han att ha det bra tillsammans. Jag tror han har rätt. Och visst, naturligtvis är han "gammaldags" och lite skönt prillig.

Max är också mycket duktig. Hur han är som klassrumspedagog är svårt att få något grepp om, för det är ett djäkla röj hela tiden. Men han lägger ner ett enormt engagemang på sina elever. Han åker hem till dem om det behövs, han peppar och uppmuntrar och han vinner många elevers och föräldrars förtroende.

Både Max och Folke tycks jobba i ett vacuum. Vad som är regissörernas jobb och vad som är "verklighet" är inte så lätt att veta, men rektorn är ständigt frånvarande och kollegorna skymtar bara lite ibland. Detta blir en svaghet i filmen - något av komplexiteten går förlorad.

Eleverna då? De är en skön blandning av osnutna skitungar och kloka ungvuxna, och givetvis gläds man enormt mycket med dem på skolavslutningen när de uppklädda och fina får betyg och välgångshälsningar. Trots den känsla av kaos filmen vill förmedla känns ingen våldsam eller hotfull, utan de är pratiga, struliga och skitjobbiga, men i grunden schyssta på något sätt.

Ok, men vem vinner då? Folke eller Max? Ingen vinner. Det blir aldrig frid och fröjd i klassrummet. Man når varandra lite grann som människor, och helt klart sätter Folke, och Max i synnerhet, spår hos eleverna. Men samtidigt är det glasklart att de här ungarna hade kunnat lämna skolan mycket bättre rustade inför livet om de fått en bra arbetsmiljö. Och, detta måste byggas gemensamt på skolan; aldrig så duktiga lärare står sig ganska slätt om skolkulturen i praktiken släpper greppet om klassrummet.

Om jag går tillbaka till skolan igen skall jag se den här filmen tillsammans med mina elever. Vi kommer att få en hel del att prata om.

Dags att njuta

Nu har påsklovet börjat för alla de kollegor som inte är tjänstlediga. Njut nu! Den som inte kan göra som P, som åkt till London för att tillbringa morgondagen på White Hart Lane, bör i alla fall unna sig en extra pilsner, en gnutta sol eller vad man nu mår bra av.

Själv brukade jag alltid komma hem till påsk med ett berg av uppgifter att rätta, och är du lika olyckligt lottad så tänk på att var sak har sin tid. I morgon håller jag på Tottenham!

Mediamangel

Gårdagens mediamangel kom sig av en viss trötthet som smyger sig på ibland. Och, ur en önskan att någon av de makthavare som befolkar landets redaktioner lite oftare gick ett varv till i tanken, när de ser en nyhet på nätet. Finns det något att säga som de andra inte redan sagt? Kan jag göra ett bättre jobb än copy & paste?

Såväl konstapel- som kalsongchocken bär på andra frågor. Ställ gärna dem!

Kalsingarna i Falkenberg

"I Falkenberg har de jättesnipiga bibliotekarier som är 1000 år gamla och förbjuder kepsar och synliga fillingar och trosor. De gör det för att de är dumma i huvet. Men som tur var har vi i Sverge något som heter media som räddar oss. De griper in. Så nu får man visa fillingarna i bibblan och bära keps hur mycket man vill."

Sammanfattning av diverse bloggar, ekon, aftonblad och hört på stan.

Att det skulle kunna finnas omständigheter utöver de citerade kan jag inte tänka mig.

Ekot - Baylan 0-1. Eller 0-0 i alla fall.

Frågan gäller romska skolbarn som inte kommer till skolan. Alltså som uteblir dag efter dag, vecka efter vecka. Lite halvdisträ hör jag på Ekot att Ibrahim Baylan, en av Kritans mest häcklade, på torsdag förmiddag sade att i sista fall "så har man möjligheten att via polis och socialtjänst se till att barnet kommer till skolan."

Nu visar det sig att detta inte längre är lagligt, möjligheten till polishämtning försvann 1985. Den stora nyheten blir nu att skolministern inte har koll på det! I Kvartifemekot, som jag bilkörandes åhör, får nu Baylan kommentera sin egen oerhörda kunskapslucka. Den verkar inte bekymra honom nämnvärt. Och det tycker Kritan är bra. För...

(Först en brasklapp; självklart skall alla statsråd kunna alla förordningar som ett rinnande vatten. Bra då har vi sagt det.)

... det torde vara en vitt spridd uppfattning att skolplikten i sista hand kan genomdrivas med polishjälp. Skolministern skall ha ett bättre kunskapsunderlag än vitt spridda uppfattningar, javisst, men skulle han t ex ha frågat Skolverket skulle de nog komma fram till ett distinkt "Njae, kanske, men det är inte lämpligt i första hand, om det finns bättre alternativ" om de fick fundera på saken.

... det är fantastiskt att skolministern faktiskt uttrycker att det någonstans går en gräns. Ok, att det inte gjorde det i just det här fallet, men ändå. Tydlighet är inte hans starkaste gren.

... det torde finnas allvarligare luckor i Baylans bild av skolvärlden än denna.

... den verkliga nyheten - om än 21 år gammal - är ju naturligtvis att samhället avhändat sig denna möjlighet. Hur tänkte man då? Det finns fortfarande möjlighet att använda vitesförlägganden (tror jag, är det väl bäst att tillägga) men kommuners flathet att sätta tryck på de föräldrar som berövar sina barn deras skolgång är något som borde belysas mer.

Det finns en gammal stå-upp med Robin Williams där han raljerar över obeväpnade brittiska poliser. Jagandes bovar hojtar de "Stop! Or I´ll say stop again!". Inga jämförelser i övrigt.

Hur knyter vi ihop det här då? Kanske så här: När journalisterna tycker det är viktigast att försöka få dit ministrar eller andra politiker i alla lägen, säger politikerna inte så mycket. Då tenderar dialogen med medborgarna att bli ganska tunn. Ekots bidrag till samtalet om skolan hade idag kunnat bli betydligt bättre.

---

Har Kritan blivit en Baylankramare plötsligt? Hmmm....

Finland - ny länk

Jag är mycket förtjust i vårt östra grannland. Goda skäl till detta är a) en suverän svägerska, b) Väinö Linna, c) Sibelius och d) de vanliga fördomarna om en attityd baserad på Matti Nykänen, vinterkrig, Hurriganes, kosken och perkelä.

Till detta fogas nu e) en mycket livgivande video - finsk prozac, helt enkelt.

Åsiktsbetyg igen

Den senaste veckan har alla debattörer förfasat sig över Ytterbyskolans "åsiktsbetyg", se t ex Kritan 29/3. Igår kväll var det dags för världens sämsta aktualitetsprogram* att ge sig ikast med frågan. Inbjudna gäster var elever, lärare, kommunpolitiker, projektledare och en representant för Skolverket.

För att ta den sista gästen först; hon lyckades faktiskt, till skillnad från verkets chefsjurist, efter en stunds rundprat säga ett tydligt "Nej, Skolverket tycker inte att detta är ok". Fantastiskt. Vad tjänar de på Skolverket? Har de en åsikt eller kan alla tycka lite som de vill? Och i så fall, vem av dem skall skolorna lyssna på? Ett tips är att nästa gång gå en mediahanteringskurs hos någon annan än oraklet i Delphi.

Nu till det viktiga. Jag hyser den allra djupaste respekt och beundran för min SO-lärarkollega som i programmet gång på gång klargjorde hur och varför de hade gjort sin tolkning av Skolverkets kursplaner. Där står att man skall kunna tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt samt praktisera demokrati i vardaglig handling (redan i femman faktiskt), vilket man inte ju inte gör om man kränker sina kamrater under ett klassråd, eller vägrar samarbeta med någon pga ursprung eller sexuell läggning till exempel.

OK, nu kan man, och skall man, invända att det ändå kommer att handla om att bedöma ungdomarnas åsikter, i praktiken, eftersom det går att ha kunskaperna utan att vilja använda dem. Och åsiktsfrihet måste gå före luddiga kursplaner. Så de får jobba vidare med andra metoder.

Men, återigen, vi måste se hur sammanhanget ser ut , i Kungälv och på många andra platser. Varför tar en skola det här initiativet? Det handlar, som jag skrivit förut, om hur vuxna människor försöker använda alla tänkbara medel för att försvara demokratins värden, i en situation där andra vuxna människor inte tar sitt ansvar. (Jag har suttit i samtal med föräldrar som varit ganska tydliga med att de inte tycker att det är så värst oroande att deras barn slåss och klär sig i rasistiska symboler. "Pojkstreck", heter det. Det viktiga är att "grabben sköter hockeyn", typ.)

Vi som jobbar i skolan känner oss många gånger ganska ensamma i arbetet med uppgifter som samhället omkring förväntar sig att vi skall ta hand om. Kamp mot rasism, sexism, anorexi, fetma, miljöförstöring, cykelhjälm eller vad det nu kan vara. Så innan ni hackar vidare på läraren John, och hans kollegor i Kungälv, så kan ni ju fråga er vad ni själva gör åt problemet med främlingsfientlighet i vårt land.


* Programmet heter Debatt. Det har gått i 72 säsonger på bästa sändningstid, och jag kan bara spekulera i hur många tv-chefers gamla mormödrar programledaren Lennart Persson håller som gisslan, för att år efter år få fortsätta. Då och då ser jag programet eftersom trailern lovar ett intressant ämne eller dito gäster; men mest eftersom jag är dum i huvet som inte lärt mig att det aldrig blir bra.

Lennart Perssons ambitioner är höga. I ett genomsnittligt program avhandlas orsakerna till global uppvärmning, EU:s tjänstedirektiv och regionalpolitik i Norrland. Inga frågor är för svåra, en kvart per fråga räcker bra. Så fyller vi studion med gäster. Experter, politiker och "vanligt folk". Det blir dynamiskt. Helst skall gästerna vara så många att ingen förstår vem som är vem, och en knapp fjärdedel får uttala sig - företrädesvis då byggjobbaren Jimmy, som tycker att det är för mycket "krångel och skit".

I denna illustra samling trippar Lennart förtjust omkring, och som en åttaårig lekledare på sitt eget barnkalas styr och ställer han. Ingen får tala till punkt, Lennart skickar ordet vidare innan man vet det samma av. Men det gör inget för här är det tempo.

Lennart förstår inte vad de säger. Han hör inte vad de säger. Ibland blir det lite paus i det intellektuella utbytet, då lägger Lennart pannan i djupa veck, ser ut att fundera lite och droppar någon tänkvärdhet. Sen blir det full rulle igen.

Lennart Persson får mig att längta efter gamle Siewert. Vanligtvis länkar jag till ett program jag skriver om, men näe, det vore oetiskt.

Lundsbergs skola

Ut åker länken till hockeyfrillorna och in kommer en riktig bubblare: Lundsbergs internat i Värmland. Dels för att jag tycker att det är intressant att läsa om hur det funkar där, dels för att detta intresse torde reta en och annan och dels för att vissa inslag (filmerna och vänföreningen t ex) har en skön air av pythonsk "upperclass twitness" eller hur jag skall säga. Välkomna in i finrummet, kids!

# 2 "School's Out" - Alice Cooper

Kanske var jag sju år. Det fanns några artister som fick mig skrämd och förvirrad varje gång jag kom i närheten av deras skivomslag. Jag begrep helt enkelt inte typer som David Bowie och Alice Cooper. I stället för att se tuffa ut som Sweet, eller lite lustiga som Slade, såg de läskiga och snuskiga ut på något sätt. (Jag tror att KP i något klargörande nummer döpte genren till "chockrock", att skilja från "sminkpop" t ex.)

Men brorsans kompisar på den norduppländska taigan hade plattorna, och när han kom hem och berättade växte fascinationen: "...och Alice Cooper har gjort en skiva som handlar om att man skall spränga skolan! Och på slutet hör man hur han gör det! Och man kan liksom bygga en skolbänk av skivomslaget..."

Ni hajjar. Inte lätt att hänga med i svängarna. Att KP dessutom visste att berätta att Alice avrättade sig själv på scenen fick det att snurra rejält i huvudet.

Nåväl, idag är den ett dussinnummer i alla stockholmska rockreklamradiostationer med bengtmagnussonröster i jinglarna och reklam för rockkryssningar på Ålands Hav. Bra riff, snygga körer, tungfotat stick och en frän refräng. Alice förtjänar sin andraplats och en årsförbrukning kajal på köpet. 1972.




En fotnot i sammanhanget: Southside Johnny/Little Steven/Bruce Springsteen-kompisen Gary US Bonds gjorde i slutet av femtiotalet en låt med samma titel som blev en mindre hit. Det är oklart hur han tänkte, men uppföljaren till låten som handlar om hur härligt det är att skolan är över blev School's In, en låt om hur härligt det är att skolan börjar igen...