"Abi, hepimiz Çapulcularız! Sen de çapulcusun, değil mi?". Çapulcular - plundrare - är vad premiärminister Erdoğan föraktfullt kallade demonstranterna vid Taksim när kravallerna rasade som värst förra veckoslutet, ett uttryck som raskt annekterades av aktivisterna själva. En hel subkultur med humoristiska förtecken har etablerats kring ordet, och han frågar mig om inte jag också är en çapulcu.
Efter att ha tillbringat en vecka i Sverige är jag tillbaks i Istanbul på fredagen, och flera av dem jag lärt känna under mina år här nere är trötta, slitna, uppspelta, stolta. "Vi var alla där! Vi fick alla smaka tårgas!" säger han. Han räknar upp dem en efter en. Alla har de åkt in till Taksim på kvällarna, och alla har de råkat ut för polisens våldsamma behandling. Själv var han en av dem som demonstrerade utanför premiärministerns Istanbulkontor i Dolmabahçepalatset. Han berättar hur en tårgasgranat landade precis intill honom och hur han grät och kräktes på gatan. "Men du, du måste åka till Taksim nu. Nu är det lugnt. Det är fest. Du måste se! Du måste!"
De är alla i tjugofemårsåldern, och jag som är tjugo år äldre är imponerad av deras mod och engagemang, men jag blir också orolig. Jag tänker i synnerhet på mina kvinnliga kompisar som är ganska små och spensliga, och jag tänker på de massiva polisuppbåd jag ibland stött på i samband med fotbollsmatcher. Matcher då allt varit relativt lugnt, men då jag ändå hållt mig så långt ur vägen jag bara kunnat. Att tänka sig hur mina vänner hamnar i konfrontation med en ordningsmakt utkommenderad för att "rensa parken" känns läskigt. Är ni inte rädda?" frågar jag. "Vi kan inte vara rädda. Eller, det är klart vi är rädda, men om vi inte
vågar vara rädda nu kommer vi
tvingas vara rädda alltid i framtiden", säger en av mina kvinnliga kompisar. Hon har egentligen tänkt åka bort över helgen, på en sedan länge inplanerad resa. "Men om det verkar bli farligt, då måste vi dit," säger hon. "Nu måste alla vara där."
Lördagen och söndagen rör vi oss runt Taksimtorget, Geziparken och Beyoğlu. Vanligtvis är här minst sagt gott om poliser. Vid Tünel, där demonstrationer ofta startar. Utanför franska konsulatet. Patrullerande längs gågatan İstiklal Caddesi. Vid polisbussar parkerade uppe vid torget. Men nu är här inga poliser. Inga. Det är en nästan overklig upplevelse. Längs södra delen av İstiklal är det som vilken lördag som helst. Shoppingen i full gång, massor av turister. Men när İstanbul Feminist Kolektif drar igång sin demonstration utanför Galatsaray Lisesi vid tvåtiden märks det att det är spännande dagar. En feministisk demo som samlar många deltagare är i och för sig inget ovanligt, men så här många är man sällan, och vad som framförallt är annorlunda är de sympatier, applåder och glada tillrop som, åskådarna - shopparna, affärsägarna och
männen - visar.
Till klockan fyra på söndagen har en jättemanifestation utlysts. Senare läser jag att hundratusentals samlades runt torget. Det kan säkert stämma. Stämningen är en jättelik förstoring av det våra vänner förmedlade i fredags morse. Folk ser lite slitna ut. Men glädjen, stoltheten och kampviljan är det som dominerar.
Själva parken är varje aktivists våta dröm. Det är lugnt, fredligt och välorganiserat. På ett ställe kan man skänka mat och förnödenheter till ockupanterna, ett par meter därifrån delas samma saker ut till den som behöver. Plåster, juice, mackor, bindor. Ingen tar betalt för, som affischerna säger, "I parken är allt gratis!" Här finns bibliotek och frisör. Här spelas teater och grillas köfte. Tält vid tält, barn, unga, gamla.
På lördagen köpte jag halsduken med de tre stora Istanbullagens förenade klubbmärken och texten "Våra färger är olika, men vi har ett gemensamt hjärta!". Många bär matchtröjor. Senare på kvällen kommer tre gigantiska supportertåg tillsammans till torget för att visa sin solidaritet med ockupanterna, och för att visa att man är enade. Supporterskapet är nu en manifestation; det handlar om vår park, vårt torg, vårt Istanbul.
Men vad är det egentligen man är enade kring? Vad vill man? Vart skall detta ta vägen?
Ursprungligen var det en protest mot att Geziparken skulle försvinna till förmån för återuppbyggnaden av gamla osmanska militärbaracker, baracker som med all säkerhet skulle inrymma en shoppinggalleria. Parken ockuperades, och då polisen gick in för att avhysa ockupanterna utvecklade det sig raskt till de mest våldsamma händelserna, och den största politiska kris, Istanbul upplevt sedan Erdoğan och AKP (Rättvise och utvecklingspartiet) kom till makten för elva år sedan.
Men det är ingen enhetlig samling demonstranter. Här finns alla Turkiets vänsterpartier, kommunistiska fackföreningar, anarkister och syndikalister. Här fınns kurder. Här finns unga studenter och etablerade akademiker. Här finns miljörörelsen och kvinnorörelsen, bögar och lesbiska. Här finns Çarşı, Ultra Aslan och Genç Fenerbahçeliler, dvs Beşiktaş, Galatasaray och Fenerbahçes supportrar. Här finns kemalister och nationalister, även om CHP (Republikanska Folkpartiet, grundat av Atatürk) och MHP (Nationalistiska Folkpartiet), håller sig undan, efter inledande - misslyckade - försök att göra anspråk på protesterna.
En gemensam nämnare är rädslan för att Turkiet
smygislamiseras. Ett litet steg i taget är tanken. Från att först ha genomfört reformer som många såg som tämligen oförargliga, t ex rätt att bära huvudsjal för studenter vid statliga universitet, har AKP fört fram eller genomdrivit förslag om inskränkt aborträtt, skärpta alkohollagar, öppnat för religiösa skolor från årskurs 5 mm.
En annan linje är motståndet mot den hårda kommersialisering och gentrifiering som många ser i dagens Istanbul. Idag skanderade man "Taksim är vårt! Istanbul är vårt!" Överallt växer stora köpcentrum upp, bara under de år vi har bott här av och till har de mångdubblats. Fattiga kvarter rivs och "saneras" till förmån för gated communities och medlemsklubbar. Erdoğan driver också flera gigantiska utvecklingsprojekt - en tredje bro över Bosporen, ytterligare en gigantisk flygplats, en stor kanal parallell med Bosporen för sjöfart mellan Svarta Havet och Marmarasjön, mm - som man fruktar kommer att försämra Istanbuls redan ansträngda miljö ytterligare.
Olika grupper ser naturligtvis AKP som ett hot mot just deras intressen. För vänstern är Erdoğan en marionett i händerna på USA och Kapitalet. För miljörörelsen är han en dörrmatta för företagen, och för de sekulära förbereder han för ett Islamsk stat under sharialagar.
Men det som förmodligen förmodligen förenar mer än någon sakfråga är att man i många olika läger ser en ledare som allt mer fjärmat sig från sina medborgare. Med en majoriet av parlamentet - dock inte av rösterna, Turkiet har en tröskel på 10% för representation i kammaren - och med presidentposten besatt av partivännen Abdullah Gül, som dock allt oftare markerar mot premiärminstern, behöver han inte lyssna på oppositionen. Förra våren drev man t ex igenom en utbildningsreform som innebar mycket stora förändringar på ett par månader, trots att man var långt ifrån ens en rudimetär konsensus om behov och inriktining i parlamentet.
I utrikesfrågor håller Erdoğan konsekvent ett gällt, för att inte säga koleriskt, tonläge, och relationerna till grannländerna blir sämre. Tidigare var man kompis med några och hade ansträngda relationer till andra. Nu är relationerna som bäst ansträngda och i övriga fall direkt fientliga.
Till maktfullkomlighet och koleriskt sinnelag kan man också föra en förkärlek för konspirationsretorik. De aktuella kravallerna, utförda av nämnda
çapulcular, sades först vara iscensatta av internationella terrorister och våldsverkare. Under veckan har dessa syndabockar dock bytts ut mot "representanter för den internationella räntelobbyn". Jäpp. Det finns alltid någon i kulissen som är ute efter Erdoğan, efter AKP, efter folkets Turkiet.
--
Vi skall komma ihåg att Erdoğan kom till makten bara några år efter att AKP:s föregångare tvingats från makten i 1997 års "post-modernistiska militärkupp". Under AKP:s inledande år liberaliserades Turkiet på många sätt, och man närmade sig ett EU-medlemskap. En mycket djup ekonomisk kris som drabbade alla samhällsklasser bemästrades. Kuppmakare från 1980 års blodiga militärkupp har avklätts den amnesti de beviljade sig själva, och ställts inför rätta. Representanter för "den djupa staten", skyldiga till försvinnande och brott mott mänskliga rättigheter, har gripits och åtalats. Ett genombrott i dialogen med kurderna har gjort att vi nu skönjer ett hopp om fred, i stället för ett vidrigt inbördeskrig som präglat landet i trettio år.
Vi skall också komma ihåg att många av de grupper som fört AKP till makten känt sig förbisedda, föraktade och överblivna i det Turkiet som byggdes av de sekulära republikanerna efter Atatürk, i synnerhet av det politiska etablissemang som styrde Turkiet mellan juntorna på 70-, 80- och 90- talet. Jag känner flera som röstat fram AKP. En del av dem spelar jag fotboll med på söndagmorgnarna. Det är hos dem vi grillar på den minimala balkongen i det jätteslitna området på andra sidan berget. Det är de som tillsammans tjänar 1600 lira i månaden, när vår sons skola kostar det dubbla. Det är de som visste att de inte skulle ha råd att fortsätta skolan efter femman, men som känner att nu kan det bli annorlunda. För Tayyip talar till sådana som dem.
--
Men vi skall också komma ihåg att demokratiseringsprocessen på många sätt avstannat. Att många av de gripna militärerna inte får ta del av det material som ligger till grund för gripandet. Att mängder av journalister och oppositionella sitter häktade med gummiparagrafer som stöd. Att kurderna bjudits in i i fredsprocessen delvis för att Erdoğan skall få nödvändigt stöd i sin resa mot presidentposten 2015. Ett ämbete som då skall vara väsentligt mäktigare än idag.
--
Hur skall det här sluta? Vad kommer att hända med lägret i Geziparken? Och vad händer efter Taksim? Ingen vet. Några av våra vänner är pessimistiska. De tror polisen kommer tillbaka och att många kommer att straffas hårt. Andra är hoppfulla. "Nu finns ingen återvändo. Erdoğan måste avgå!". Andra tror att allt blir som förr. Om några veckor är allt glömt. Alla jobbar igen, allt blir sig likt.
Det har varit underbart att ta del av glädjen och kampviljan inne vid Taksim. Jag önskar så att det kommer något bra ur detta. Det som oroar mig är att inte alla är där. Det som oroar mig är att Turkiet är delat, och att premiärministerns anhängare sitter hemma och tycker att det där som sker vid Taksim, det är iscensatt av ett gäng
çapulcular, i förening med terrorister, eller i vart fall den internationella räntelobbyn.
Och får premiärministern ut dem ut på gatorna - något han säger att han kan - då blir det inte bra.
