Ordningsbetyg igen

Aftonbladet har tillsammans med Lunarstorm en sajt kallad "Ungt val 2006" där ambitionen är att lyfta ungdomsfrågor och göra ungas röster och åsikter hörda. Det är utmärkt.

Förra veckan genomförde man än nätenkät i frågan om betyg i uppförande och ordning. Drygt hälften var positiva till idén, vilket inte är förvånande. Men det betyder inte att det är en bra idé.

Dock, detta är den stora ödesfrågan för den svenska grundskolan. Alla är överens om att det är viktigt med lugn, ro och trygghet, men det går en djup klyfta mellan å ena sidan de som menar att den trivsamma (vilket fånigt ord) skolan uppnås när lärarna undervisar inspirerat, engagerat och bygger relationer med eleverna, och å andra sidan vi som menar att en förutsättning för detta är att lugn, ro och trygghet råder.

Jag har haft kollegor som varit födda att undervisa, som lagt ner extremt mycket tid och energi på att nå sina elever, som outtröttligt tillägnat sig de nya idéer och metoder, men som likt förbannat utsatts för såna kränkningar att jag blir fortfarande blir förbannad när jag tänker på det. Att hävda at dessa lärare skulle behöva ändra sin undervisning eller bli bättre på att "bygga relationer" är ett djävla hån.

På samma sätt minns jag elever som satsat massor av tid och engagemang på att ställa upp som kamratstödjare, på att ingå i olika projektgrupper för en roligare och mysigare skola, och på andra sätt velat stå upp för sin skola och som lik förbannat fått utstå trakasserier och annat från andra elever.

Slutsatsen av detta är att det finns beteenden som är för svåra för den vanliga skolan. Det finns ungar som är för tungt belastade för att deras tillvaro i skolan skall vara meningsfull. Och det finns tusentals barn och vuxna som mår dåligt av detta.

Det är sant att många skolor måste fundera över målsättning och arbetssätt, och många pedagoger måste göra sin undervisning mer relevant, men att tro att det är därför en majoritet av de unga vill införa ordningsbetyg är dumt.

Ett bra klimat kan inte vara målet i en vision om skolan. Det är vägen.

Filmfrossa

Förhandssnacket har gjort att Kritan inte kan minnas att han varit så här förväntansfull, sen han gick och väntade på premiären av G. Den här tror jag att vi skall se. Och jag tror och hoppas att det finns skäl för förväntningarna denna gång, även om jag inte kan lova att Reeperbahn - som var anledningen till förväntningarna då - är med.

Betyg mot rasism?

På Ytterbyskolan i Kungälv man problem med rasistiska yttringar bland eleverna. I ett utslag av fiffig kreativitet kombinerad med önsketänkande, har man valt att tolka kursplanerna som att man inte kan bli godkänd i samhällskunskap om man sympatiserar med rasistiska organisationer. Resonemanget handlar om att man skall kunna tillämpa demokratiska principer för att bli godkänd, och det gör man inte om man är rasist. Typ.

Man önskar att det var så enkelt. Att det fanns en knapp för den listige att trycka på, så att vi kunde outsmarta de djävlarna. Men så funkar det ju inte.

I den svenska skolan arbetar många som förtjänar ett erkännande för att de ständigt tar kampen mot gryende rasism och förakt för demokrati och människovärde. Man tar diskussioner i klassrum och korridorer, man går och hämtar svamp och lösningsmedel för att tvätta bort hakkors, man bjuder in överlevare från förintelsen och man undervisar om demokrati och mänskliga rättigheter. Här gör lärare och andra vuxna insatser som i det långa loppet är mycket viktigare än hundra orbackpaket eller sahlinkampanjer. Men, vi kan fortfarande inte använda betygsystemet för att bedöma vad elever tycker. Tuff skit.

Just nu kan det kännas som att rasisterna har julafton hela veckan. En utrikesminister går för att hon har varit inne och petat i en framlingsfientlig hemsida. Brevbärare hotas av påföljd för att de inte velat dela ut nynazistisk propaganda. Åsså Kungälv. Fan, fan, fan - de glider fram på de demokratins räkmackor som de snarast skulle käka upp, om de fick chansen. Vi får med andra medel se till att de inte får den.

Jan Björklund & Backstabbers

Fler och fler liberaler börjar nu driva opinion mot Jan Björklund som en kommande skolminister. Ett förslag, så gott som något, är att göra honom till landshövding i Blekinge. Kritan, som dock iakttager valhemligheten, och dessutom inte har bestämt sig, ansluter sig, trots dessa reservationer, oreserverat till kampanjen. För...

...det Björklund gör bra är att han envetet fortsätter att peka på ihåligheter, inkonsekvenser och floskler i sossarnas skolpolitik. Det han gör dåligt är att han förenklar och vulgäriserar debatten, han visar detaljstyrningsvilja på områden han inte behärskar och han har en kunskapssyn som i bästa fall kan sägas vara lite naivt föråldrad. Honom skall vi inte ha!, ropar vi, och kastar upp våra lustiga hattar i marssolen.

10000

Tio tusen kronor får alla medarbetare vid två skolor i Nacka, utanför Stockholm. Grattis! De får det för att skolorna har nått goda resultat, pedagogiskt och ekonomiskt. På ABC-nytt i går kväll intervjuades en av de lyckliga som berättade att han först trott att alla på skolan skulle dela på tio tusen. (Jag som sett gråhåriga kollegor prisa gud för att de kommunen bjudit på fika på fortbildningsdagarna är inte förvånad.)

Bra gjort av kollegorna på Myrsjöskolan och Nacka gymnasium, och klokt gjort av Nacka kommun!

Björklund cyklar vidare

Expressen skriver idag att Fp:s skoltalesman, Jan Björklund, föreslår att man skall skilja pojkar och flickor åt i skolan. Djärvt, tänker jag innan jag ser hur han tänker. Björklund tar nämligen pojkarnas sämre resultat till intäkt för det fullkomligt vettlösa påståendet att pojkar missgynnas i förhållande till flickor i dagens skola.

Jag skrev om denna felsyn i november, och jag vill bara en än gång understryka; det är trots dagens skolsystem som tjejerna lyckas bättre än killarna. Inte tack vare.

Den fråga samhället måste ställa sig är hur vi får pojkar och unga män att vilja ta samma ansvar för sitt skolarbete.

Slöja?

I morse rapporterade P1-morgon (tyvärr en ganska innehållslös länk, ni får gå på hörsägen) om Minervaskolan i Umeå, som förbjudit muslimska flickor att bära slöja, hijab, i skolan. Skolan, som är en friskola, är nu satt under stor press; polisanmälningar har regnat in, skolan har stängt, idag väntar demonstrationer och rektor vill inte tala med media.

Skolverket skickar ut sin chefsjurist, Ingegärd Hilborn, bilden, för att svara på frågan "Får man förbjuda elever att bära slöja i den svenska skolan?". Någon som tror att hon svarar något som kan likna "ja" eller "nej"? Nix, pix, däremot lurar hon ut mig i en verbal snårskog fylld av "svåra gränsdragningar", "respekt" och, naturligtvis "lokal förankring".

För drygt två år sedan gällde det Göteborg och burka. Burka och slöja är sannerligen inte samma plagg, men en jämförelse är relevant. Den gången kom Skolverket, med Hilborn i spetsen, fram till att man visst kunde förbjuda bärandet av burka i skolan, men argumenten var att det kunde skapa bråk, att det var farligt på kemilektioner, samt att det försvårade lärarens pedagogiska uppdrag, då man inte kunde möta blicken. Och, detta kunde man göra eftersom det inte kunde anses klarlagt att burka var ett religiöst föreskrivet plagg, utan mer en sedvänja.

Så, om man skall tolka dagens Hilborn kan man förbjuda burka om det är lokalt förankrat eller om det är farligt på kemin, typ. Dett känns lite som om man undviker ämnet, eller hur? Vad vi vill ha svar på är ju om man kan förbjuda bärandet av religiösa persedlar för att man tycker att de signalerar en dålig kvinnosyn. Detta vet naturligtvis skolverket, men man är så förtvivlat rädda för att säga något substantiellt. Och i stället skall vi låtsas att det handlar om säkerhetsföreskrifter.

Religionsfrihetens gränser utmanar intellektet, för att uttrycka sig försiktigt. Jag har tidigare argumenterat mot skolavslutningar med psalmsång och jesusbarn, eftersom jag tycker att skolan skall vara en plats där sekulära värden råder. Jag skulle önska att vi vågade hävda att denna plats skall vara fri från religiösa symboler, tills eleven är myndig åtminstone. I alla fall om symbolen symboliserar olika spelregler för flickor och pojkar. Det är inte mer religion världen behöver.

Bra Baylan! Eller... sådär

Som ni kanske såg, upplät Kritan igår lite spaltutrymme åt skolministern. Anledningen var att ni skulle slippa klicka på en länk - det orkar ni ju aldrig göra i alla fall. Hursomhelst lovade jag att snarast kommentera regeringens förordningsändring, och det här är ett av de få tillfällen jag faktiskt håller vad jag lovar. Då kör vi!

Tre saker är bra. Man slår fast att varje skola skall ha ordningsregler. Om elever under 18 år uteblir från undervisningen skall hemmet informeras. Rektor skall låta utreda om ett barn har behov av särskilt stöd, då föräldrar eller lärare så begär. Att man på det här sättet skriver "skall" och i en förordning bankar fast sådant som absolut borde vara självklarheter är ett tecken på att sossarna nu känner att det är dags att visa större tydlighet. Det är bra, då det är steg på väg mot en proffsigare skola. Regeringen vill inte lämna skolpolitiken som en lam anka att peppra full med oppositionens hagel. Klokt.

Men, vad betyder detta egentligen? Hur tolkar vi att det är rektors ansvar att ordningsreglerna "följs upp"? Kan vi tänka oss konsekvenser för den som använder våld? Är det en omsvängning från det ett "inkluderande" synsätt som konsekvent ignorerar de utsatta, eller är det bara... tja, vadå?

Sedan tycker jag personligen att det kan vara dags att problematisera modemantrat att skolans regler skall tas fram tillsammans med lärare, elever och föräldrar. Tanken är att detta ger reglerna legitimitet och att det annars är naturligt, och rentav sunt, att man bryter mot dem. Resonemanget förutsätter att elevrepresentanterna uppfattas som företrädare av de andra eleverna som i demokratisk ordning solidariserar sig med vad man i sann, svensk förhandlingsanda beslutat. Och så är det kanske inte alla gånger. Tro det eller ej, det finns killar som skiter i vad skolan bestämt, trots att både elevrådet och föräldrarådet varit inblandade.

Varför inte våga hävda skolans/skolledningens primat (heter det så?) i vissa grundläggande frågor? Skulle det inte kunna vara tryggt och nyttigt att möta en skola som står för någonting som man inte är beredd att förhandla om? Skulle inte det kunna skänka en högre grad av legitimitet? Jag tror det. Vi skall inte förhandla om det är ok att uppträda schysst eller inte. Elevdemokratin måste stärkas, men att skänka bort trygghet och ordning är inte demokratiskt.

Att rapportera skolk eller misstänkt skolk hem är självklart. Vad blir påföljden för kollegor som inte orkar sköta frånvarorapporteringen?

Slutligen, är det verkligen klokt och kostnadseffektivt att kräva utredning i alla lägen? Vad kostar det? Har vi psykologer så det räcker? Hur snabbt? Eller räcker det att rektor går in i klassrummet och kollar lite? Vi har redan en lag som skall garantera att elever som är i behov av särskilt stöd skall få det. Det får de inte. En mycket bättre skrivning vore att rektor är skyldig att sätta in stödundervisning då lärare så begär det, om inte en utredning visar annat. Gärna ett vite på det. Då sätter vi eleven främst.

# 3 "Rock'n'roll Highschool" - Ramones

1-2-3-4
"Well I don't care about history
Rock, rock, rock'n'roll high school
'Cause that's not where I wanna be
Rock, rock, rock'n'roll high school
I just wanna have some kicks
I just wanna get some chicks
Rock, rock, rock, rock, rock'n'roll high school
Well the girls out there knock me out, you know
Rock, rock, rock'n'roll high school
Cruisin' around in my GTO
Rock, rock, rock'n'roll high school
I hate the teachers and the principal
Don't wanna be taught to be no fool
Rock, rock, rock, rock, rock'n'roll high school
Fun fun rock'n'roll high school
Fun fun rock'n'roll high school
Fun fun rock'n'roll high school"

Världsklass. På polsk gatuslang heter skinnpaj "ramone". Bara en sån sak.

Baylan gästbloggar

Idag har vi lyckats få skolminister Ibrahim Baylan att gästblogga. Vi är sjukt stolta! Ibbe, som gillar fräscha medier, typ bloggar och Internet, tar tillfället i akt och lägger ut Utbildnings- och Kulturdepartementets senaste pressmeddelande:

"Åtgärdsprogram, frånvarorapportering, ordningsregler - för lugnare skola med bättre stöd
Varje skola ska ha ordningsregler. Det är rektors ansvar att se till att de utarbetas i samarbete mellan lärare, elevrepresentanter och vårdnadshavare, och att ordningsreglerna sedan följs upp. Det har regeringen idag beslutat.
- Det är viktigt att ordningsreglerna tas fram tillsammans med lärare, elever och föräldrar. Ordningsregler som inte förankras får sämre legitimitet, säger skolminister Ibrahim Baylan.
Om elever under 18 år uteblir från skolan utan giltigt skäl, ska vårdnadshavarna informeras. Det är rektors ansvar att se till att vårdnadshavaren kontaktas.- Dels handlar det om att man naturligtvis inte kan tillgodogöra sig undervisningen om man inte är där, men det är också en säkerhetsfråga. Var är eleverna om de inte är i skolan?
Rektor är skyldig att se till att en utredning görs, om det kommer fram att en elev kan vara i behov av särskilt stöd. Visar det sig att eleven har sådana behov, ska ett åtgärdsprogram upprättas, där det framgår vilka problemen är, vad som ska göras och hur det ska följas upp.- Varje elev har rätt att få det stöd han eller hon behöver för att nå målen, säger skolminister Ibrahim Baylan.
Förordningsändringarna gäller från och med höstterminen 2006."

Kritan lovar att snart komma med sin kommentar, uppger ikväll Kritan.

4000 tecken

Sitter då och då och söker lite jobb. Just nu är jag måttlgt sugen på att gå tillbaka till min Lukasjenkowannabee till chef, så det är lika bra att scanna marknaden, som kidsen säger.

Dagens utmaning bestod i att skriva ett "personligt brev" om max 4000 tecken. Har de koll på hur lite det är, när man är så djävla bra som jag? Efter att ha komprimerat, strukit, krympt, tvättat och strukit lite till är jag nu nere i 4048 tecken. Fortyeight to go.

Åsså kommer jobbet att gå til någon floskelsprängd fritidspedagog från Eskilstuna. Så är det ju alltid.

Heja UR!

När man var liten och sjuk, kunde man, om man hade tur få feberdimmorna något skingrade av lite skol-tv. Switch On glimtade till och gav tröst med rörliga bilder och Mikes tuffa frisyr. Och de kan än!

Har tillbringat en timme framför ett lysande program om George W Bush och hans religiositet. Jäsiken va bra! Och jag förbannar mig själv för att jag i min lärargärning så djäkla sällan tar mig tid att spela in bra tv, för att i stället tvingas förlita mig på min kassa kommuns lika kassa AV-central, så att telningarna då och då skall kunna få lite färg-tv.

Hur som helst; USA är idag en teokrati, och med de idéer som cirkulerar i Vita Huset kan vi vara glada att galenskapen inte gått längre. Två år kvar...

Efteråt var det en bisarr minidebatt mellan religionssociologen Alf Linderman och KDUaren Anna Marcelind. Jesus!

# 4 "Headmasters ritual" - The Smiths

Om några av de tidigare placeringarna haft en ganska svag koppling till skolvärlden, egentligen, så är det här så pang-på-röbetan som man kan komma. Vill man gå längre tvingas man sannolikt citera läroplanen. Och det kanske inte är så rock.

"Belligerent ghouls run Manchester schools
spineless swines cemented minds
Sir leads the troops jealous of youth same old suit since 1962
he does the military two-step down the nape of my neck
I wanna go home I don't want to stay
give up education as a bad mistake"

Introt först; alldeles för långt om man skall tolka rockbalken strikt, men suggestivt och alla hobbytrubadurers mardröm. Jäpp, ni måste stämma om gitarren för att kunna lira det, pappskallar!

Så Morriseys mässande. Ingen lek. En av de få som kom undan åttiotalet med någon heder överhuvudtaget, men frågan är hur det hade gått utan Johnny Marr som parhäst. Moz i sig själv är så mycket isolation och bitterhet att jag associerar till Lasermannen.

Dennis Lehane har gjort en väldigt rolig karaktäristik över fenomenet Smiths i någon av de briljanta Kenzie/Gennaro-deckarna. Trots sökande hittar jag inte citatet, men lyckos dig som tvingas läsa igenom de fem delarna för att hitta det.

Lehane, Lasermän och en bedrövlig svensk fanbase till trots: Grattis, Smiths! Från Meat is murder, 1985.

Bloggkoma

Det kan se ut som om jag hamnat i bloggkoma, eftersom jag inte skrivit något på ett tag. Och så kanske det är. Förbereder dock ett epokgörande inlägg om"syner på kunskapssyn", som det skulle kunna heta på konferensfärgad nusvenska. Inlägget skall först processas under en promenad i dagens snöstorm. Kan bli klart till i morgon.

#4 på topplistan publiceras inom 24 timmar. Här handlar det om explicit skolpolitik - och återigen ett grymt intro.

En vinter som vägrar släppa och syo-grubbel sinkar mig. Snart kommer solen igen, som Lolita Pop sjöng en gång.

Jobba jämt - repris i kväll

Ikväll är det repris på "Jobba jämt" - från skolan. Missade större delen av programmet igår, pga kanalkrock. Det lilla jag såg fick mig att tänka a) På tiden! b) Här kommer vi billigt undan! och c) Tänk om de kommit till min skola... My godjum!

Internationella kvinnodagen

Idag skulle vi kunna ägna mattelektionen åt att räkna på hur mycket resurser skolan ger flickor som grupp respektive pojkar som grupp. Med resurser kan vi avse lärartid, taltid, specialundervisning, elevvård, konferenstid, rastaktiviteter, reparationer, läromedel och skolmat. Till exempel.

Sedan skulle vi kunna diskutera det faktum att flickor som grupp, och pojkar som grupp, är grupper bestående av individer.

Slutligen tackar vi Gud/Göran för att vi är världens jämställdaste land och be för att de hemska extremfeministerna inte skall komma och ta oss.

Inkludera och exkludera

Idag skriver Aftonbladet om åttaårige Noa som utsatts för mycket grova kränkningar av en ett år äldre kille. Så här säger rektorn: "- Vi håller isär pojkarna på rasterna för det är där det händer. Men det finns inga planer i nuläget på att låta någon av pojkarna byta klass, säger rektorn."

Som alltid finns det en risk att köpa tidningens version rakt av, men det finns mycket av principiell natur i detta som jag känner igen.

Rektorn uppfattar att det är på rasterna "det händer". Hur tror denna rektor att det känns på lektionerna? På väg till och från skolan? Att reducera våld, hot och andra övergrepp till isolerade händelser som pågår det antal sekunder som slag faller, eller ord yttras, är extremt naivt.

Att ingen av pojkarna, framförallt inte förövaren, skall byta klass kallas på skolsvenska för ett "inkluderande synsätt". Här kastas ingen ut. Här är vi humana. Om Noa inte längre vill gå till skolan, eller om föräldrarna tar honom till en annan skola, ses det aldrig i detta sammanhang. Jag skulle vilja kalla detta för ett exkluderande synsätt

Hur en nioårig pojke som utsätter sina klaskamrater för fullständigt vidriga handlingar mår kan jag bara gissa. Vad han varit med om och vad han har fått med sig i ryggsäcken är förmodligen riktigt otäcka saker. Hur han skall tänkas må bättre av att vara kvar i en miljö där han redan kränkt många, och där de vuxna inte kan hantera honom och därmed hjälpa honom, kan jag inte förstå.

Vi måste skapa miljöer - träningsskolor, terapiformer, stödklasser - där hotfulla, våldsamma och gränslösa barn får kärlek, trygghet och behandling så att de har en chans att växa upp till hela och trygga människor. Skolan måste bli en trygg plats, där vi har roligt och lär oss saker.

Lönesamtal

Träffade på en gammal kollega vid isen igår. Förutom att berätta att åkning denna dag skulle vara värdelöst - tji fick vi - bjöd han lite jobbskvaller. Skolan dit jag förväntas återvända efter sommaren blir mer och mer besynnerlig. Nu har en av de mest engagerade lärarna slutat och sökt sig till en innerstadsskola. Det var hon som i sitt senaste lönesamtal fick höra att hon borde "vakta sin tunga", så kanske hon kunde få ett bättre utfall nästa år. Detta som svar på frågan vilka kvaliteter rektorn tyckte att hon skulle utveckla. Chefen som yttrade detta är även min chef, än så länge.

# 5 Teacher, teacher - Rockpile

Texten är i bästa fall lite fånig. Vi säger så. Men annars; det jublande gitarrintrot! De pådrivande trummorna! Polisongerna! Dave Edmunds lönnfetma!

Så här låter det att vara kär.

Tävlade med Abbas "When I kissed the teacher" i kategorin "Lärare som objekt för svärmeri" och vann tillräckligt stort för att ta sig in på den lite bredare listan. Från Seconds of pleasure, 1980.

Teknikaliteter II

Senaste veckan har jag på olika sätt försökt få min blogg att synas och räknas, typ sådär som vi människor ofta vill göra lite till mans. Sålunda har jag besökt olika mysko sajter där jag registrerat mig och försökt begripa hur man skall gå vidare. Bloglines, Feedburner, Knuff och Nyligen har sett mig komma och gå, men först idag hittade jag en tillräckligt enkel instruktion för att hamna i ett räkneverk - Bloggtoppen. Vad detta skall leda till vet jag inte riktigt, men jag antar att jag nu mer exakt kan se hur få som läser. Bra.

Lite lagom förbryllande - och knäckande -är det att kolla hur få/många som kollat min "complete profile". Förbryllande för att det hoppar så. Först var det 25 stycken i två månader, sedan över en natt 57, därefter 116 skitlänge och nu 137. Wow! 137!

Lasermannen II

Jo, jag rekommenderar boken (se kommentarer till "Lasermannen naken"). Det är både intressant och skrämmande att återvända till stämningsläget i Sverige för femton år sedan. VAM, Ny Demokrati, Ultima Thule och allt de där som känns så avlägset nu - tack och lov. Tamas har också gjort imponerande research - det som för dagens journalister innebär att man kollar på tv - när han kartlagt Ausonius uppväxt. Lumparbefäl, lärare och gamla grannar har letats upp och intervjuats. Så läs den absolut.

Meningar som "Han vände sig åter mot fönstret och tittade sammanbitet ut i novembermörkret", klarar vi oss dock utan.

Lasermannen naken

Efter att närmast ha golvats av de två halva avsnitt jag hann se av "Lasermannen" läser jag nu Gellert Tamas bok, inköpt på rean. Dessvärre konstaterar jag att de litterärara kvaliteterna lyser med en närmast chockerande frånvaro. Dialogernas uselhet får mig att rodna, och personteckningarna suger big time så fort de avviker från de rena arkivuppgifterna. Hur kan sådant passera utan vidare? Men när han lämnar försöken att leva sig in i människor av "kött och blod" blir det bra. Skitbra faktiskt.

Blev provocerad...

...av en alldeles för gammal artikel av Jonas Hållén i Lärarnas Tidning; "Martin anropar världen från TV-soffan", införd i december. Här beskrivs i fascinerat, på gränsen till entusiastiskt, tonläge hur vuxna män spelar dataspel över nätverk upp till trettio timmar i veckan. Killen som är intervjuad är med i det multinationella nätverket Cooper Boyz, och säger att han gillar miljöer där man "går in för det man gör till hundra procent". Så har man också regler som förbjuder prat om politik och privatliv.

Geniet Hållén gör lite egna analyser. "Medlemmarna i Cooper Boyz har en intensiv relation som sträcker sig över geografiska och sociala gränser, men med ett tryck på en knapp kan man ta en paus eller avsluta umgänget." Och, jo de har träffats i verkligheten. "De tillbringade fyra dagar hemma hos Jalobo i Louisville i södra USA. Större delen av tiden höll de till i Jalobos källare. Där spelade de Project Gotham Racing 2 på sex stora tv-skärmar och en projektor som gav en gigantisk bild på 157 tum." Wow.

Artikelförfattaren kunde ju kanske problematiserat det faktum att det som kännetecknar denna sorts "relationer" är att män väljer bort det mesta av det som utgör mänsklig samvaro; man är anonym, man kan avbryta när som helst, man skall inte prata om privatliv eller politik till exempel.

Och då majoriteten av dataspelarna inte är knasiga vuxna, utan unga killar bör vi fråga oss: Vad innebär det för samhällsutvecklingen att en stor del av männen i en uppväxande generation ger fan i social träning? Vad innebär det för ansvarstagande? Konfliktlösning? Vilka får sköta det i stället, och vilka får betala priset? Faran med dataspel ligger inte i "våldsförhärligandet" utan i bortväljandet av det mänskliga.

PO Enqvist - en hel del är förlåtet

Har länge haft ett knepigt förhållande till PO Enqvist. Han har skrivit åtskilliga böcker vars ämne väckt mitt intresse, men som jag dessvärre lagt åt sidan då de känts aptråkiga och tungfotade bara efter ett par timmars läsning.

Nu får jag dock justera min tidigare ganska enhetligt avoga hållning gentemot PO, eftersom jag just avslutat den utmärkta "Lewis resa". Inte så att den flöt lätt som en vårbäck hela tiden - på slutet önskade jag mig flera gånger att det inte skulle vara så långt kvar - men den var oupphörligen intressant, bitvis rörande och ofta rolig faktiskt. Den svenska pingströrelsens framväxt beskrivs ur de två förgrundsmännens, Lewi Pethrus och Sven Lidman, perspektiv, och ger samtidigt en, för mig, ny vinkel på det "moderna" sverigebygget. Samma rörelse framåt, samma hopp, kamp och förtröstan, men med andra ledstjärnor än hos Möller, Wigforss eller Alva och Gunnar, för att nämna några.

Det är fullt möjligt att jag nu ger mig i kast med "Katedralen i München" eller "Legionärerna", men först en rejäl deckare. Efter lunch skall vi ner och se om det finns något kvar på bokrean.

Jo, men visst vore det väl bra...

... med en certifiering/ legitimering/ auktorisering/ körkort/ examen för våra rektorer. Den delen av yrket som handlar om myndighetsutövning förutsätter kunskaper som en del saknar idag. Om Baylans förslag garanterar en ökad rättsäkerhet så är det ett bra förslag.

Att chefer inom den offentliga sektorn ofta behöver utveckla grundläggande kvaliteteter beträffande ledarskap får vi jobba vidare med.

(Lämplig ämbetsdräkt bör också tillskapas. Rektor prof. dr Zdzisław Dubiella, kan här vara ett föredöme.)

Tänk att jag dansar med Ibrahim...

...lilla jag, lilla jag, med Görans Ibrahim! Ovanstående rader gnolade Hans Persson, ordförande i Sveriges skolledarförbund, vid tandborstningen igår morse. Anledningen till detta goda humör var att GP tagit hans och skolministerns debattartikel om obligatorisk certifiering av rektorer. För en tid sedan gnolade Preisz och Fjelkner lika glatt när de fått vara med i DN tillsammans med Baylan.

Jag blir så förbannad när fackliga företrädare på detta sätt lånar sig till regeringen för politiska utspel. Facket skall driva opinionsbildning på uppdrag av sina medlemmar, och ett valår skulle kunna innebära goda möjligheter att flytta fram lärarkårens positioner. Vi ställer kraven - de folkvalda svarar utifrån sitt uppdrag. Att i stället, som nu, bjussa regeringen på den goodwill det ger att ha "rektorerna själva" - eller "lärarna" - i ryggen är så dumt att jag blir mållös. Och för detta betalar jag några tusen om året.

Nu skall jag dricka kaffe och fundera över vad jag tycker om förslaget i sig.

Vi skall åtminstone göra jobbet

Idag berättar Aftonbladet att en av männen som slog ihjäl Marcus Gabrielsson på Kungsgatan fick jobb på en förskola i Stockholm efter det att han i tingsrätten dömts till ett års fängelse för misshandeln. Hovrätten skärpte nyligen domen till fyra års fängelse.

Nå, sedan fem år har vi en lag som säger att den som erbjuds anställning inom skola eller barnomsorg skall uppvisa ett utdrag ur kriminalregistret som visar om man fällts för grov våldsbrottslighet. Detta trubbiga instrument är ett verktyg för att försöka hålla farliga personer borta från arbete med barn och ungdomar. Den som studerat statistiken vet att det är extremt få som fälls i sådana här mål, framför allt vid sexualbrott, så det ligger i sakens natur att kriminalregistret missar många av de som borde stängas ute. Men, lik förbannat, detta är det verktyg vi har just nu, och att det inte fungerar till hundra procent får vi leva med tills vidare.

Vad vi inte skall behöva leva med är att arbetsgivarna inte gör sitt jobb. Förskolechefen i Aftonbladets artikel är inte ensam. Senast jag anställdes var det t ex ingen som frågade om detta. Däremot var det så klart en merit att jag var man.

Jag vet även från andra håll att det slarvas extremt mycket med registerutdrag. Springvikarier brukar inte ens informeras om sekretess. Det hinns inte med. Detta är exempel på sådant som en otydlig och oprofessionell skolkultur för med sig. Det är inte godtagbart.

Bonusmaterial! Elit, del II

Upprördheten rullar vidare. Vi vanliga töntar som inte kände till den här listan - som ju "typ alla har vetat om i femton år", om man skall tro mången cool bloggare - är förbannade för att en massa makthavare inom media- och åsiktsproduktionsindustrin är så djävliga. Och de djävliga på listan är upprörda för att de kränkts när DN läst och publicerat deras "privata mejl". Snacka om att försöka flytta fokus.

Om du bjuds in till en klubb dit du skall skicka och läsa bidrag "privat", måste du ju förstå att diskretionen är beroende av de övriga medlemmarnas lojalitet mot dig och "klubben". Denna lojalitet har ju herr Bard försökt öka genom att lajja med stalinism och andra coola grejer. Du är ju direkt dum i huvudet om du tror att mejlen är privata eftersom du ju skickar dem till alla möjliga människor som du inte känner. Det enda du vet om dem är att de är beredda till en hel del för att få vara med Alexander. Klart som fan att det skulle komma ut förr eller senare. Mitt hjärta blöder.

Leijonborg och ordningen

Apropos risker för förenklingar i alliansens manifest hörde jag just Leijonborg mässa om "ordning och reda" i ekot. Vana läsare vet att Kritan har ordning som en profilfråga inför det svenska presidentval som bör komma nångång, men alliansens påhejare måste se att frågan är komplex.

Jag tror att när vi kastar ut oönskade beteenden ur skolorna kommer en del elever att följa med. Vad gör vi med dem? Det är inte primärt en fråga för oss som verkar i skolan, men definitivt för den som pretenderar på regeringsmakten. Som jag ser det måste man satsa, och satsa mycket, på någon slags "träningsskolor" där ungdomar lär sig att bete sig bättre, kombinerat med det stöd som svåra hemförhållanden och annan problematik kräver. Men vad tycker Lars?

Och ökade befogenheter för lärare att upprätthålla ordningen kan bli långt mer komplicerat än att nypa en och annan telefon eller keps - vilka krav ställer det på en lärarkår där en stor del fortfarande inte lärt sig hur ett tolv år gammalt betygssystem fungerar?

Annars är det rätt tänkt.

# 6 "No surrender" - Bruce Springsteen

"We busted out of class,
had to get away from those fools,
We learned more from a three minute record,
than we ever learned in school"

Det är kanske lite patetiskt att med höjd näve och mer än antydningar till fukt i ögonvrårna stå och vråla med i dessa rader en kväll på Ullevi. I synnerhet om man är +35 och lärare. Så... en jag känner är väl lite patetisk emellanåt, dårå.

Från Born In the USA, 1985. Inordnas i hyllan under etiketten "revanschlåtar" (se #7).

"We made a promise we swore we'd always remember,
No retreat no surrender"

Alliansens framgångsrecept...

...hittar ni här. Nu har de borgerliga under Björklunds arga ledning tänkt klart och presenterat sina förslag till lösningar på de problem som den svenska skolan måste ta itu med...

Man får konstatera att alliansens strategi på skolpolitikens område de senaste åren varit framgångsrik, på så sätt att man tagit kontroll över dagordningen, och tvingat Baylan och Persson att reagera och gå i svaromål. Sossarna har varit märkligt rädda för att själva gå på offensiven, möjligen för att de släpar på en tung börda av invanda floskler och knepiga bindningar. Inte minst retoriken känns många gånger trött och oinspirerad.

Vad vi skall se upp med vid en borgerlig valseger är en övertro på enkla lösningar. Björklund torgför allt som oftast en mycket naiv kunskapssyn, där det viktiga är "vad man lär sig, och inte hur". Han synes därmed ansluta sig till den allt starkare tankeströmning som tar sig uttryck i t ex den danska kulturkanonen, ni vet listan där Gasolin men inte Gnags platsar.

Vi kan konkretisera problemet genom att fråga oss vad en gammal militär som Janne B ser som viktig kunskap på exempelvis kartografins område. Skall ungarna satsa på att i första hand pränta in Världens, eeeh för stort, Europas eller Sveriges, okej då, Västergöt... nej, Skenes karta - dvs "vad";eller skall de försöka lära sig använda en atlas - "hur". Eller; vad är kanske ofta hur, eller hur?

I övrigt måste dock Kritan säga att jag tilltalas av en satsning på tydlighet - det som sossarna brukar kalla hårda tag. Den som orkar läsa lite längre ser ju att denna tydllighet inte alls endast handlar om fler nationella prov och tidigare betyg. Tydligare krav ställs också på vad som skall gälla för kommuner och skolledare om specialundervisning till exempel. Det är knappast fel.

Kan dock inte säga att jag är så sugen på Björklund som skolminister, han verkar alltid så arg och bitter. Att välja mellan honom och Ibrahim Baylan blir som att välja mellan "pest och kolie" för att citera Tre kronors förbundskapten, Bengt- Åke Gustafsson.

Elit - var är föräldrarna?

I morse, när min kompis kom till jobbet fick hon reda på att några av hennes elever - vi kan kalla dem Alexander, Jan S, Olle W och Anna - håller på med en mejlinglista där de skvallrar och förtalar ungar som inte är med på listan. Drivande är Alexander, en kille med hög status som har det lätt för sig i de flesta ämnen även om hans "musikaliska talanger" kanske är lite överskattade. Denne Alex har uppmanat sina kompisar att sprida skvaller och förtal om "utomstående". Den som inte levererar åker ut från listan. Jan, en liten spenslig typ med lågt självförtroende, har därför hoppat på elevrådets ordförande och bl a kallat henne "en dum djävla tjockis". Mustafa, som nu berättat om detta, har hotats av en anonym röst i telefonen. När min polare börjar reda i detta säger såklart alla, utom Mustafa och Hanne som inte är i skolan idag, att det är på skämt, att "fröken hajjar inte ironi" etc.

Bland annat BRIS har nyligen rapporterat om nätmobbning och jag har personlig erfarenhet av hur elever råkat mycket illa ut efter att ha mobbats och hotats på olika ungdomssajter. Det är inte vackert, mycket av det som sker på nätet. Och i det här fallet måste man se att ungarna har suttit ned, tänkt och nogsamt formulerat sig, så det går liksom inte att negligera det som "lite skitprat i stundens ingivelse". Så vad skall min kompis göra?

För det första ska hon kontakta föräldrarna. Be dem snacka med ungarna om vad som är okej och inte okej på nätet, liksom i övrigt mänskligt umgänge. Därefter klargöra vad som gäller i den riktiga vuxenvärlden. Häng med i mobben så kan du få parta med Alexander Bard. Grattis.

Fy fan.

OS...

... är möjligen en riktigt dålig ursäkt att låta bli att kommentera rapporter om elevers arbetsmiljö, björklundalliansers manifest samt partiledardebatter/freakshows i fyran, men lik förbannat - OS tar just nu min tid. Hittar jag en lucka skall jag skriva något begåvat. Nu gäller nya medaljer! Kim Martin regerar.

Hämnd? II

...och när jag tänker vidare. Varför alltid detta synd om/straffa ut/stämpla-perspektiv? Har genom åren haft många elever som av olika orsaker inte nått toppbetyg, men som varit grymt idoga och ansvarsfulla. Hur vore det att någon gång lyfta fram den stolthet som Cilla, 18, skulle kunna känna, när hon har en nolla i kolumnen för oanmäld frånvaro?

Hämnd? Så trött...

DN har idag en liten artikel om att skolket tycks öka bland Stockholms gymnasister. De borgerliga menar att en förklaring är att man inte längre skriver in oanmäld frånvaro i slutbetyget. Stockholms sossar menar a) att skolket inte alls ökar och b) att det i vart fall inte beror på att skolket inte redovisas på betyget. Inget av detta är förvånande. Men det som gör mig så ytterligt trött är hur skolborgarrådet Erik Nilsson (s) resonerar:

'Erik Nilsson tycker också att skolk "självfallet är ett viktigt problem", men att skriva in skolket i betyget är "en hämndtanke" och en åtgärd i efterhand då det redan kan vara för sent att hjälpa en elev vars höga frånvaro kan vara tecken på sociala problem.'

Om man bortser från de svårigheter en hög frånvaro innebär för klassen och läraren, är skolk precis som många andra oönskade beteenden i skolan, något som på lång sikt är till men för den enskilda eleven, men som på kort sikt känns helt ok. I den meningen är det som allt annat som är kul men dumt när man är tonåring. Så hur får vi kidsen att skolka mindre? Genom att göra undervisningen bättre och mer relevant kan man ju tycka. Och det ligger så klart en hel del i det, men inte var det för att undervisningen var kass som undertecknad skolkade sjukt mycket i vissa perioder. Det var annat som drog. Och när långsiktigt syftande argument som talar om "ansvar", "högre studier" och "luckor som blir svåra att reparera" går bet, så kan nog tanken på att det faktiskt kommer att stå svart på vitt hur benägen jag var att följa mitt schema, vara en i hög grad stöttande åtgärd för eleven. Det är inte "hämnd i efterhand" utan hjälp till ansvar, när den som bäst behövs.

# 7 "The modern world" - The Jam

En särskild sub-genre i kategorin tuffa skollåtar är revanschlåten. Skolan suger, lärarna suger, hålan man bor i suger, men en dag...

"I've learned more than you'll ever know
Even at school I felt quite sure
That one day I would be on top
And I'd look down upon the map
The teachers that said I'd be nothing..."

...sjöng Paul Weller, och om den 14-åring jag en gång var, klev in hos mig idag - ni vet så där som i pensionsreklamen - skulle jag ha åtskilligt att förklara.

Hörde för övrigt Paul Weller idag på radion. I P4, kanalen för oss +37,5.

Nåväl, den här hittar du på "This is the modern world", den svåra andra skivan, från 1977.

Vallöften

Det råder lite stiltje i skoldebatten, vilket Kritan tolkar som lugnet före stormen. Snart drar valrörelsen igång, och just nu filar man på formuleringarna i löftesverkstan. Har du inte tid att vänta så sammanfattas det viktigaste här:

Alla kommer att gå till val på att skolan är världens viktigaste fråga, att barnen är vår viktigaste resurs och att lärarna har världens viktigaste yrke. För att positionera sig kommer alla också lova ökad kunskap, intensifierade satsningar på värdegrund och trygghet, samt tydliga åtgärder för att öka läraryrkets status. Därefter...

...kommer regeringen att lova 100 miljoner, sk baylanpengar, till en satsning på ökad trygghet i skolan, 100 miljoner, sk baylanpengar, till en satsning på ökad kunskap i skolan, samt 100 miljoner, sk baylanpengar, till en satsning på fler lärare i skolan. Då kontrar...

...det borgerliga blocket med det sk Fjuckbypaketet, framkrystat i Jan Björklunds sommartorp, som i korthet innebär en satsning på ökad kunskap i skolan. Denna kunskap definieras som svaren på frågor som alliansens skolexperter själva brukar svara rätt på när de kollar På spåret eller spelar TP. Vidare görs en trygghetssatsning som innebär en kombination av fler religionstimmar (grattis kd!), fler skolledare med militärt förflutet (grattis m!), mindre flum (grattis fp!) och ett nytt trygghetsuniversitet i samtliga de kommuner som i dag saknar universitet (grattis c!). Lite vid sidan av...

... lovar vänstern att Bröderna Birro, vid en eventuell valseger, kommer att bli utbildningsministrar...

... medan miljöpartiet företräder samtliga ovanstående synpunkter, dock med en tydlig ekologisk profil.

De båda lärarfacken, som är medundertecknare av alla partiers debattartiklar på DN-debatt, uttrycker tilfredsställelse över att skolfrågorna i detta val tas på allvar, och inte bara används kortsiktigt för att köpa röster.

När den är som bäst

Såg igår kväll ett inslag i Aktuellt. En gymnasieklass i Stockholm, elever från "hela världen" och en lärare som med engagemang och kunskaper skapar en god miljö för samtal kring de beramade muhammedbilderna. Frågor om respekt, yttrandefrihet, religion och demokrati blev konkreta, man fick tala till punkt och det blev en kraftfull illustration av vad skolan kan vara när den är som bäst. I ett demokratiskt samhälle, vill säga.

Pseudohändelse

En stor pseudohändelse i dessa dagar men... hädanefter kommer mina poster signeras "Kritan" i stället för det förvirrande "Rektor". Innehållet är dock alltid detsamma, även om det kan sjunka ihop något under transport.

Skitjobbigt!

På Beringsskolan i Örkelljunga tvingas de elever som bryter mot denna mellanstadieskolas trivselregler städa eller skotta snö. "Skitjobbigt!", tycker tolvåriga Kim, som fått skura fönster efter att ha kastat ägg på skolans rutor.

Detta är i all sin enkelhet genialt. Det får konsekvenser att svika skolans anda. Det blir tydligt att det inte är ok, och det blir lika tydligt att man gjort rätt för sig och kan gå vidare. Samt, att exempelvis vandaliseringen minskar, och åtgärdas billigare.

Men det kräver guts och uthållighet för att fungera, vilket gruvligen fallerat på de skolor jag jobbat. Det brukar stupa på följande: Vem skall hålla i det här? Det tar tid att reda ut sånt här. Och det kanske inte ger något resultat i alla fall...Och tänk om vi inte "får tag i" alla som kastat ägg? Eller fel elever? Eller deras föräldrar hör av sig och säger att det strider mot...

Så vi väntar till högstadiet, men då använder vi polisanmälan istället för snöskottning. Vilket inte spelar så stor roll, eftersom vi av ovan
stående skäl, struntar i det också. För vem...

Ja, ni hajjar. Skitjobbigt.

Minerad mark...

Hur skall skolan handskas med elever som stör, uppträder hotfullt eller är våldsamma? Genom samtal, stöttning, värderingsövningar, föräldrakontakter, specialundervisning och elevvård naturligtvis. Och så tycker alla.

Men när det inte funkar då? När beteendet inte upphör, utan till och med förvärras? När det beteendet utövas av fler och fler elever?

Här går en skiljelinje mellan de som menar att man då skall ha mer av ovanstående och Kritan som menar att dessa elever inte har i den vanliga skolan att göra. Och ja, jag vet att det kan vara svåra gränsdragningar, och nej, jag vet inte var de skall vara i stället men...

Att det handlar om att fatta svåra beslut, när det gäller att lyfta ut en elev från hans vanliga skola får inte hindra rektorer från att göra detta. Det är bland annat för att fatta svåra beslut som man är chef och har bra betalt.

Att vi i skolan inte vet var de skall vara i stället är inte vårt problem. Det är ett problem för en havererad socialpolitik. Vi måste våga vara professionella och stå för att vår kompetens omfattar problematik hitom en viss gräns, bortom vilken andra måste ta vid.

Att det skulle vara mer inhumant att stänga våldsamme Kalle ute från skolan, än att samme Kalles närvaro gör att Gittan, Lola, Fred och Cindy mår dåligt när de tänker på att gå dit, vilket de kanske följaktligen låter bli, kan jag inte förstå.

Förlåt, ett stickspår, och...

...det här är ingen blogg om "typ, media", men ibland blir det bara så djävla roligt.

"Daniel Nyhlén var Aftonbladets bäst betalde reporter innan han valde att gå till TV4 i höstas. Enligt vad Resumé erfar låg hans Aftonbladet-lön på runt en miljon kronor. Det är också vad Nyhléns efterträdare kan vänta sig.

Daniel Nyhlén själv är medveten om att hans förra arbetsgivare gärna vill förstärka med en ny reporter nischad på Sureplans nöjesliv och kungligheterna.- Jag har hört att Aftonbladet söker efter min efterträdare med ljus och lykta, säger Nyhlén.

Aftonbladets informationschef Olof Brundin håller inte med om att tidningens behov av en ny kändisreporter är skriande.- Vi känner ingen panik efter en vimmelreporter just nu. Vi har redan god kompetens på det området i huset.

Men skulle ni inte behöva någon som fullt ut kan ta över efter Nyhlén?- Vi är alltid intresserade av mer kompetens till huset. Men det är inget som föranleddes av att Daniel Nyhlén försvann till TV4." (Från Resumé: http://www.resume.se/artikel-art_id=13612.html)

Förlåt, ökar inte kompetensen definitionsmässigt om en sådan lirare som herr Nyhlén lämnar vilken byggnad som helst? Och en miljon om året? Och, hallå i kolan, hur fan kan ett behov av en vimmelreporter, någonsin, i något sammanhang vara skriande?


Bilden föreställer diverse medial spetskompetens.

# 8 "Back to schooldays" - Graham Parker & the Rumour

Återigen en debut. Frenetisk och med en sorts hjärndött countrystomp som man aldrig kan få för mycket av. Skivan heter "Howlin wind", kom -76, och innehåller fantastiska låtar som "Between you and me" och "You got to be kidding".

Graham Parker var överlägset ilsknast och rotigast i den pre-punkrock/post-pubrockvåg, i vilken jag även placerar salig Ian Dury och Elvis Costello. Graham Parkers tankar idag hittar du på http://www.grahamparker.net/thoughts.shtml

# 9 "Jag skiter" / "Jag vill inte gå hit" - Magnus Uggla

Han fick med två stycken på en delad niondeplats*, den rackarn. Uggla skall man uppenbarligen aldrig räkna bort. Den första är en klassiker, nyligen kavvrad av universalgeniet Grynet, den andra kanske gnuttan blekare, dock försvarar den mer än väl en plats på listan.

Våren-79 regerade punkrocken i mitt rum, och ingenting var sig riktigt likt. I England, och bergis i Stokkolm oxå, hade stilen redan ett par år på nacken, på svenska fanns inte så mycket vinyl att tillgå. Singlar, visst, men varken Ebba eller KSMB hade ännu släppt någon LP. Men Magnus U erbjöd fin svensk ersatz på plattorna "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?", -77, och"Vittring" från -78.

Jag rös av den fräna samhällskritiken i rader som

"När solen steker ute,
Och bara en strimmans sol härinne,
Ska man bara sitta tyst och stilla,
Och lyssna på majens snack om geografi,
Jag tror jag drar nu,
Det här kan va nu,
Livet 'e stenkul
Utanför murarna
Dit vill jag gå
Och inte hit..."

Att Magnus så småningom skulle placera in sig mitt emellan Sven Melander och Laila Westersund på den svenska stjärnhimlen visste jag inte då.



*Vilket rimligen borde lämna plats tio tom, men så funkar det inte riktigt på den här bloggen...

Betyg i uppförande

Lars Leijonborg och folkpartiet vill - om man skall tro Aftonbladets rubriksättare, vilket ju i och för sig brukar vara lite dumt - införa betyg i uppförande. Bakgrunden är naturligtvis upplevd oordning i skolan, och som ni kanske förstått delar Kritan i mångt och mycket den upplevelsen.

Men, redan idag arbetar framsynta skolor och duktiga lärare med olika system, muntliga såväl som skriftliga, för att föräldrarna skall veta hur deras barn och ungdomar uppträder i skolan. Att formalisera detta och göra det mer betygsaktigt är en vansklig väg att gå. Det lämnar ett stort utrymme för godtycke och kan nog stjälpa mer än det hjälper.

Vad som däremot behövs är kraftfullare åtgärder mot de elever som inte vill eller klarar att ändra ett störande eller våldsamt beteende, trots upprepade insatser från skolans sida. Men att diskutera detta är att ge sig ut på minerad mark. Och det skall jag, nästa vecka.

Behöriga lärare, legitimation mm

Citerar "lisa" som kommenterade "Flickor är så bra...":

"Många obehöriga lärare är personer som kan sitt ämne väldigt bra, har läst impomnerande antal högskolepoäng i ämnet de undervisar i, passar för att undervisa men känner sig extremt ovilliga attt plugga in de 60 poäng pedagogik som många deras kollegor förklarar är slöseri med tid."

Jag vill betona att min iver att få till någon slags auktorisation för läraryrket inte handlar om att stänga ute "obehöriga" i första hand. Det är en dum - och tyvärr fackligt omhuldad - ståndpunkt. Viktigare är att fastställa och upprätthålla en standard som skall gälla för den som kallar sig lärare.

De idag obehöriga, som är kunniga och skickliga pedagoger skall kunna visa att de är det, och på så sätt få rätt till titeln. Och, naturligtvis, den härliga lönen, statusen, tjänstebilen och allt det andra...

Säpo's little helper

Förtydligande: Jag tror inte att det är så smart att försöka hitta morgondagens terrorister genom att släppa in hemliga poliser i elevvården. Om vi tror att det är upplevt utanförskap som är orsaken till att män i västvärlden vill spränga västvärlden i luften ska vi nog arbeta för att minska utanförskapet. En utmärkt väg är att erbjuda trygga skolor där eleverna "lär sig något".

Sedan är det lik förbannat så att vi lärare skall, och måste våga, rapportera om hot och våld i skolan och hemmen. Och på detta - inte terroristbekämpning - måste vi bli betydligt bättre.

# 10 "School" - Supertramp

Supertramp är svårt präglade av sådant som är livsfarligt för rockmusiken men en bristvara i dagens skola - pretentioner, bildning, seriositet och glasögon. School ligger på debuten "Crime of the century" från -74. Med stor sannolikhet en som helhet förfärlig skiva, men den här låten lyckas förmedla en mycket bekant stämning av höstsnuva, stickiga kläder och en förtvivlad känsla av att den kommande skoldagen är hur lång som helst - och att det väntar ytterligare tusentals... Grattis brillon!

Bonusmaterial! Tio i topp - tuffaste skollåtarna!

Nu börjar snart nedräkningen - vilka är de tio tuffaste skollåtarna? Platsar Teds "Skolsång" från -73, och kan en låt hamna på listan trots att den inte har ordet skola i titeln? Eller ens i texten? Den som lever får se. Kritan bjuder redan nu in hängivna till att spekulera i gästboken.

För övrigt bör den som har tråkigt hyra den söta, och inte så lite förutsägbara, School of rock, se bild. Insiktsfull skildring av yrket samt ett grymt soundtrack.

Magister mot terrorister?

Ekot rapporterade idag om att Säpo så smått skallkomma igång med terrorspaning i skolor och bostadsområden. Lärarfacken är föga förvånande kritiska och menar att lärare skall syssla med undervisning och att skapa trygghet i skolan.

Själv tvingas jag uppgivet konstatera att det snarare handlar om att hemliga polisen hoppas att lärare skall berätta om de uppfattar att de har elever som är i riskzonen för att lockas till extrema rörelser, än att låta oss genomgå SWAT-utbildning på novemberlovet. Lågintensiv spaning är det som gäller.

Men... Säpo skall inte hoppas på för mycket. Vi vet idag att vi som arbetar inom skolan är notoriskt fega/rädda för att anmäla när våra elever far illa, hemma eller på skolan. Att vi är skyldiga att göra detta verkar inte hjälpa, i stället väljer vi att titta bort och hålla tummarna. Detta borde vi intressera oss betydligt mer för.

Leg?

I Lund håller organisationsforskaren professor Mats Alvesson till. I söndags upplät den allsmäktige Mats Bergstrand DN debatt åt sagde professor som tycker att auktorisation av lärare är en utomordentligt dålig idé. Hans argument går i korthet ut på att a) facken driver på för att bygga upp skråmurar och skydda mot konkurrens, b) genomgången utbildning är ingen garanti för kompetens, c) det är en verkningslöst reform som syftar till att dölja de verkliga problemen, och d) lite annat som jag inte orkar redogöra för. Hela artikeln finner du här.

Professor Alvesson argumenterar som han har förstånd till. Det finns all anledning att vara skeptisk till Baylans kovändning och fackens motiv till lärarlegitimation, och som medlem av lärarförbundet är jag utomordentligt förbannad över att min förbundsordförande kliver ner i regeringens valkampanj, men det är inga argument mot en (ökad) proffesionalisering av läraryrket.

Utgångspunkten skall vara medborgarnas rimliga krav på att de som arbetar med barn och ungdomars utbildning besitter nödvändiga kunskaper och färdigheter för att utföra arbetet. Vem som skall slå fast vad som är "nödvändigt" är givetvis ytterst riksdagen men det är helt centralt att de utredningar som måste föregå en sådan reform inte tillåts domineras av fackliga representanter eller representanter för dagens lärarutbildningar. Dessa torde nämligen, precis som Baylan, mest syssla med att slå fast att vi lever i den bästa av skolvärldar, men att det möjligen behöver putsas lite här och där, dock inte på något mer genomgripande sätt.

Nej, statuterna måste formuleras utifrån, vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla samhällsintressen. Viktiga remissinstanser blir representanter för forskning, näringsliv och kultursektorn.

Finge jag bestämma så skulle en lärarlegitimation förutsätta styrkta teoretiska kunskaper, genomgången och godkänd praktik samt ett provår. De teroretiska kunskaperna skall, precis som idag, omfatta såväl ämneskunskaper, som kunskaper om barns och ungdomars utveckling och lärande, men de senare skall i högre grad än idag examineras och betygssättas. Utöver detta måste lärare också ha ett starkare etiskt regelverk kopplat till legitimationen. Det skall vara möjligt att avlägga nödvändiga prov utan att ha gått "lärarhögskola"; det är även på denna arena kunskaperna vi vill åt.

Jag skolkade, ok?

Hade åtminstone två lite tyngre skolksvängar under uppväxten; hösten i åttan och våren i ettan på gymnasiet. Detta kommer jag att tänka på när jag försöker hitta ett sätt att förklara att jag inte bloggat på en dryg månad. Svårigheten att hitta en bra motivering till frånvaron gör att man låter bli ett tag till. I stället för tyska för adjunkt B blir det flipper på UBA fram till lunch, och sen en skivrunda, en fika och hoppsan! det var den dagen...

Men nu sitter jag här. Fast besluten att ta nya tag, och tyngd av skolkarens eviga problem - det är ju liksom inte bara att kliva i nu när man har har missat så mycket...

Så jag vädjar om förståelse och hoppas på inspiration. Ses snart!