Kom till Kritan - din schyssta kompis i rökrutan

Dag Vag

2012-01-26T19:26:00.003+01:00

Det var så kul att skriva lite längre igen att jag tänkte fylla på med en till. Jag hade några idéer; en om hur deppigt och oklokt jag tycker det är att (s) utser Metal-Stefan till ny ordförande, nån annan om nåt annat, men så kom jag att tänka på Stig Vig. Och Dag Vag. Och den där idén som jag hade för länge sen om att skriva om alla svenska band som var så viktiga för mig mellan 12 och 19. Så vi börjar väl med Dag Vag.

Jag har aldrig ägt en skiva med Dag Vag, och jag såg dem aldrig live, egentligen. Jo, långt senare, men då var det inget vidare. Och jag tror aldrig att jag - efter -82 - dragit till med "Dag Vag" runt något bord där man droppat referenser. Men herregud, det gick inte en liten skakning genom rummet i morse när jag fick veta att Stig Vig är död. För Dag Vag var verkligen ett band som formade min musikaliska världsbild i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet.

Vi kan börja med tre kassetter. Debuten Dag Vag. Jag lånade och spelade in av Gunnar som jag börjat spela med i en slags proggig Simon & Garfunkel-konstellation. September -79. Omslaget med den snygga loggan. Wow. Den andra var såklart med Scenbuddism, som alla på Hamregården kunde utantill våren -80. Och den tredje var en livekonsert från SR (Tonkraft?) från sommaren -80.

Det första låt jag hörde var nog i och för sig"Dimma", från Scenbuddism. Introt som kändes så mäktigt, Stig Vigs röst som liksom åkte in och ut ur sången. De långa solona. Rockreggae. Nu läser jag att det var Dag Vag som myntade begreppet. Fan vet. Det var hur som helst en genre som de flesta lokala band befann sig i av och till vid den tiden. Lite ska, lite rock. Sjunga på svenska etc. Inte punk, inte hårdrock, inte reggae. Rockreggae. "JELP" mitt första band med eget material - jag hade skrivit två låtar - spelade rockreggae, ingen tvekan om saken.

Texterna var fantasieggande. På de två första skivorna är inte den besvärande "humorn" så framträdande. Det var psykedeliskt, politiskt och fantasifullt. Första skivan radar upp "Jag blev inte hög", "Snorbloos", "Min Tunna", "Idioterna" och "Glappkontakt". Ganska vasst. Till Scenbuddism hade man kastat om lite, ut med Bumpaberra och in med Beno Zeno. De fyra första spåren, nämnda "Dimma", "Tjockhult", "Egyptian Reggae" (Richman) och "Per i Hagen", var en extremt cool öppning. Då. Jag hade fått en ny lärare, M, i sexan hösten -79, och han berättade på på måndagarna om kvällar på Rackis, då Dag Vag spelade tills alla var genomsvettiga och ölen var slut. Det lät som min grej.

En bra sak med Dag Vag var att de var så lätta att börja spela till. Det här var ju innan... snark, snark före internet, en piggelin kostade två örtugar, och Branting var... Hur som helst. Det man idag kan hitta som tabs eller kolla på youtube fick man lyssna sig till, eller försöka hajja hur de gjorde om man såg ett band live. Jag började med att lära mig spela basen till alla låtar på Ebbas första. Man följde grundtonerna, så var man hemma*. Men det impade ju inte direkt på någon. Nästa steg var att lära sig Stig Vigs basgångar. I princip treklangerna i ackorden, lite fram och tilbaks. På rätt ställe förstås. Plötsligt ansågs man som en kille som var djävligt säker på bas, som vi sa.

Det fanns också liksom en gitarrkanon baserad på några Dag Vagslåtar. Steg ett; man kunde spela riffet på "Egyptian reggae".. Då var man halvsäker. Level 2: Introt till Min tunna. Då var man helt klart att räkna med. Tredje nivån var att kunna ta ut solon från Idioterna eller Dimma, t ex. Då var man skitsäker.

Tredje kasetten, den med livekonserten, var överdjävligt bra. Flera av de låtar som sedan skulle bli svenska megahits på "Palsternacka", framfördes här live utan jönsigt blås. "Samma sak". "Musik, musik". Och "Hellre aktiv idag, än radioaktiv i morgon." Det lovade så otroligt gott. Samma sommar släppte Ebba "Staten och Kapitalet" och alla gick på den där spelningen på Musseforum på hösten. Alla utom jag.

Dag Vag inluerade oss inte bara som basister och instrumentalister. Stig Vigs sångstil hade - corny enough - ett enormt genomslag på oss som ännu inte kommit i målbrottet. Man kunde nämligen, genom att böja huvudet extremt mycket framåt, och pratsjunga lite, neråt i micken låta lite mognare än man var. Och exakt som Stig Vig. Trodde vi.

Ja, ja. Sen blev de megastora. "Palsternacka" sålde som smör, blåset var jönsigt och vi skildes åt. Få saker var värre än ett brett, folkligt genomslag, och jag hade annat för mig. Nån vinglig kväll såg jag Stig Vigs nästa band Ojj! 600! Det var för djävla dåligt. Och ytterligare ett par år senare såg jag ett återförenat Dag Vag på Rackis. Lika illa där. Och som sagt, Dag Vag nämnde man aldrig i onödan.

Dock. I september 1989, när Barthel Cambric spelade tillsammans för sista gången, framförde vi "Idioterna" i en lång, illa repad, och rimligen ganska ofokuserad version. Det var trots allt den gemensamma nämnaren.

Rummet skakade till lite i morse. Tack, Stig Vig! Bra jobbat!

*(En god hjälp hade jag av all musikteori jag lärt mig i de körer jag sjungit i sen jag var typ fem. Men det är ju inte så rock-creddigt, så det nämner jag inte här.)

İsmail

2012-01-26T14:31:00.013+01:00

I Kırkpinar, vid vägen till Sapanca, driver İsmail ett gatukök. Vi hamnar där eftersom vi bara har halvpension på hotellet, och småningom driver hungern oss ut i verkligheten, efter timmar av bad och slappande under kristallkronorna. İsmails hak ligger i princip på andra sidan gatan och sortimentet är slimmat, i synnerhet om man jämför med det överdåd som Güral Sapanca bullar upp senare på kvällen. Kycklingkebab i bröd, och utan, typ. Överdåd kan dock erbjudas på flera sätt, skall gudarna veta. Vi återkommer till det.

Vi har vinterlov. Två veckor i övergången mellan januari och februari. Kompensation för utebliven julledighet, med den stora fördelen att helgtjafs och förväntningsberg saknas. Bara ta det lugnt och göra vad vi vill; kan inte minnas när det hände senast. Eftersom storebrorsorna åkte hem till Sverige en sväng, och vi inte lämnat Istanbul sedan i augusti förtjänar vi en liten tripp tycker vi. Ett hotell som erbjuder inomhuspool är vad vi behöver, och ett sådant hittar vi, två timmars tågresa från Istanbul.

7.25 går tåget från Haydarpaşa, den klassiska stationen på den asiatiska sidan. Min entusiasm/gubbglädje känner inga gränser över att vi köper biljett i en bemannad lucka, att man kan skaffa matssäck i små kiosker och att konduktören har uniformsmössa med skärm. Det är vackert i gryningen, i bakgrunden båtarna som går med pendlare till den europeiska sidan. Skramlet från tågset som växlar, nån visselpipa på halvfart och högtalarröster som annonserar ankomster och avgångar.

Tåget är bra, men stannar var femte minut. Förort efter förort, och återigen slås jag av hur gigantisk denna stad är. Vi reser söderut, parallellt med Marmarasjöns strand (lät inte det där som något i på spåret?), och småningom övergår förorterna i förstäder; industriområden, hamnar, och slutligen något som liknar landsbygd.

Vi kliver av i Sapanca, där en ensam taxi väntar - vanligtvis fåfängt gissar jag - på eventuella avstigande. I övrigt alldeles tomt på stationen. Tio minuter senare svänger vi in genom grindarna till det stora hotellet, som är mycket större och glassigare än vi föreställt oss.

Det verkar vara precis vad vi behöver. Frukostbuffén är hur stor som helst, den tar liksom aldrig slut, och poolen, bastun, biljarden, bla, bla, bla... Det är naturligtvis lite groteskt också. Dels överdådet. De säkert sjuttio meter långa marmorhallarna; kristallkronorna, portiererna, engångstofflorna. Dels i sammanhanget; utanför på vägen möter vi gubben som kör skrot med häst och vagn. Hans liv levs mycket långt från allt detta. Hur hamnade vi här, och han där?

Men som sagt, halvpension. Efter badande, löpband och hotellrumsteve behöver vi mat. Vi lämnar hotelletområdet och kliver in hos İsmail där vi blir mycket vänligt bemötta. Vi beställer kycklingkebab, och värden kommer fram och vill prata. Varifrån kommer vi? Vad tycker vi om Turkiet? Hur gammal är N? Etc. İsmail är en överväldigande glad och gästvänlig kille. Maten smakar bra. Så här års har många ställen, även detta, satt in en järnkamin mitt i rummet. Röken leds ut genom ett rör i ett hål i väggen, och det är mycket trevligt. Den här eldas med hasselnötsskal, och N som får sköta matar-luckan åstadkommer en enorm rökutveckling på parkeringen utanför. På väggarna märks en inramad valaffisch för AKP, och även ett fotografi där en trött - ingen kan se så trött och grinig ut som han - premiärminister har radat upp sig bredvid İsmail och hans vänner.

Vi får inte betala. İsmail tycker att det är så trevligt att vi hittat till hans lilla ställe, och han insisterar på att få bjuda. Vi presenterar oss ordentligt, tar i hand och kindpussar, och efter att han hissat N några gånger, och N har eldat lite till, skiljs vi åt.

Åter på hotellet är det middag. Återigen detta överdåd. Meze, varmrätter, sallader, efterrätter, kakor. Mycket gott. Mycket varierat. Mycket... mycket.

Efter mera tv, turkiska Talang, typ, en god natts sömn och ännu en monsterfrukost vill ut och upptäcka omgivningarna. Men hur tar man sig ner till sjön? Vi går till vår vän gatuköksvärden som borde kunna trakten. Han nöjer sig inte med att ge en vägbeskrivning utan säger att han gärna visar oss personligen, om vi bara kan vänta tio minuter. Han måste först kila över till moskén och be en sväng, nämligen. Vi väntar.

När han kommer tillbaka packar vi in oss i hans bil och han kör oss ner till sjön. Det är vackert. Ovanför sjön de höga bergen; snön ligger däruppe, men här har den smält bort. Sommarrestaurangerna har öppet i lågsäsongen men det är svårt att tro att någon tar sig dit. Vi går längs vattnet och pratar och när vi är tillbaka vid parkeringen vill han att jag skall köra. Jag har inte kört sen i somras, jag har inget körkort med mig, men İsmail tar inte ett nej. Så jag sätter mig bakom ratten på hans Tofaş, och så rullar vi vidare.

Det går inte fort. Jag känner mig lite som på tivoli där vi skumpar fram på bygatorna. Som på ett småbarnstivoli. Men såväl İsmail som Å ocn N peppar och hejar på. Efter en stund passerar vi en restaurang som drivs av en släkting. Vi stannar och bjuds på lunch. Lahmacun, en slags pizza kan vi kanske säga, och té. Vi pratar om våra jobb, familjer, Turkiet, Sverige, skillnader, likheter. Å är vass på turkiska. För mig går det trögare, men det funkar någorlunda. İsmail, som många andra här, kallar mig Yilmaz. Det är rätt coolt tycker jag. Vi vill betala. Inte en chans.

Jag anser mig nu ha kört färdigt och İsmail tar åter över. Å erbjuds inte, och det verkar hon ganska nöjd med. Nu far vi upp på berget, på andra sidan byn. Vi kommer upp till en plats där man kan hämta vatten i en källa. Det är kallt, klart och gott. Överallt där vi kör hälsar İsmail på alla; Selam aleikum!, och det är tydligt att alla vet vem han är. Vid källan finns också en liten fotbollsplan där några killar spelar. Vi hoppar in och spelar en stund i eftermiddagssolen. Långt nedanför ser vi byn, och sjön.

Nu vill bilen inte starta. Fotbollskillarna ropas in och ställer upp som påputtare. När motorn kommer igång frågar İ om vi vill åka vidare uppåt eller ner igen. "Ner", säger jag och Å. "Upp!" säger N, och så blir det förstås. Vägen är allt brantare, allt slingrigare, och leran i vägkanten blir till snöslask och snö. Högst upp är utsikten fantastisk. Vår guide pekar ut släktingars hus, fiskodlingar, vattenfabriken, minareten som byggdes efter att den gamla föll vid jordbävningen 1999, och var nya byggen planeras.

På vägen ner stannar vi till vid ett rött trähus. Vi går ur. På gården ser vi några gravstenar. İsmail vänder sig mot dem med en bugning och så öppnar han dörren till huset som visar sig vara en liten moské. Han förklarar kort att det är byns sommarmoské och berättar att han skall be, men att vi gärna får vara med. Vi tar av oss skorna och går in.

Medan İsmail ber ser vi oss omkring i lokalen. Den lilla trämoskén påminner lite om Hornberga kapell där jag konfirmerade mig sommaren -81. Det enkla, men ändå varsamt högtidliga. Träinredningen. Utsikten över berg, skogar och sjöar.

N har frågor om det mesta. Vi visar och förklarar. När bönen är förrättad berättar İsmail om sin tro och visar koranen. N, som nu läser perfekt på turkiska, får läsa högt ur den turkiska översättningen, och İ läser samma sak fast på arabiska. Det är både lite högtidligt och märkligt. Efter att vi fått springa igång bilen igen rullar vi ner till byn.

Dagen efter köper vi porslin och godis till İsmails familj. När vi går för att lämna över presenterna slutar det såklart med att han kör oss till stationen. Vi hinner prata mer. Om hur han låter bli alkohol och tobak eftersom han är muslim. Om att hans fru ändå röker. Om hur glad han är över att jag har slutat röka. Vi byter telefonnummer. Han köper chips till N och ger honom växeln som present.

Tåget vi tänkt ta är fullbokat. I stället får vi ta ett tidigare tåg, där vi kan få plats i restaurangvagnen. Innan vi skiljs säger İsmail att han skall be för våra själar. Vad svarar man på det?

Jahapp

2011-12-04T12:27:00.002+01:00

Med lite god vilja kan vi säga att det ser ut så från balkongen, här när man sträcker på sig. Fast typ tvärtom.

Hade nog föreställt mig att jag skulle skriva ett inlägg i veckan ungefär, men så blev det inte. Självklart handlar det om att jag gör annat i stor utsträckning; svårt att prioritera skrivande. Det har också att göra med att den dator jag vanligtvis använder har någon slags cookiebaserad illvilja, som jag helt enkelt inte rår på. Så nu lånar jag Ås stora, fina Mac.

Det tråkiga är förstås att jag inte för någon logg över den här vändan i Turkiet. På den tiden jag skrev regelbundet hade både jag och vänkretsen koll på hur jag har det. Men det är som det är. Kanske får upp ångan här igen - den som lever får se. Twittrar dock lite grann, men det blir ju lite kortfattat; stundom läsaren till gagn, medges.

Vi bor bra i Yeniköy. Mitt emellan city och Svarta havet ungefär, på Bosporens västra sida. Blandat område; längs strandlinjen de stenrikas villor, samt ett och annat konsulat. 300 meter från vattnet, där vi bor och där man måste sträcka på sig för att från balkongen se Bosporen, är det inte särskilt flashigt. Medelklass. Kvartersbutiker, fredagsmarknad på gatan och lummig grönska.

Varje morgon klockan 7 hämtar Ömer mig och N, där vi står uppe vid vägen. I tio år åkte jag skolbuss. I tio år stod jag och brorsorna där på hållplatsen, spanade, småfrös och snackade. Precis som vi gör nu. En bra start på dagen. Minibussen snirklar runt ett tag på europeiska sidan, plockar upp elever och lärare, innan vi åker den övre bron till Asien, och vår skola i Cekmeköy. Varje morgon rullar 12000 liknande minibussar runt med elever, studenter och lärare i Istanbul - denna stad är ett monster. Strax efter åtta är vi framme.

N går i ettan, all undervisning på turkiska, utom de två sista timmarna, då det är engelska. Åtta till fyra, varje dag. Han är fantastisk som fixar detta. Han är sex och ett halvt, i våras gick han på förskola. Men han trivs. Av och till är han frustrerad över att han inte förstår, och att han inte kan uttrycka det han vill. Tacka tusan för det. Men det går framåt, han suger i sig. Hoppas och tror på en ketchupeffekt.

Jag jobbar på samma skola. Slumpen gjorde att jag fick kontakt med L som startat och driver denna skola, och när hon fick veta att familjen skulle hit igen, bad hon mig komma och jobba med henne. Tanken är att jag skall hjälpa till att utveckla organisationen och coacha lärarna. Svårt på många sätt; skillnad i kultur, traditioner, och inte minst ramverk gör uppdraget knepigt. Och språket naturligtvis. Min turkiska är inte vad den borde vara, men det går framåt för mig också.

Har fantastiska kollegor. Entusiastiska, proffsiga och peppande. För mig personligen betyder det enormt mycket att ha en arbetsplats att gå till. Det gör denna tredje sväng till en helt ny typ av äventyr. För även denna gång är det Ås vetenskapande som tagit hos hit. Mutlular peynirler (lyckans ostar).

N och W går på en annan skola. De åker kommunalt 20 minuter och går i allmänhet åtta till tre. M har all undervisnng på engelska. Går motsvarande sista high school-året, och har fått välja kurser själv. W går i åttan; allt är på turkiska och allt är skitsvårt. I början kändes det övermäktigt; hur tusan skulle vi få ihop detta? Vi kunde lägga en timme på att försöka förstå innebörden av ett lästal i matte, för att sedan inse att vi inte ens var nära. En bra dialog med lärarna gjorde att en del kunde fixas till. Den största hjälpen har dock varit D, en student som kommer två gånger i veckan och jobbar med W. De sitter i timmar och brottas med NO, matte och turkisk historia. Framstegen han gör är imponerande. Grymt imponerande.

W och N tränar fotboll med på Istinye Galatasaray Futbol Okulu. De stora klubbarna bedriver fotbollsskolar på franchisebasis (Basis? Skriver jag basis?), och även om vår klubb är Besiktas så är det här världens bästa fotbollsskola. Ns gäng är 20 killar i åldrarna 6-10. Han älskar teknikövningarna, men är lite avvaktande i det avslutande, oblgatoriska, matchmomentet. Han "täcker ytor" som han säger. En bit bort från bollen således. Men ibland rensar han. Som han rensar.

W är yngst i äldsta gruppen, 14-16. Men han är banne mig bland de bästa. Klyschan om att sydlänningarna fokuserar mer på teknik, medan vi nordbor marinerats i lagtänkande klokt spel är faktisk ganska sann. W är dock nöjd mestadels; här får han utvecklas i en annan fotbollsmiljö, vilket såklart kommer att vara nyttigt.

Tränarna är fantastiska; glada, uppmuntrande och mycket skickliga. Ni som har vatr med länge vet att W tidigare tränade med BJK:s fotbollskola i Akatlar, där tränarna hade extremt komplicerade upplgg. Så är det inte här; övningarna känns självklara, men svåra och utmanande.

Sedan ett par veckor spelar även jag. Pappor kör ett pass söndag kl nio, och det är såklart extremt kul. De äldsta är nog farföräldrar och närmar sig sjuttio. De flesta är som jag, typ, men rätt mycket bättre. En timmes flämtande korpaktigt lallande varje vecka är precis vad jag behöver. De flesta kallar mig Elmander, eftrer västgöten som spelar i Galatasaray. Han skall känna sig smickrad, idag gjorde jag mål. Lördagar och söndagar tillbringar vi förmiddagstimmarna vid den lilla konstgräsplanen.

Annars? Ont om tid, gott om trivsel kan man kanske säga. Denna höst läser jag Dickens innan jag somnar. Lyssnar förvånansvärt mycket på Byrds, JJ Cale och Any Trouble. Har blivit fin på lammgrytor. Klär mig medelålders och plugar turkiska på distans. Online.

Rörigt

2011-09-25T16:09:00.002+02:00

Vi har varmvatten nu, och vi har det bra på alla sätt. Skulle gärna hinna skriva lite om hur det artar sig, denna fjärde runda i Istanbul, men så här i starten har det varit hektiskt. Men som sagt bra. Försöker twittra meningslösheter under mitt Nom de plume; l_jonas_olsson (lite tokroligt, jag vet). Kanske hittar du en rad där, om inte här.

Bra på jobbet. Besiktas går som tåget. Nu möjligen en antydan till höstluft, dock är det fortfarande t-shirt och korts som gäller en söndageftermiddag som denna. Och jag har skaffat Spotify (vinylversionen) och där hämtat Nick Lowes nya. Och det gör ni också. Vilken dag som helst kommer en spellista.

Här igen

2011-08-22T11:57:00.001+02:00

Mitt i naturen

Som morgondopp i Sommen

Inget varmvatten

2010-05-10T20:46:00.001+02:00

Så blev det.

Mannen på ballongen

2010-05-10T06:39:00.003+02:00

Föregående post illustrerades av en kille som sov med en nalle och en ballong. Den senare pryddes av järnvägsentusiasten, folkupplysaren samt barnens vän - Mustafa Kemal Atatürk, eller Landsfadern, som vi brukar säga.

Kulten av Atatürk tar sig stundtals bisarra uttryck. Statyer, ofta beledsagade av något klassiskt visdomsord, förekommer i alla former, överallt. Hans porträtt sitter inte bara på alla offentliga inrättningar som postkontor och färjelägen, utan även ofta hos frisören, på fiket, och kemtvätten. Och i alla klassrum. På min sons engelskspråkiga, och i övrigt underbart kreativt mysflummiga förskola, finns små sammanpysslade Atatürkutställningar på varje avdelning.

När jag är på gott humör kan jag tycka att det är lite lustigt. Att vissa konstverk är mer är roligare än andra. Att det är lite Bordurien och Plekzy-Gladz mustascher över det hela. Andra dagar framstår det som ganska mögigt, och som något som snart måste våga omvärderas och vädras. Men det sitter ihop med så mycket annat av det gamla, stela och rädda - i förlängningen förtryckande och auktoritära - som är det här landets stora utmaning.

Återkommer.

Hemåt

2010-05-09T21:38:00.004+02:00

Tiden går obegripligt fort i medelåldern. Särskilt om man har roligt. Vilket jag ju har. Känns som att det var alldeles nyss vi lämnade det svinkalla Uppsala en kall februariförmiddag, för att samma kväll känna ljumma vindar blåsa in genom det öppna taxifönstret.

På tisdag skall jag hem.

Det har varit en bra tid. För den enstaka unika läsarens skull skäms jag lite över att jag bloggat så sparsamt. Men så kan det vara. Jag har lagt energin på annat. I torsdags, på min sista lektion, började vi äntligen bröta med verb i imperfekt. Så nu kan jag - i teorin - inte bara berätta vad jag äter till frukost en vanlig dag, utan även vad jag faktiskt åt i går. Stort.

Kan bli så att jag snickrar ihop någon slags lista som sammanfattar denna vår vid Bosporen. Annars får du tro på mitt ord när jag säger att det blir bara bättre och bättre.

Det här var mycket roligt

2010-04-28T19:50:00.000+02:00

Här.

Hamsi

2010-04-25T20:44:00.002+02:00

Det är den här lilla fisken; hamsi, som de säger här. Tydligen samma sak som ansjovis. Första vändan vi var här köpte vi till sist inlagd på Kılıçoğlus livs. Den gjorde sig fint på det svensk-turkiska julbordet; dels som "allmänsill", dels i gubbröran. Inte sensationellt på något sätt, men bra.

Men, förra söndagen blev jag som sagt bjuden på nyfångad, nystekt, nere vid vattnet och det var så gott att jag har tänkt på de där små firrarna hela veckan. På marknaden igår köpte jag därför ett halvt kilo. Jag frågade hur man skulle gå till väga (jag är till vardags ingen fisk-kille när det gäller infångande, handhavande eller beredning, kan jag lugnt säga) och jag fick en kort och tydlig demonstration av rensningsförfarandet.

Jag frös in den över natten eftersom vi saknade gas igår, men idag fick den bli middag. Rensningen är en baggis, man bryter av huvudet, och då åker resten av innanmätet med. Jag lyxade och tog bort ryggbenet oxå, men det är jag inte helt säker på att man behöver egentligen. Efter att ha panerat i vetemjöl, salt och peppar la jag de små gynnarna i pannan där jag hettat upp smör och olja.

Galet gott. Små, spänstiga, nästan krispiga. Till det färskpotatis, en sås på majonäs, yoghurt och senap, samt en tomatsallad med mynta och persilja. Plura och Mauro hade lagt ner verksamheten om de varit i närheten. Så bra blev det. Och då behöll jag ändå tröjan på.

Det kommer att bli mycket Hamsi de närmaste veckorna.

Kurdisk kultur

2010-04-21T21:32:00.011+02:00

Studentföreningen för Kurdisk litteratur ordnar olika aktiviteter på Meydan, den stora gräsmatta som är universitetets centrum, under ett par dagar denna vecka.

Igår pratade jag med några av de kurdiska studenterna vid bokbordet om hur de ser på situationen för närvarande, vad de tror om AKP och utvecklingen framöver. Ingen vågar riktigt lita på att Erdoğans regering verkligen vill ge kurderna fulla politiska och kulturella rättigheter. Samtidigt ser många inte något bättre alternativ just nu. Barn åtalas med hjälp av teorroristlagstiftningen, massor av kurdiska politiker sitter fängslade och DTP är förbjudet. Åsikterna går isär huruvida regeringen stöder förtrycket av kurderna, eller om det är åklagarna som kör sitt eget race.

De jag talar med hoppas att Turkiet skall komma med i EU, eftersom det kommer att tvinga staten till en rättfärdig minoritetspolitik. Det är något vi alla borde stödja.

Ikväll var det en konsert med kurdisk musik. En instrumentalist spelade en slags träblåsflöjt, som jag via Wikipedia identifierar som en Quernete. Han är oerhört skicklig, och han ömsom följer, ömsom driver på de fyra sångarna, som turas om att sjunga fram berättelserna. Starka röster, kraftiga vibraton. Det är vackert, suggestivt och sentimentalt. Jag ser en ung man ta upp en näsduk och stryka bort tårar som trillar ner för kinden. Konserten pågår i en dryg timme. Mina små filmklipp gör inte musiken rättvisa, men du får en idé om hur det låter i alla fall.

Konserten var gratis. Nu skall jag sätta in lite pengar till Amnesty.

Fem år

2010-04-21T12:05:00.004+02:00

Igår fyllde han fem.

Nattradion då vi tog taxin till Akademiska, första gången jag hörde Elegi. Och så var vi där. Timmarna, minutrarna och sekunderna. Ögonblicket. Allt det nya, skräckblandade och jublande roliga. Vilket äventyr.

Dagen efter köpte jag skivan. Varje gång jag hör Elegi är jag tillbaka i den där taxin.

Grattis gubb-lubb!

På bilden framför huvudpersonen en multi-performance-act illustrerande femårspresenterna bollen, Beşiktaştröjan samt de blinkande dojjorna.

Grekland tur och retur

2010-04-21T11:24:00.003+02:00

Då för tre år sedan var det mycket krångligare. Nu slapp vi övernatta - glass och kaffe på ett gudsförgätet etablissement i den sömniga gränsbyn, sedan promenerade vi tillbaka över gränsen där taxin väntade. 40 minuter i den Europeiska Unionen och 90 nya dagars turistvisum till N och W. Lite strul kring själva resan upp till Edirne dock, förträffligt skildrat av den likaledes förträfflige W.

Från bollhavet

2010-04-20T13:45:00.002+02:00

Bosporen del 73

2010-04-18T21:02:00.009+02:00

Bilderna är i fel ordning. Eller kanske postmodernt arrangerade. Nåväl, om man vill fiska kan man hyra don av kvinnan ovanför. Sedan är det bara att sätta igång. Någon gång skall jag försöka. Herrarna på den översta bilden hade med sig gasolkök och bjöd mig på nystekt
hamsi i vårsolen. Smakade underbart. Det är kanske så jag skall försörja mig när jag flyttar hit för gott.

Praktik

2010-04-18T20:46:00.004+02:00

Idag hade lärarstudenter förevisning av en massa projekt de jobbat med när de varit på praktik. Vi från LSSoFA suger åt oss ideer att genomföra denna vecka då vi ändå tänkt jobba lite mer praktiskt på eftermiddagarna. De i blå t-shirts är lärarstudenter och följaktligen blivande kollegor. Kolay Gelsin!

Paus

2010-04-18T18:17:00.004+02:00

När vi går upp till affären stannar vi till här nån minut. Kan vara Istanbuls vackraste utsikt. På kvällarna sitter här ofta studenter och pratar. Någon dricker öl; innanför grindarna och egentligen förbjudet, men platsen är en etablerad frizon. Här kan man nog sitta ganska bra när man precis har blivit kär.

På dagarna ligger ofta nån hund lite lojt och degar i skuggan av trädet. En dag gick jag och N över kanten på en farofylld expedition. Efter ett hundratal branta meter fick vi vända. Matsäcken smakade fint när vi kom upp igen.

Derby

2010-04-18T18:11:00.004+02:00

Om två timmar vet vi vem av pojkarna som skålar i Cola Turka, och vem som går deppig till sängs.

Två veckor

2010-04-11T10:03:00.006+02:00

Det får bli lite rapsodiskt.

Vi har haft besök. M, M, H och L var här under påsklovet. Mycket trevligt och kul för killarna att få ha jämnåriga kompisar på besök. Och för oss! Långa sittningar på kvällarna med bra samtal, och goda drycker. Vi tog dem till Kadiköy och maten på Çiya. Där blir det bara bättre och bättre. På måndagen for vi upp till Svarta Havet. Badorten på dekis. Nästan öde. Rofyllt och vemodsvackert.

Jag och M gick på Hamam. Tredje gången för mig. Fortfarande bra, men jag stör mig på proceduren när man skall lämna dricks. Men det är en anteckning i marginalen. Det är en stor upplevelse. Galatasaray Hamam. Etablerat 1481.

M övertygar oss om att vi skall höra Courtney Pine på Babylon. Jag kan så lite om jazz, och någonstans tycker jag mig ha uppfattat att herr Pine är svår. Jag vill att M skall lova att det inte är "skrik och bröt-jazz där alla spelar olika låtar samtidigt", men M lovar ingenting. Han säger att det är bra. Att det är modernt. Att det kan vara svårt. Men bra.

Det var bra. Oerhört bra. En bit in i andra låten skrämmer Courtney Pine visserligen nästan livet ur gubbrocksgubben när han i fyra minuter får saxofonen att låta som när ett elakt barn långsamt släpper luften ur en ballong. Men det är nog mest för att skrämmas lite. I övrigt är det underbart bra.

Konserten bygger på senaste skivan Transition in Tradition (En hommage à Sidney Bechet), och den köper jag förstås efter konserten. En spännande mix av karibiskt, Louisiana, skrik och bröt, reggae och soul. Fantatstiskt band. Har ni Spotify, kanske ni kan lyssna. Eller här på hans hemsida. Le Matin Est Noire. Bor ni i Belgien är han i Liege den 7 maj. Till Stockholm kommer han den 11 juni.

Spotify, ja. När jag äntligen skulle installera en av alla de där gratislicenserna som snälla kompisar mejlat koder till så visar det sig att det inte fungerar här borta. Men jag gnäller inte. Webradio är bra det med. Jango heter en variant som jag använder och som man slipper logga in på eller ha licens till, men där man ändå kan bestämma vilka artister som skall vara med, om ni hajjar.

BJK spelar noll-noll två matcher i rad och därmed är nog mästerskapet borta. Igår såg vi matchen mot Trabzonspor på café eftersom biljettpriserna plötsligt dubblats. Nu får det kanske bli gröt och makaroner om det skall bli fler matcher. För det skall det.

Det blir spännande att se vilka som kommer att ha bilaterala (trilaterala?) möten i Washington nu i början av veckan. Rykten och dementier, men möjligen vågar man hoppas på att försoningsprocessen tar fart igen. Det vore verkligen något att hoppas på.

Jag fick tillbaka mitt första prov i turkiska. Mycket nöjd. Och på marknaden igår sa jag klockrena oneliners såsom "Goddag Herr Murat, idag vill jag ha femton ägg, inget mer, för vi har många ägg hemma", respektive "Laxen skall vara till soppa". Och jag fick vad jag ville. Coolt va?

Ni vet var jag bor

2010-04-11T09:00:00.004+02:00

Följ träden horisont. Kanske en halv centimeter till vänster om det vänstra tornet. En mycket liten vit plupp med knappt skönjbart taktegel. Det är där.

Svarta havet

2010-04-11T07:57:00.008+02:00

Söndag

2010-03-28T19:59:00.007+02:00

Söndag kväll. Det är kanske då jag skall passa på att skriva. Summera veckan och ta lite av det lilla och lite av det stora i någon bra mix. Vi får se.

Det är mycket bra här i alla fall. Nyss kom N och satte sig här bredvid. Bara en sådan sak.

Helgen har varit social. Igår hade vi besök av gamla vänner till Å och hennes föräldrar. De var på konferens här i Istanbul och hade ett par timmar över, vilka de nyttjade till att komma och fika med oss. Sedan länge är Nar nere vid vattnet ett favoritställe. Nu har de utökat med en lite större syster vägg i vägg, och där åt vi. Stora tallrikar med frukost, kahvaltı om du har varit här förut, i olika varianter. Mycket gott såklart, och Bosporen på solskenshumör för våra gäster. Såklart.

Sedan tog jag och Å vårt veckovarv på marknaden. Fulla ryggsäckar och trötta axlar återvände med alla veckans vitaminer, innan vi efter en snabb tomatsoppa styrde kosan mot Inönü.

Jag inser att ger intryck av att inte göra stort mer här nere än att gå på matcher stup i kvarten, men det gör jag. Lovar. Men en tydlig föresats inför denna vända var att se så mycket boll det bara gick. För att det är så spännade. För att man blir så glad. För att man är så mitt uppe i något stort och levnadsglatt och rörigt och rörande och en massa andra adjektiv som jag mår bra av. Och för att vi är fem som delar upplevelsen.

Igår var det bra. Vi var sena dit. När vi gick gatan fram bakom bortaläktaren hörde vi visselorkanen från nästan hela Inönü, abrupt avbruten av det distinkta tokjublet från bortaklacken. Eskişehirspor gjorde 2-0 på straff, och vi hade inte ens hunnit in. De rödsvarta fansen hängde ut över barriären högt däruppe, glädjerusigt jublande över hela Istanbul med tillhörande nejder; 33 mil i buss och hostande bilar - nu tar vi dem!

Underläge med 0-2 tjugofem minuter in i första är ett underbart upplägg, dramaturgiskt sett. Man får något att bita i, så att säga. Och som de bet. Mödosamt arbetade Beşiktaş sig tillbaka i matchen. Ettan satt medan vi försökte ta oss upp på vår läktare. BJK spelade plötsligt ett underbart fungerande kortpassningsspel och tycktes ha kreativa och effektiva lösningar i alla lägen. Underbar fotboll. Strax före paus satt kvitteringen - trodde vi. Offside. Känslan var ändå mycket positiv i paus. Det här spelet måste så småningom mala ner bönderna från främre Anatolien.

Familjen väcker såklart uppseende på läktaren. Folk vill fotografera sig och high-fiva med N. Vi får posera tillsammans med glada grabbgäng med arenan som bakgrund. Vi bjuder på det. De bjuder ju på allt det andra.

Efter paus rullar det på så där som det allt för sällan gör. BJK - De svarta örnarna - spelar ännu finare i andra. Och nu anfaller de mot målet på vår kortsida. Gång på gång. Och till sist sitter kvitteringen. Vi skanderar alla "Üc! Üc! Üc!" för nu vill vi ha trean. Holosko gör som vi säger, och får du någon gång möjligheten att vara med när hemmalaget vänder 0-2 till 3-2 på Inönü då ska du ta den.

Jösses.

När vi småningom kommer hem känner jag mig som efter någon bra konsert för 25 år sedan. Jag är hes, glad, svettig och mina kläder luktar rök. Det är därför.

I morse följde jag W till träningen. Solsken. Spring i benen och mindre komplicerade övningar. W blir bättre och bättre, liksom alla de andra. Man ser att vintern är över och att det börjar bli åka av. Önskar bara att han fick spela lite matcher, men det finns inte med i upplägget.

När vi efter lunch skall gå ner till vår brittiska granne på te, slår jag igen dörren utan att tänka på att en nyckel sitter i låset insidan. Jag har visserligen mina nycklar med mig, men det hjälper inte. Den här konstruktionen har jag inte stött på förut, och jag önskar att jag inte gjort det nu heller. Ett fönster står öppet, men dit är det fyra, fem meter, och grejen är att vi skall ha gäster lite senare på eftermiddagen.

Vi går ner till grannen och förklarar läget. No worries. De har en hög stege, "a double", säger hon, och trots att jag sitter på nålar, så fikar vi först i lugn och ro, innan det är läge att leta fram stegen. Som visar sig vara 2 x 130. Tok-kört. En timme tills gästerna kommer och utelåsta som fan.

Vi talar med vår grindvakt. Tecken och turkiskliknande läten får honom att förstå. Han börjar ringa. Söndag eftermiddag är inte optimalt för aktiviteten, men till sist får han napp. Prognosen är en låssmed på plats tio minuter innan gästerna kommer.

Eller hur.

Som tur är gästerna sena. Inte lika sena som låssmeden visserligen, men Å och pojkarna tar dem ett varv runt universitetet medan jag spelar snake och väntar på hantverkaren, under det att blodsockret sjunker långt nedan det mätbara. Men när han väl kommer blir det ju bra. Och lite kul är det ju allt att se hur de gör, när de grejar. Prick noll pix kostar det, eftersom låssmeden tillhör akademin.

Det blev en trevlig middag. Våra gäster var en norsk familj, vars son spelar med samma lag som W. God mat och bra samtal. Dem kommer vi att träffa igen.

Hoppsan, nu kom N upp igen. Han som Å la för ett bra tag sen. I Istanbul kan man göra lite som man vill på söndagkvällen.

Vi säger så.

Kloka vänner

2010-03-25T17:15:00.003+01:00

Tre personer som jag beundrar och som jag desutom råkar känna privat figurerade igår i olika media. I tur och ordning:

Min bästa vän Redaktörn, som jag spelat med i över 20 år, var med i SVT Morgon. Läs även vad han skriver här.

Min kära svärmor A berättar här om sitt volontärarbete i Stadsmissionen.

Och Jenny som, förutom att vara en kompis från Uppsalas glada 80-tal, genom en trevlig fest när seklet var ungt är den direkta orsaken till att A är min svärmor, uttalar sig här, men skriver såklart ännu vassare här.

Som sagt; jag beundrar er.

Vår

2010-03-22T19:51:00.013+01:00

Matchen var på inga sätt minnesvärd. Högt tempo från BJK första 20, men inga vassa avslut. Därefter ställningskrig. Kasimpaşa tog snöpligt ledningen en bit in i andra; BJK kvitterade och följde raskt upp med ett ledningsmål. Munter stämning. Dessvärre kvitterade hemmalaget mot slutet, och sista tio spelades av.

Men det var häftigt att vara på bortamatch. Mindre än två kilometer från Inönü visserligen, men ändå. Jag hade ingen aning om att det låg en liten fotbollsarena just där, trots att jag flera gånger varit mindre än 100 meter därifrån. Istanbul är en stad med stora och plötsliga höjdskillnader, och arenan som bär premiärministerns namn är inslängd nedanför en större genomfartsled, två minuters gångväg från den stora gågatan Istiklal Caddesi.

Ett stort polisuippbåd mötte mig när jag kom släntrande nedför backen. Insläppet var underdimensionerat, och ströps synbarligen slumpmässigt då och då. Som så många gånger tidigare denna vår märkte jag tämligen omgående att jag tagit på mig minst ett par långkallingar för lite. Stämningen var ändå god.

Arenan var märklig. Stora läktare längs en kortsida och en långsida. Ingenting på de motsatta sidorna. Biljetterna var dyrare än vanligt, och bara hälften av sektionerna var fyllda. Jag tror att vi kanske är sextusen totalt, inklusive femhundra poliser. Men sången var ju fin, såklart. Den lilla filmsnutten nederst är ett försök att fånga en av favoritramsorna. Hade du varit där hade du upplevt hur tystnad äskas, följt av de tre distinkta bokstäverna B-J-K, och den mäktiga tralalasången om de svartvita. Via min lilla mobil blir det varken särskilt tyst eller särskilt mäktigt.

Efteråt blev vi kvarhållna på en liten betongplätt medan hemmafansen lämnade arenan. Kallt och lite deppigt över de förlorade poängen. Frustration och väntan; några puckon slår sönder toaletterna i en barack. De håller på några minuter, och jag undrar om det skall komma poliser och dra igång på något otäckt sätt, men inget mer händer. Till sist släpps vi ut, och jag går upp till Taksim och tar bussen hem. På bussen ser jag en tonåring med mamma i medelåldern, båda klädda i supporterhalsdukar. Mamman är en av de totalt fyra kvinnor jag ser under kvällen. Fredagskväll, bortamatch. Då lyser kvinnor och barn med sin frånvaro. Och då slår vi sönder toaletter. Here, there and everywhere.

Istanbul knäpper upp. Nu kommer vårvärmen; träden blommar och mina botaniska kunskaper kommer väl till pass. "Det där är i alla fall äppelblom", tänker jag om varenda träd som

slår ut. Eller elma çiçeği som jag får det till när jag knåpar med min nybörjarturkiska. Jag och N får sällskap av allt fler relaxade strosare när vi går längs Bosporen på väg till ännu en lekplats.

För övrigt tror jag Erdoğans era snart är över. Till för inte längesedan höll jag honom för en het kandidat till fredspriset inom några år, men jag tror han börjar bli i frånsprungen. Han skulle i så fall inte vara den första politiker som inneburit stor skillnad, och inte bara anträtt en svår och viktig politisk bana, utan även skickligt gått en lång väg genom en svår politiskt terräng, men som till sist inte kan hålla tempot uppe med fortsatt förtroende och mössan käckt på svaj.

En kommentator skriver idag om hur Erdoğans utfall mot armeniska gästarbetare häromdagen, inte så mycket handlar om att blidka extremnationalisterna, eller militären, men om att locka ganska breda väljargrupper som tycker att det "har blivit för mycket reformer för snabbt". Genom att visa att det finns gränser för europaanpassningen och reformarbetet, och att han är en lika god försvarare av "det turkiska" som någon annan, så hoppas han kunna vinna röster som annars försvinner till de mer nationalistiska CHP eller MHP. På andra kanten finns liksom inget alternativ, varför strategin kan tyckas inrikespolitiskt riskfri, skriver Joost Lagendijk.

Nästa år är det val igen. Det blir som vanligt spännande, och som sagt, det kan mycket väl vara Erdoğans sista kamp. Men kunde hans uppväxtkvarters klubb överraskande sno två poäng av storklubben Beşiktaş i slutminuterna, trots småtrist spel och ett svårt utgångsläge, kan han säkert överraska mig.

Hinner inte med riktigt...

2010-03-22T16:05:00.003+01:00

... men om jag får lite tid över ikväll skall jag skriva om vad jag tror om Erdoğans agenda och politiska framtid, en kylig bortamatch samt vårens ankomst.

...och dumheterna fortsätter

2010-03-17T14:51:00.003+01:00

Premiärminister Erdoğan säger till BBC att han kan be de ca 100 000 armenier som vistas illegalt i Turkiet att åka hem, om han bestämmer sig för det, uppger både SvD och Hürriyet Daily*.

"Referring to about 100,000 Armenians working illegally in Turkey that Ankara has so far tolerated, he said, "So what will I do tomorrow? If necessary, I will tell them 'come on, back to your country'... I'm not obliged to keep them in my country."

Det är inte ovanligt att Erdoğan far ut i griniga uttalanden när han är på det humöret. Häromveckan skällde han ut landets chefredaktörer för att inte ha pli på sina kolumnister som han ansåg vara oansvariga och sensationslystna. Och nu låter han folkmordsresolutionerna berättiga ett mycket korkat uttalande, som säkerligen kommer att ge ultranationalister och vardagsrasister vatten på sina rtuttna kvarnar. Dumt och farligt. En kurs i folkvett vore på sin plats. Det heter kanske mediaträning nuförtiden.

På fredag skall jag åka till premiärministerns uppväxtkvarter för att på arenan som bär hans namn se hans gamla klubb Kasımpaşa spela mot Beşiktaş. Vi hejar inte på samma lag.

* Jag hittar dock inte uttalandet hos BBC.

2010-03-17T14:24:00.002+01:00

Det blev ju en lite murrig bild häromkvällen. Så här såg det ut i morse. Väntar fortfarande på den riktiga värmen.

Generalen talar

2010-03-17T07:09:00.002+01:00

Här kan du läsa om hur Överbefälhavaren ser på yttrandefriheten och medias roll.

Bland mycket annat

2010-03-15T21:22:00.007+01:00

W skriver nationella prov. Sitter koncentrerad timme efter timme och sliter med uppsatser och knepiga tal. Jag är mycket imponerad över hur noggrann, enveten och koncentrerad han är. Och resultatet blir mycket bra. Det är en fröjd att jobba med ett sådant mellanstadium.

Just som jag prisat den den trevliga stämningen på fotboll i Turkiet brakar det löst ordentligt. Det är trubbel kring klubben Diyarbakırspor. Förra helgen bombarderades planen med stenar under matchen mot Bursaspor. Fasonerna hade sin upprinnelse i rasistiska provokationer vid höstens möte i Bursa, då hemmafansen höll upp banderoller med budskap som "Vi är turkar, och alla är soldater!" respektive "Vilken lycka att vara turk!". I lördags fortsatte det med allmänhuliganism vid mötet med Istanbul Büyükşehir Belediyesispor. Två matcher som har brutits i förtid, och i båda har Diyarbakır dömts som förlorare med 0-3. De kommer sannolikt att tvångsdegraderas minst en division, om konsekvenserna inte blir ännu värre. Läs gärna Hürriyet Daily, och ta del av de hårda orden i kommentarsfältet.

Knät trilskar vidare. Jag surfar runt på sidor där löparrävar diskuterar hopparknän och menisker, och det hade jag väl aldrig trott att jag skulle göra. Jobbigare än jag föreställt mig att känna sig så osäker på hur det skall bli. Vill ju bli bra snabbt.

På väg att lägga mig. Från sängen ser vi borgen som Sultan Mehmet II lät bygga vid erövringen av Konstantinopel. Bron som bär hans namn, Fatih Sultan Mehmet Köprüsü, den ena av de två över Bosporen. Byggd på det allra smalaste stället, samma plats där perserna la ut pontonbroar för 2500 år sedan, på väg för att mucka med grekerna. Bilar på väg från den ena världsdelen till den andra. Skepp på vattenvägen däremellan. Sämre utsikt går att tänka sig. Godnatt.

FF i Riksdagen

2010-03-14T21:02:00.005+01:00

Äh, det blir ingen genomtänkt och välformulerad post om riksdagens beslut i torsdags. det mesta har väl sagts. DN hade en bra ledare igår. SvD har märkligt nog avstått att kommentera detta på för mig läsbar ledarplats, vilket känns lite konstigt.

När den mellanstatliga turbulensen lagt sig - och det tar nog inte så himla lång tid - får vi väl se vad detta för med sig. Förhoppningsvis orkar de goda krafterna här hålla humöret uppe, och fortsätta arbeta för en fördjupad demokrati på samtliga arenor. Och förhoppningvis får inte nationalisterna och mörkermännen i den djupa staten tillräckligt med vind i seglen för att ställa till det alldeles.

Två andra grejer sätter griller i huvudet på mig. Den ena är att det känns som att detta gick väldigt fort. Poupulister på vänsterkanten får med sig några stollar i alliansen och så röstar man igenom ett beslut man inte på något sätt behöver ta ansvar för, och som inte går att ändra. Är vår utrikespolitik hädanefter en fråga om dagsform?

Den andra är att jag oroar mig lite för att detta är en starten på en anti-Turkiet-i-EU-rörelse i Sverige. Hittills har ingen av de etablerade sagt det, men jag tror det kommer. Några kommer att anföra förnekelsen av folkmordet. Några kommer alltid att säga att det är för tidigt. Några kommer att tala om att de inte hör hemma i Europa. Och det kommer att bli mycket vi mot dem.

Är detta klokt?

2010-03-12T15:37:00.003+01:00

Medan jag borstade tänderna igår kväll tittade jag förstrött på nyheterna. Försöker göra det då och då eftersom man ibland, faktiskt, kan känna igen någon rubrik eller formulering. Häromveckan kunde vi faktiskt med hjälp av en ordbok och viss förförståelse lista ut att det handlade om processen i representanthusets utrikeskommitte, huruvida massmorden på armenier, åren kring första världskrigets slut, skall erkännas som folkmord av USA.

Igår kväll förstod vi att någonting handlade om Sverige och Stockholm, men vi var lite för trötta eller ointresserade för att gå och hämta ordboken och mödosamt börja slå. Och aldrig hade jag kunna föreställa mig att det skulle kunna handla om detta. Jag hade ingen aning om att frågan var på gång.

Det finns mycket starka krafter i det här landet som hävdar att Turkiet är hotat av yttre och inre fiender. Att omvärlden inte förstår Turkiet. Dessa krafter motsätter sig en fortsatt demokratisering och liberalisering, vill fortsätta kriget i landets kurdiska delar, är emot en normalisering av förhållandet med Armenien och en konstruktiv lösning av Cypernfrågan. För att nämna något. Dessa krafter gynnas av den svenska riksdagens ställningstagande, eftersom det bekräftar deras omvärldsanalys. Tror jag.

Tycker dessutom det känns mycket märkligt om vårt parlament skall börja göra sådana här ställningstaganden. Forum för påbjuden historia.

Skall ägna helgen åt att läsa mer om detta, och kanske skriva något mer genomtänkt på söndag kväll.

Min åsikt i själva sakfrågan? Vad jag förstår uppfyller händelserna åren kring den turkiska statens födelse kriterierna för folkmord. Och det är trams att kalla hem ambassadörer etc, även om det följer en inrikesbetingad logik i ett svårt och vanskligt läge.

Kvällstur

2010-03-11T19:20:00.002+01:00

Springer längs vattnet.
Fartyg glider tyst förbi.
Andetag blandas.

Istanbulliwood

2010-03-09T19:28:00.006+01:00

Åh, vi har så himla roligt! W och jag gör en fim om Gustav Vasa, eftersom han läser om 1500-talet just nu. N är briljant i rollen som Kristian II, W är självklart Vasa själv, och vi andra staterar som knektar, masar och allehanda märkliga bonnläppar. De bästa bitarna ur biskop Svarts krönika kläms in och det blir hur bra som helst.

Det är dock någe jämra teknikstrul när jag skall öppna klippen i det redigeringsprogram som finns i min dator. Så premiären lär dröja. Vi bjuder dock på en liten trailer såklart.

Bättre regent har ni inte sett på den här sidan Elizabeth Taylor.

Boll

2010-03-07T18:43:00.005+01:00

Kallt. Igår var det blåsigt och spöregn som småningom övergick i hagel och våta snöflingor. Ikväll blåste det snålt när mörkret föll, och när vi efter ett par timmar inne i Beyoğlu hoppade in i en taxi var jag djupfryst som efter en bättre bandymatch.

Men i förmiddags var det fint. Vi turas om att följa W till fotbollsträningen, och i morse var det min tur. Han går i en fotbollsskola kopplad till storklubben Beşiktaş. Lördag och söndag är det träning tillsammans med ett tjugotal killar i 12-årsåldern. De flesta är turkar, men även andra nationaliteter är representerade; det är fler än oss som har letat sig fram till denna möjlighet att få vara med och spela.

Träningen leds av Bülent och Murat, två killar nånstans mellan 30 och 40, som besitter såväl stort fotbollskunnande som gott humör. De är angelägna om att W och de andra som inte kan så många ord turkiska skall förstå övningarna och det går väl så där. Bland annat för att de har en förkärlek för enormt komplicerade övningar som trycks in i stora stationssystem. De har båda ett tummat ex av "1001 träningsövningar du måste genomföra innan du dör", och de tänker hinna med dem före juni. Bara genomgången av alla stationer kan ta tio minuter. Men de peppar bra. Och W kollar hur de andra gör och det funkar för det allra mesta.

Så sitter jag där vid sidan av planen, tillsammans med andra föräldrar. Jag dricker te och läser tidning i förmiddagssolen, och konverserar lite grann. Sista halvtimmen kör de match. Idag kliver W i ordentligt. Han spelar helst back och idag sitter brytningarna som en smäck och han ligger konsekvent rätt i positionerna. Ett par gånger driver han dessutom upp bollen högt längs sin kant - som moderna ytterbackar ska - och får till fina inlägg. Çok güzel!

Det är inte ett helt okommersiellt upplägg. 100 lira i månaden, träningsställ för 55 och dessutom säljer de på oss en specialdesignad kalender för 25.

För de flesta barn i Istanbul är såna summor omöjliga. De spelar i stället på gator och i parker där de kommer åt, samt i småklubbar dit vi inte hittar.

Men W i en klubbkalender! Hur coolt är inte det.

Landskamp

2010-03-04T17:25:00.005+01:00

Igår var vi på landskamp. Turkiet - Honduras på Inönü. När man hemma talar om att man gillar att gå på fotboll i Turkiet så möts man så gott som alltid av kommentaren "Där är de ju helt galna." Det vet alla, liksom.

De är glada. Och passionerade. Sångglada. Ibland går det säkert över någon gräns på något håll, men jag har i princip aldrig upplevt något särskilt obehagligt. Det har jag däremot gjort på Råsunda, på Studan och i Degerfors. Till exempel.

Det var träningslandskamp igår. Men om man nu har köpt biljett och är där tillsammans; det är klart man sjunger. Det är ju match. 2-0.

Felanmäld?

2010-03-02T18:24:00.007+01:00

Jag får anledning att ta mig upp till en av alla de copy shops som ligger i Hisar Üstü, precis utanför unviersitetets huvudport. Kurslitteratur i traditionell mening är alldeles för dyr för studenterna, så i stället köper de billigare kompendier med ibland tveksam koppling till upphovsrätten. Därför finns i samma kvarter ett tiotal kopierare i små källarlokaler. Man blir sedan anvisad en viss copy shop, och så går man dit och säger "AZ 324" till exempel, så har man kursens littetatur inom ett par minuter.

Men det händer ju grejer på vägen. Här har vi några killar som svär och sliter med samma maskiner som jag och kollegorna svär över hemma. I min iver att hjälpa till söker jag i min minimala bruks-turkiska efter fraser som "jag tror att det är en flärp där till vänster som ska ha sig en körare" eller "kolla att det inte är något pucko som fyllt på papper snett", men jag är inte riktigt där ännu.

Såklart finns här ett par katter som slinker in på en matbit och lite softande på pappershögarna. De behöver inte bry sig om några trilskande kopiatorer, och det behöver strängt taget inte jag heller.

Kollegor

2010-02-27T20:22:00.004+01:00

Vill ni veta hur det egentligen funkar här bör ni läsa mina förträffliga kollegor M, W och N. De är lite mer online, som vi sa på nittitalet.

Det kan tyckas torftigt...

2010-02-25T21:09:00.003+01:00

... att sitta framför en dator och följa textade uppdateringar från en bandymatch i Stockholm. Men det är det som bjuds. OOch såna är vi. Sammanbitna, nervösa och försedda med förfriskningar genomlider vi denna kvartsfinalserie via UNT:s direktrapporter. Vanligtvis snabba och inspirerade; ikväll sega, otydliga och med tiden allt dystrare.

På lördag sänds matchen i teve. Hoppas den går att kolla över nätet.

Ni som är i regionen; gå på bandy nu, och sjung fram de blåsvarta till final!

Igång

2010-02-24T20:53:00.003+01:00

Vi börjar komma i ordning och etablera lite rutiner. Killarna har börjat jobba enligt sina respektive scheman. M som går första året på gymnasiet sköter det mesta själv. Han jobbar långa pass, nöjd med att inte behöva bryta för ny lektion när han kommit igång. W, som går i femman, följer ett schema som vi la upp tillsammans i förrgår. 9-15 varje dag, en timmas lunch och rast när man behöver.

N tar en lång promenad med mig eller Å på förmiddagen. Han kommer att få ben som en ardenner när terminen är över. Efter lunch har han också skola. Vi har köpt lite böcker i gränslandet mellan pyssel och nybörjarskola. När han ledsnar bygger han lego eller spelar något medelklassakademikergodkänt spel vid datorn.

På raster och efter skolan går de till basketplanen och spelar boll. M och W utmanar turkar i lämplig ålder. N är ofta "Sälen" och spikar igen målet efter bästa förmåga.

Å började sin kurs idag. Mer om det vid tillfälle.

Jag skrotar på. Har tagit några morgonturer längs Bosporen. Bättre löprunda hittar du inte. Hoppas knät håller; planen är en tur mellan Köpenhamn och Malmö i juni. Har också ett annat projekt på gång; men det väntar vi lite med.

Kort sagt; här är det mycket bra.

5-3

2010-02-23T20:56:00.001+01:00

5-3.

Ikväll

2010-02-23T07:22:00.003+01:00

Ikväll beger ni er mangrannt till Studenternas och hejar på Sirius. Inga ursäkter godtages, tänk på att ta ett tidigare tåg! Kvartsfinal, bäst av fem. Vi får följa den via UNT:s direktrapportering.

Hade hoppats på radio, men som framgår av föregående post funkade det inte. (Mejlet är ett svar på en vädjan om direktsändning, undertecknat "Med hopp om en konstruktiv lösning". Det bet inte.)

Sedan följer två matcher på Zinkensdamm, torsdag och lördag. Vid det senare tillfället skall Plura uppträda i öltältet (Sant! Plura, min gamle hjälte, vad har de fått dig till?).

Därefter bör det vara klart, om inte Hammarby lyckas vinna någon av de tre första.

Sirius Hej!

2010-02-22T18:44:00.001+01:00

Hej Kritan

Kul att du vill höra bandy i Istanbul. När det gäller
webbradiosändningar så kommer vi inte att ha speciella sändningar
från de inledande kvartsfinalmatcherna. Om det sedan blir en fjärde
och femte match kan vi komma att sända, men det är inte helt klart ännu.
Vi håller just nu på att se över planeringen för den hektiska slutspels-
och kvalspelsperiod vi är på väg in i - och det gäller ju inte bara
bandyn.
Om Sirius går till semifinal kommer vi säkert att webbradiosända
åtminstone den eller de matcher som kan vara avgörande (troligen inte
de två första matcherna).

Vår och Radiosportens normala bevakning kan du ju hitta på webben, där
det ju också går att lyssna på t ex Sportextra samtidigt som det sänds i
fm-radion.

Hälsningar

Sporten, P4, Radio Uppland

Ska detta vara Public Service?

Derby

2010-02-21T20:08:00.006+01:00

Blev inga biljetter. Men vi hamnade mitt i uppsjungningsövningarna i eftermiddags. Çarşı, Beşiktaş kärntrupper, höll igång lite, fyra timmar före matchstart.

Jag såg andra halvlek i studentkantinen. 1-1.

Mr Cabdriver

2010-02-21T20:03:00.003+01:00

Det gick fortare än vanligt att vänja sig vid trafiken. Trygg taxichaffis i 62-årsåldern tog oss tvärs igenom staden i går kväll; de har ett sätt att köra som gör en både lugn och vettskrämd omvartannat. Dynamisk, kan vi kalla körstilen.

Och fönstret nervevat hela vägen. Varma vindar svepte in med stadens dofter i kupén. Och vi kom fram till vår fantastiska lägenhet som Å och V redan flyttat in i. Detta kommer att bli hur bra som helst.

Kanske längtar jag mest efter...

2010-02-09T21:13:00.006+01:00

...teet. Eller vattnet. Eller genvägen till våren. Kanske hinner vi få biljetter till cupderbyt mot Galatasaray nästa söndag.

Kanske kan vi skaffa nya tatueringar.

Hajpen byggs upp

2010-01-22T16:17:00.003+01:00

Vi skall alltså tillbaka.

2009-12-17T11:49:00.001+01:00

Snart är jag tillbaka. Lovar. Spännande saker skall hända.

Klass 9A

2008-02-14T11:59:00.003+01:00

Jag tycker om flera av ansatserna i Sveriges Televisions/Strix serie om 9a. Att det går att formulera ett mycket tydligt mål, även när man jobbar i skolan. Att det finns lärare med sådan skicklighet i yrket att deras sätt att jobba kan föra närmare det målet, än andra sätt. Och framförallt, att det finns något kul och intressant att se, och berätta, om man tittar in i en vanlig svensk skola. Och kanske kunde det räckt.

För liksom så mycket av vår tids samtidsskildrande tyngs även den här serien av viljan att berätta en historia. Och att den den historian måste vässas, fixas och, ja, skapas, för att vara värd att berätta. Och det gör mig lite beklämd.

Jag kommer såklart att följa den här serien. Och kanske avlämna rapporter då och då.

I gammalt gott slag...

2008-02-10T16:44:00.000+01:00

...är jag och postar två gånger samma dag. För N tillbringade en dryg timme i vinterns bästa snöhög, åt korv och bondade med brandmän. Och jag njöt av ett Sirius som formligen krossade Bajen. 7-4. Hepp!

Hämta skolkare

2008-02-10T11:40:00.000+01:00

De finns elever som uteblir så mycket från undervisningen att det i praktiken handlar om att de lagt av helt och hållet. För de allra flesta borde de vuxna som finns kring eleven - familj, andra närstående, skola, soc, du vet - söka helt andra lösningar än att skicka polisen att hämta. Så jobbar vi ju redan idag, och här finns såklart massor att bli bättre på.

Men, det finns också barn som har föräldrar som skiter i om ungen kommer till skolan. Som kanske till och med tycker att det är onödigt. Jepp, jag har mött dem. Och vad gör vi då? Säger att skolplikt har vi, och den är jätteviktig och superobligatorisk och en grundsten i vårt demokratiska samhälle, men att den förstås bygger på att man bara går dit om man vill eller har föräldrar som ställer upp?

Klart samhället, i sista hand, måste ha tvångsmedel till förfogande.

---

Maria Abrahamsson tror att de som slåss på gator och torg sällan är i skolan. Det stämmer dessvärre inte. Det finns starka kopplingar mellan skolk och kriminalitet, men de är tyvärr inte så enkla. Min gissning är att killarna som slog ihjäl pojken på Kungsholmen tvärtom hade skolan som en av sina främsta arenor för att synas och dominera. Så brukar det se ut.

Fem myror

2008-01-13T09:04:00.000+01:00

Han fick boxen i julklapp. Tre dvd med de klassiska sketcherna, låtarna och animationerna. Nu sitter han nitad framför Eva, Brasse och Magnus så fort han får tillfälle. Bollibompa ligger i träda.

Det är häftigt att se hur fängslad han blir av programmen. Och hur siffror och bokstäver plötsligt blivit intressanta för honom. Vissa siffror är bättre än andra. Åtta och nitton är coolast, av någon anledning.

Min övergivna kolonilott

2007-11-17T09:39:00.000+01:00

Jag slarvar runt i favoriternas gästböcker och kommenterar lite slängigt och ovässat. Min egen blogg förfaller. Fast jag försöker tänka "ligger i träda". Jag vill inte vara en pusselbit i den stora bloggdöden, jag ämnar fortsätta, jag lovar. Men nu räcker jag inte till.

(Har varit i Madrid. Har jobbat järnet. Har varit sjuk. Har gjort ett skrivuppdrag på ett för mig nytt område. Har läst boken "Varför tror du vi låter som vi låter, Svensk punk 76-81". Bra. Har läst "Flickan som lekte med elden". I princip oläsbar och bitvis djäkligt spännande. Har haft yrsel och halsont. Fröjdats åt detta. Och hastat till förskolan. Och levt ett bra liv utanför nätet.)

Hade jag bloggat flitigare hade jag länkat till denna utmärkta text av Ülkü Holago när den var aktuell. Läs den nu.

Hörs.

Cash

2007-10-27T08:03:00.000+02:00

En bra grej med att gå upp strax efter sju en lördag och glo på TV,är att man får se Johnny Cash gästspela i Lilla huset på prärien. Vi missade rätt mycket av början, men det var laddat, och jag tror att han var en (falsk?) präst gone bad, men nu, efter en tid i bygemenskapen, going good. "Cause I´ve seen people having little, give to others, because they had less". Känn på den. Och så gav han sig av igen.

Om Turkiet

2007-10-21T11:56:00.000+02:00

Eftersom Ensamma mamman inte har tid att läsa ruttna böcker och eftersom jag inte har tipsat om den här boken tar jag mig samman och säger: Läs Europa och Turken, av Ingmar Karlsson, Sveriges konsul i Istanbul. Här får ni bakgrunden, nutiden och argumenten. Mycket läsvärd. I marginalen kan anföras att han haft bråttom på sina ställen, men vem har inte det i dessa dagar.

Tid

2007-10-21T11:46:00.000+02:00

Igår köpte jag Beatles anthology. Elva timmar. När ska jag se den?

Pengar och gnäll på facket

2007-10-21T11:26:00.000+02:00

...jo alltså, jag betalar min avgift varje månad till Lärarförbundet för att de skall driva den fackliga kampen. En del av denna avgift går till att avlöna Sten Svensson, chefredaktör på Lärarnas Tidning. Och en del av arbetstiden ägnar han åt att skriva små spalter där han vecka efter vecka hamrar in att (vinstdrivna) friskolor hotar det mesta av det som är bra i den svenska skolan. (http://www.lararnastidning.net/ klicka på "Redaktören" har ordet"). Och detta retar mig storligen.

För nu jobbar jag på en sådan där ond och vinstdriven skola och den har hittils givit mig bättre lön, arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter, än jag hade på den fina kommunala skola som jag lämnade. Den är också mycket tydligare med hur läroplanens mål skall uppnås, hur undervisningen skall indvidualiseras och vad som förväntas av mig som anställd.

Att Sten Svensson för mina fackpengar får driva kampanj mot en företeelse som utvecklar skolsverige och ger mig som lärare alternativ till ett kommunalt arbetsgivarmonopol känns inget vidare helt enkelt.

Så jag lämnar nog.

Och det kan jag ju inte göra utan vidare, för jag tycker ju trots allt, om inte annat av princip, att facken har en viktig roll att fylla. Tillsammans är vi starka, ni vet.

Vad gör jag nu? SAC? Gnäll-R?

Om pengar

2007-10-21T09:24:00.000+02:00

Middag igår. P, filmkännaren och Tottenhamsupportern, bjöds på lammfärsbiffar och en tomatsås med ingefära, som vi försökt få till sedan vi åt den på Carneval, Istiklal Cadesi, i en annan värld. Idag har han visning på sin lägenhet - lycka till! - och ungefär samtidigt är vi i väg och tittar på en annan. Och i centrum av det här mer eller mindre ångestladdade racet med visningar och budgivningar, står en massa spolingar till mäklare och håvar in grymma provisioner. Låter jag bitter? Det vill jag inte vara, men ibland ångrar jag att det inte är jag som är mannen i kostymen som tjänar multum på att skriva tramsiga annonser på kass svenska. OK, jag är bitter.

Jag är nog på väg att lämna mitt fack, Lärarförbundet, förresten. Den en anledning är att man historiskt varit så himla misslyckade. På fyrtio år har en genomsnittlig lärarlön halverats, - tror jag, sisådär ungefär, orkar jag inte belägga - och det hade inte kunnat ske med ett fack mer inriktat på medlemmarnas lön och arbetsmiljö (hyfsat centrala områden för många fack) och mindre inriktat på...

...vete tusan. Det har hursomhelst inte funnits någon större vilja att strejka och leva djävel, utan man har satsat på någon slags samförståndsanda. Och, som sagt, det har ju funkat så där.

Under den lilla tid jag har varit lärare, snart tio år, har facket sysslat mtycket med skolutvecklingsfrågor. På mina två tidigare arbetsplatser funkade det så att övergripande frågor av pedagogisk karaktär skulle dras igenom en skolutvecklingsgrupp, där facken och arbetsgivaren var representerade. Facken satt inte där för att tillvara medlemmarnas fackliga intressen - alltså det där med lön och arbetsmiljö - utan för att driva skolutvecklingen framåt. Och här uppstår problem, enligt mitt sätt att se.

För det första är det ju inte så självklart att Grinige Torsten - det perfekta lokalombudet - som alltid har koll på vad jag har rätt till när jag är föräldraledig, som stänger kemisalen när dragskåpet pajjat, som vet vad som står under mom 22 i avtalet om övertid och som hjälper mig med argument inför mitt lönesamtal, det är inte så självklart att det är just han som är bäst på att föra skolans pedagogiska utveckling framåt. Tvärtom kanske faktiskt. Eftersom han ganska tidigt i diskussionen gillar att påpeka att "det där kommer aldrig att gå, se mom 22". Det är ju det han är bra på. Och då blir det trögt. Det naturliga vore ju att Torsten släpptes in i ett senare skede för att se i vilken utsträckning en nyordning påverkar medlemmarnas arbete, ur en facklig aspekt.

Jag föreställer mig att man från fackets sida menar att det inte föreligger en motsättning mellan skolutveckling och traditionellt fackliga frågor, men det tror alltså jag.

En tredje anledning är att min fackavgift, som inte är...

...återkommer efter frukost.

Jobbet

2007-10-06T08:44:00.001+02:00

Vi får ta det lite i taget. Jag trivs otroligt bra. Det är kul att cykla till jobbet varje morgon, och det är kul att tänka kring sånt som tarvar tänkande. Topp tre just nu:

1. Stämningen i bygget. Glada ungar och positiv personal. De där spiralerna som delvis avgör i vilket läge vi skall hamna i, går åt rätt håll, tycker jag. Det är väldigt lite av vi-och-dom mellan personal och elever. Nästan inget alls, faktiskt. Går därför runt och är glad mest hela tiden på dagarna. På jobbet!
2. Framåt, uppåt. Utmaningen består inte i att försöka överleva dagar och läsår, utan i att komma längre. Vi brottas med tusen små och lite större saker som måste fixas till. Men själva idén är att det går att lösa. Man förväntas bidra med den kunskap och kreativitet man eventuellt besitter. Bättre och bättre dag för dag.
3. Att ha ett arbetssätt, en idé, ett koncept, att ta spjärn emot. Att slippa vada runt i en grumlig välling av allmänt tyckande och oklart ledarskap.

Med detta sagt kan jag ju också säga att det finns luckor. Något liknar schweizerost. Om detta kanske du får höra mer.

Slutligen; bloggen Kom till Kritan föddes ur en kombination av föräldraledighet, skrivlust och en grym frustration över tillståndet i skolan. Eftersom jag numer är betydligt mindre frustrerad - och det handlar förstås om min egen arbetssituation, galenskaperna i den svenska skolpolitiken är ju kvar att ta i tu med - och framförallt, betydligt mindre föräldraledig, så blir det lite glest mellan inläggen.

Jag återkommer.

Alltså...

2007-10-06T08:14:00.000+02:00

...det var inte meningen att dräpa bloggen, men det tangentbordsbaserade pratandet hamnade under de senaste månaderna allt längre ner i högen över saker att ta tag i. Och nu får vi se om det går att sparka igång igen. Kanske, kanske inte.

Det jag har ägnat mig åt, förutom arbete och familjeliv, är bland annat följande:

bjudit på radhus och gruvligen förlorat

haft comebackspelning med Redaktörn och de nya

planerat och avhållit kalas eftersom jag fyllt jämt

umgåtts med Vinlusen som varit i landet en sväng

låtit bli att börja med Fejsbook

sett Sirius överleva första säsongen i Superettan med den äran

Sån är jag.

Ursäkta dröjsmål

2007-09-17T16:06:00.000+02:00

Jag kommer igen. Snart. Tack. Nya jobbet är kul, men tar mycket tid. Men, jag skall absolut komma igen. Iallafall med en uppsamling. Snart.

Hej så länge.

Osman; jag hör av mig!

So far, so good

2007-08-14T19:38:00.001+02:00

Så här långt har det känts mycket bra på det nya jobbet. Vi har tre förberedelseveckor tillsammans innan ungarna kommer på måndag, och under den tiden skall vi utbildas, snacka ihop oss, konkretisera och planera. På sin kant sliter byggjobbare, ventilationstekniker, målare, datanissar och andra med att iordningställa lokalerna i vilka vi skall jobba. Måtte de bli klara. Eller åtminstone "typ klara". Fan trot.

Någongång i november kan vi ju se hur det känns på riktigt, och kanske får någon olyckskorp då kraxa "vad var det jag sa", när jag knäckt och utbränd lallar ned till försäkringskassan eller motsvarande. Men det tror jag inte. Däremot är jag ganska säker på att det kommer att bli hårt jobb. Men det är inte nödvändigtvis detsamma som ett problem.

Ett par saker har stärkt mig i min övertygelse att det var ett bra val att söka mig till den nya firman. Det läggs ner stor energi på att få oss medarbetare att förstå helheten i den pedagogiska idén - eller tänket som man säger om man vill få mig att gnissla tänder - men man nöjer sig inte med det. Företaget har en tydlig koppling mellan den bakomliggande vision och de konkreta verktyg vi skall använda oss av, och det är väl det senare ledet, och kopplingen i sig, som jag saknat så på min gamla arbetsplats. Där min förra chef gärna drog till med ett "låt tusen blommor blomma" när det hettade till och viljor eller förhållningssätt stod mot varandra, är det lite mer "gärna det, men i den här rabatten kör vi med tulpaner", på nya jobbet. Om ni hajjar.

Det känns också bra att vara i en personalgrupp präglad av entusiasm, proffsighet och framåtanda. Naturligtvis ligger svårigheterna framför oss, och en och annan - kanske blir det jag - kommer att visa sig kort i rocken när åskan går, men så här långt ser jag ett driv och en vilja att fokusera på de viktiga bitarna. Det lovar gott. Vår fiffige chef ser också ut att ha lyckats matcha ihop ett gäng som kompletterar varandra ur många olika aspekter. Vi kan nog bygga ett starkt lag helt enkelt.

Slutligen. Jag är numer kollega med den förträfflige bloggaren Magistern. I samband med lite utbildning/lattjolajban fick jag tillfälle att träffa honom i förra veckan. Det var mycket trevligt och vi hann prata en gnutta om sådant han och jag bloggat om. Och om han - som brukar uttrycka sig uppskattande om sånt Kritan skriver - trivs i firman, borde jag också kunna göra det.

Jobbigt roligt

2007-08-07T19:01:00.000+02:00

Bloggkoman kommer av det nya jobbet. Håller på att internutbildas och teambuildas. Mycket roligt, och bra, så här långt. Och ganska jobbigt.

Går mot en ny termin med stora och positiva förväntningar. Det önskar jag alla mina kollegor.

Heja Irak!

2007-07-29T21:20:00.001+02:00

Jag gläds med dem jag känner från Irak, och med alla andra som idag firar fotbollstriumfen. Måtte firandet få fortgå utan vidriga terrordåd.Jag är en naiv snubbe som hoppas och önskar att segern i de asiatiska mästerskapen skall kunna betyda något mer än bara stundens glädje. Vad vet jag inte, men något positivt.

Stort

2007-07-29T00:19:00.000+02:00

"Nytt svenskt rekord av "Musse"

FRIIDROTT. Sent i går kväll raderade Mustafa "Musse" Mohamed ut Anders Gärderuds klassiska rekord på 3000 meter hinder, satt på OS i Montreal 1976, precis på dagen för 31 år sedan.
"Musse" gjorde rekordloppet ikväll i belgiska Heusden-Zolder och pressade Gärderuds tidigare rekord med drygt två sekunder till 8.05,75.- Ett helt perfekt lopp av Musse. Det här var en kväll när allt kändes lätt, kommenterar tränaren Ulf Friberg från Heusden-Zolder.
TT "

Det var polacken, östtysken och Bel..- förlåt Anders Gärderud som skulle springa OS-final på 3000 meter hinder. Plötsligt tröttnar polacken och tysken faller. Då säger Gärderud: Nu tar jag guld och sätter världsrekord. Och så gjorde han det.

Ja, det kanske inte håller som bellmanhistoria, men det var grymt stort när det skedde. 1976. Och den där tiden (8.08?) höll hur länge som helst. Fortfarande kan man komma på pallen i ett stort mästerskap med den farten.

Bra gjort, Mustafa!

Norrlands inland, intill Sibirien, strax nedom Arktis

2007-07-28T20:40:00.000+02:00

Det är såklart extremt patetiskt att komma hem efter en månad borta och gnälla på Sverige, men detta mitt fosterland gör det inte lätt för sig.

Igår kväll kom vi, jag och N, till ett kallt och regnigt Arlanda. Taxibilarna stod tysta och snälla och vi fick söka upp dem för att få åka med. På vägen till den medelstora småstad strax norr därom, där vi bor, såg vi enstaka bilar. Motorvägen, fem mil norr om Stockholm var i princip tom denna fredagkväll, strax efter tio. Och det var skog. Skog utav bara helvete.

I morse stod jag och tittade ut över parken, nedanför vårt köksfönster. Gångvägar, cykelvägar, gatan i fonden. Tomma. Helt öde, kvart över nio. Efter kanske tre minuter en kvinna och en hund.

Och till denna ödslighet skall vi snart addera en mörk, djävla vinter.

2007-07-23T07:57:00.000+02:00

Att citera en kommentar i sin helhet, kanske stinker, men denna, skriven av "Z", innehöll en fin blandning av information och smicker. Sådant funkar! Tack, Z!

"Snubblade in av misstag. Sökte egentligen efter någonting i stil med turkiska barnmöbler, och se vart jag hamnade!Hann läsa ganska mycket, väldigt bra och intressant blogg om sånt man pratar om över en kopp te + simit.

Jag har en far som är obegripligt sjukligt (smått huliganaktigt) intresserad av Besiktas. Att säga att han hejar på Besiktas vore en förolämpning då han lever, gråter och skrattar Besiktas. Han skulle nog bli stammis på det här lite smått meyhane / isci lokantasi haket om han skulle upptäcka den. Vart ligger stället o vad heter det?

Som tack kan jag avslöja att Ouzo Plomari är den absolut godaste att dricka. Bör inte blandas, ta det sek med lite vindruvor, raki peyniri och sura äpplen kanske can erigi om det är säsong. (Finns i Stockholms Orient Livs 1 gång om året då det sälj lika dyrt som saffran). Ouzon är helt olik den klassiska raki typen. Även Plomari har den här bittra anisrika karaktären men har underbar god eftersmak som är åt det söta hållet (brukar ta lite peynir o klistra den i gommen och skata njuta av den kombinationen). Kanhända att du fullkomligt hatar den om du är van raki drickare som har ditt "märke" sedan 20 år tillbaka :). Annat tips; På vänster sida av början av Istiklal Caddesi, Haci Baba som har en löjlig eller mystisk (avgör själv) liten dörr ut mot gatan. Men är helt underbar inuti. Åt där ofta för ca. 10 år sedan då de hade en utav stans bästa buffeer med zeytinyagli, sicak, soguk etc.

Om man älskar sötsaker hade de en gigantisk efterrättsbord med allt från baklava till sekerpare. Kan dock inte lova att maten idag är god eller om stället ens existerar men om den nu finns bör man utan tvekan sitta i deras bakgård som vätter mot en kyrka med underbar trädgård. Om stället inte finns kvar är Hünkar Lokantasi dyr men ack så värt vartenda lilla öre man har. Ligger i Nisantasi nuförtiden. Ta dit familjen, vännerna eller njut själv. Era smaklökar kommer att åka en kittlande berg och dalbana av bekanta smaker som gjorts till mästerverk *börjar dregla nu*.

Sist men inte minst, Sariyer min barndoms stadsdel som alltid har setts som en fristad i Istanbul med sin rena luft, mahalle känsla och trygga små berg med magnifik utsikt över bogaz(hmm idag är det mest site och radhus på de kullarna). Du kan ta minibus från centrum och åka till Kilyos (ca. 1 timmes färd) som är en gammal fiskeby som har blivit partybeach. Grymt underskattat enligt mig då man avskräcks av rykten som säger att vattnet är smutsigt o det är crowded. 2 år sedan då vi senast var i Kilyos var det helt underbart. Från Kilyos kan du åka längre ut mot Fiskebyn Garipce (visst är det fascinerande att man hittar byromantik i storstaden?)där man har magnifik utsikt utöver havet. Man känner Karadeniz i luften som luktar salt och söta blommor. Även värt att se; Kavak, Büyükdere,Istinye.Om du känner till dessa ställen kan jag tänka mig att även du njuter av blott tanken på alla vackra intryck men om du inte gör det ta en day off från övriga Istanbul och prova dessa. Iyi tatiller dilerim!"

Vi åkte som sagt till Svarta Havet igår, via Sariyer. Tog en stilla döner där i kvällsolen på väg hem. Fint. Stället ligger nere i Beşiktaş, i gränderna med gångtrafik, om du förstår.

Jag och den minste åker hem på fredag, men Å, M och J, samt tillresta A, får gå på Inönü och se BJK i kvalet till CL. Avundsjuk!

Bilden har inget med texten att göra, mer än att den är vacker.

Svarta havet

2007-07-22T22:52:00.000+02:00

Efter en inställd direktbuss och en timmes väntan åkte vi kommunalt till Sariyer. Därifrån taxi till Svarta Havet. En parasollstinn, söndersponsrad och glassig anläggning, ägd av universitetet men förvaltatd av fiffige Frasse typ, blev vår belöning. Och kristallklart vatten, sand i näsborrarna och ljuvliga vågor. Som vi njöt.

Sedan i måndags är M och W äntligen på plats. De vet hur man nyttjar vågorna, kan jag säga.

Väl hemma en improviserad valvaka med kronärstkockor på balkongen, för de stora. W och N vek ner sig, Svarta Havet kostar på.

Det ser ju ut att ha gått bra, även om det vore roligare om inte MHP kommit in.

Valdagen 07.45

2007-07-22T21:15:00.000+02:00

Från balkongen ser jag skolgården där morgontidiga medborgare är på väg för att rösta.

Jag hoppas...

2007-07-21T08:36:00.000+02:00

...att AKP får en stabil majoritet. Detta för att Turkiet skall fortsätta vägen mot större respekt för mänskliga rättigheter, mindre inflytande för militären och "den djupa staten" och ett fortsatt arbete för EU-medlemskap.

...att så många kvinnliga kandidater som möjligt kommer in i parlamentet.

...att de kurdiska politiker som ställer upp som oberoende kandidater lyckas ta sig in i parlamentet, så att de vidriga nationalister som vill jämställa kurder mer terrorister och hålla dem utanför politiken, får lång näsa.

...att MHP gör tokfiasko.

De oberoende

2007-07-21T07:56:00.000+02:00

Vad som är nytt i detta turkiska parlamentsval är den uppmärksamhet de oberoende kandidaterna får, och de chanser de tillmäts. Saken är ju den att det av ett parti krävs 10% av rösterna i hela landet för att få representation i parlamentet. Denna, med internationella mått mätt, exceptionellt höga tröskel är tillskapad för att hålla minoriteter - t ex kurder - utanför politikens centrum. Om de bildar egna partier skall de inte ha en chans att komma in, tänker man sig. Och det funkar. Så fick t ex DTP närmare hälften av rösterna i valkretsar i sydöstra Turkiet, men endast AKP och CHP kunde skicka representanter från landsändan.

Spärren kan också ge en extrem hävstångseffekt vid val. Så innebar t ex parlamentsvalet 2002 att samtliga partier åkte ur, och bara nya kom in.

Oberoende kandidater omfattas dock inte av spärren. Vad jag förstår "räcker det" att man får röster i motsvarande ett mandat i den valkrets man ställer upp, för att komma in i parlamentet. De oberoende kan i år grovt delas in i två grupper. I den ena gruppen finns de som står "fria" från de etablerade partierna. I Istanbul ställer exempelvis professor Baskin Oran upp. Han kämpar för grupper som inte får någon plats på den etablerade politikens dagordning såsom aleviter, kurder, zigenare, och homosexuella, för att nämna några.

I den andra gruppen hittar vi till exempel kurdiska politiker som inom ramen för ett parti inte kommer att klara spärren. De man gjort i år är då att officiellt lämna partiet och ställa upp som oberoende. Genom att vara ett känt namn med stort stöd i sin region, kan man då hoppas på plats i Ankara. Jag hoppas de lyckas.

2007-07-19T08:36:00.001+02:00

Blogger har problem med radmatningar. Nya stycken blir inte nya stycken utan fula.

Valspurt

2007-07-19T08:02:00.000+02:00

Idag tittar vi närmare på ett par valaffischer. Vi har det demokratiska partiet, som bedöms ha en 50/50 chans att ta sig över 10% spärren, och det gamla, av Atatürk en gång startade, Republikanska Folkpartiet.

Mehmet Ağar - med oss alla är han förstås bara Mehmet - kör med en familjär stil som närmar sig den gräns där gemytet övergår i ren och skär mysfryntlighet. Vem skulle inte vilja krypa upp i knät där och höra hur det var förr i tiden? I så fall skulle han kanske berätta om hur militären, vid kuppen 1960, lät avrätta partiledaren Adnan Menderes. Det är ett parti i "högermitten" som saknat representation i parlamentet under den senaste mandatperioden. Jag skulle kunna gissa att man tappade de liberala väljarna till AKP.

Nu vill man nå dem, men också de mer traditionsrotade som annars hamnar hos nationalisterna i MHP, eller hos CHP, när man satsar stort på en comeback. Mehmet räknar upp arbetare, bönder, industriarbetare, soldater, affärsmän, familjefäder, arbetslösa och lärare; alla skall de sätta sitt hopp till DP och - i statens och nationens namn - lägga sin röst på Mehmet och hans kompisar. För ett nytt turkiskt ledarskap.

Deniz Baykal - som i helgen anklagade Erdoğan och AKP för att dela ut guldpengar till folket, och som då av premiärministern uppmanades att ta ett IQ-test; det är spurt nu - kör lite på samma sätt, fast i bild. Har sett tre olika versioner av denna; en fotoshoppad och Botoxstinn partiledare som med nyplockade ögonbryn visar vägen för en grupp "arbetare" eller "intellektuella" eller "tjänstemän". Ni vet sådana som kommer direkt från jobbet, och som man kanske inte riktigt sett uppställda på det här sättet, blickande in i framtiden, sedan reklambyrån Lenin&Brindfors gick i putten.

Texten säger att man vill ha bort immuniteten - för parlamentsledamöter gissar jag, för skumma AKP:are som delar ut guld, får pengar under bordet av USA, till exempel - och att ren politik vinner. Om jag fattat detta rätt. Min parlör höljer ibland budskapen i gåtfulla dimmor. Nu är det tid för CHP, slutar man.

Och jag.

2007-07-14T14:04:00.001+02:00

Lite knas. Lite test.

Val

2007-07-14T13:24:00.000+02:00

Nästa söndag, den 22, är det parlamentsval här. Det blir allt mer påtagligt när man rör sig ute på stan. Överallt flaggspel med partisymboler. Asjobbiga högtalarbilar som vräker ur sig sina budskap på turkisk maxvolym. Inför-artiklar i tidningarna och politiska utspel hit och dit.

Min guide i sammanhanget är Turkish Daily News som just nu kör två artikelserier som jag försöker följa. Den ena är en traditionell genomgång "fråga för fråga" där de stora partiernas ståndpunkter inom något område avhandlas varje dag. EU, högre utbildning och eller skattepolitik, t ex. Den andra artikelserien är en resa till olika platser i detta stora land, där man försöker se vad som är heta frågor i exempelvis Van, Konya eller Trabzon.

Den fråga som dominerar debatten, även om den kanske inte så tydligt är en direkt valfråga, är huruvida Turkiet borde gå in i norra Irak för att försöka komma åt de baser som PKK tros ha där. De flesta partier är överens om att varken den lokala irakiska kurdika administrationen eller de amerikanska trupperna gör det de lovat; att se till att PKK inte har en fristad i norra Irak. Men hur Turkiet skall agera är en annan fråga. Nationalisterna i MHP trycker på för en intervention. De gamla "kemalist-sossarna" i CHP likaså, om än inte lika tydligt. Regeringspartiet AKP intar en mer avvaktande hållning, och anklagas av oppositionen för att ha tagit emot en miljard under bordet från USA, för att inte gå över gränsen. Oppositionens hållning i frågan är konsistent med kritiken mot regeringens positiva EU-politik: Premiärminister Erdoğan säljer ut Turkiet till västvärlden.

De frågor som "folket" ute i landet verkar mest bekymrade över annars har med ekonomi att göra. Man vill ha bätter betalt för sitt jordbruk, man vill ha jobb, och det är politikerna i Ankara skall fixa det, så att de äntligen visar vad de är till för. Perspektivet påminner mycket om det man möter i svensk glesbygd, eller i det amerikanska inlandet; politikernas uppgift är i första hand att landa hem tillräckligt med baon till den egna regionen, annars kan de lägga ner. Ett perspektiv de lokala kandidaterna givetvis försöker profitera på; en röst på mig är en röst på nya vägbyggen i provinsen. Jfr Botniabanan, Stålverk 80 eller jordbruksstöd.

Helt utan koll tippar jag att det går kalasbra för AKP, för bra för MHP och dåligt för CHP. Populisterna i GP kommer inte in, här är spärren 10 %, men det är nära. Om det nya parlamentet klarar att utse en president är dock en öppen fråga.

Återkommer med liute mer om EU, påstådd islamism och estetik.

Bildbevis

2007-07-10T12:59:00.000+02:00

På den gamla goda tiden hade den svenska marinen dragit igång en rejäl ubåtsjakt om de fått tillgång till denna bild, om man sa att den var tagen i Södertälje Kanal, t ex. Men, faktum är att det där gråa, ute i vattnet, som kanske ser ut som en ubåt eller en gammal moped eller nåt när ni klickar på bilden, faktum är att det är en delfin. På väg till Svarta havet.

Hobby

2007-07-08T07:37:00.000+02:00

För den bussintresserade erbjuder Istanbul fina möjligheter. Här t ex vändplanen i Rumeli Hisarüstü en vanlig lördagförmiddag. Vi hade inga som helst problem att få en bra plats.

Bara så ni vet

2007-07-06T06:55:00.000+02:00

Den förutspådda värmeböljan kom av sig lite. Alltså, det var varmt, men själva höjdpunkten, domedagsfeelingen, uteblev. Asfalten bubblade inte. Solstekta sparvar föll inte från himlen. Jag blev inte galen. Shit happens.

Har kommit in i ett skönt tempo nu. Förmiddagar vid poolen. Ogenerat kringlodande i fillingar hemma i lägenheten. Densamma allt mysigare. Båtturer och lekparker. Dreadlocks. Car spotting. Siestor. Absolut semester.

Det drar ihop sig till parlamentsval här. Den 22 är det dags, och förhoppningen är att det nyvalda parlamentet skall kunna utse en president. Och att militären håller sig borta. Skall skriva lite om det, endera dagen. Men det blir när det blir.

Ikväll tar vi Jönköping!

It was fifteen years ago today

2007-07-04T07:39:00.000+02:00

Den våren hade Highway Men varit på Globen. Inför våra stora ögon radade Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Johnny Cash upp sig, och tillsammans med kompmusiker bjöd de på en countryns hitkavalkad utan like. I praktiken var det fyra solokonserter på en gång, med lite halvjönsiga nyskrivna nummer insprängda här och där.

Vi var helt nitade. Låtarna. Pondusen. Publiken. Rubbet.

1992 var country något oerhört knasigt i Sverige. Utanför den frälsta skaran var den vanliga reaktionen att folk började nynna på Rawhide, som de sett i Blues Brothers, när genren kom på tal. Eller kanske Jolene. Alltid åtföljt av någon slags ironisk gest. Typ. Publiken på Globen var en blandning av maskeradkostymer a la Zeb Macahan, högt uppdragna stentvättade jeans och pilotbrillor. Mats Rådberg var där.

Jag och Redaktörn var inte ironiska. Vi hade från lite olika utgångspunkter insett att det fanns en countrygarderob att kliva ut ur, alternativt in i, och nu var det dags. Konserten på Globen blev ett avstamp, men dit hade vi inte hittat om vi inte på vägen, på varsitt håll och tillsammans, allt flitigare snortat det damm som hjulen från den stora amerikanska traditionen rivit upp. Long Ryders och Jason & the Scorchers med en punkig attityd vi kände oss hemma med; gubbar som Neil Young och Le Boss, och den nasala glidningens okrönte konung, Dwight Yoakam, var några av dem som gjorde att det våren 1992 var dags att gå på Highway Men. Och nu hade vi en vision.

Vid den här tiden bodde jag i en sommarstuga på landet. En smalspårig järnväg gick längs med tomtgränsen och på andra sidan rälsen låg sjön med den lilla ekan. Det fanns veranda och utedass, stor gräsmatta, brunn på tomten samt en försvarlig virkeshög. (Kolla det om ni skall hyra sommarhus. Där skall alltid finnas rejält med virke.) Sommarstugan var kort sagt en liten farm. Och på den farmen bildade vi The Confidence Men.

Vi repade olika låtar, och testade olika sätt att spela. På två har man ju inte så mycket att laborera med, men vi fastnade för bas och akustisk gitarr, och till debuten kontrakterades T, som med en ovilja att repa, men med ett gott öra, kunde förväntas göra jobbet på fiol.

Sålunda arrangerades ett stort jämra Fjärde Juli Party. I den lilla trädgården snickrade vi till bar och scen. Vi hängde upp flaggspel med amerikansk ölreklam, och fyllde en gigantisk balja med is och bärs. Kanske kom trettio pers, kanske var de fler. Ett antal långt senare prominenta bloggare var där i vart fall. Bland andra.

Vi hade skördetävling och bakverkstävling, för vi tyckte det kändes rätt, och ett av bidragen var själva den amerikanska flaggan som en gigantisk tårta. Vi lekte amerikaner – i vid mening – ute på den uppländska landsbygden, och alltihop var en förevändning för att spela. I alla fall som jag minns det.

Spelningen var knappast längre än fem låtar, och kanske inte helt hundra, men jag tror att man uppskattade oss.

Småningom blev vi ganska bra. Vi skaffade replokal, slängde in Vinlusen på bas och Dr S på trummor. Jag spelade Telecaster och Redaktörn mestadels akustisk – han fick ju sjunga – och i olika skeden laborerade vi med antingen T eller Den Glade Masen på fiol.

Vi kom att spela på uppländska bruk och sörmländska rancher. På kontor i Stockholm och nationer i Uppsala. Firmafester och trettiårskalas. Bland annat. En gång fick vi sushi i gage (Stockholm) en annan gång en dunk hembränt (Norduppland). The Confidence Men – spelar Country och Rock´n´Roll, stod det på vårt kort. Och det var precis vad vi gjorde.

I början fick vi de ironiska leendena, önskningarna av Rawhide och Jolene, men det gav sig med tiden. För, det blev allt vanligare med publik som lyssnade på sk altcountry eller hade läst om Gram Parsons i någon tidskrift och som gärna ville droppa referenser mellan seten och, frånsett det, och mycket viktigare; vi svängde. Det dansades. Man drack öl och var glad. För vi svängde.

Bitvis svängde vi satan, vill jag påstå. En låtlista på uppåt sextio nummer. Vinlusen och Dr S, som de trygga mittbackarna. Redaktörns rytmiska strummande på den akustiska, och med den lätt myndiga, något nasala rösten som bekvämt pendlade mellan bottenlös självömkan och godmodig gudfruktan – on stage, that is – kombinerat med de tio countryliknande licks jag orkat snappa upp – multiplicerade med sig själva gav de ju hundra olika varianter - och som sagt, då och då hade vi hjälp av inkallad fiolklant. Tillsammans utgjorde vi en inte helt oäven orkester.

I oktober 2000 körde Redaktörn av vägen och om det kan ni läsa här. Det går inte att hitta några bra ord för att beskriva hur det var och hur det kändes.

På rummet på Karolinska lyssnade vi på American Recordings III: Solitary Man, den med I see a Darkness, One och Mercy Seat. Och vi försökte tala om vad som hänt och vad som skulle komma. Och vi lyssnade. Och talade om musik. Och kanske var det min pusselbit och uppgift i detta vidrigt svåra.

Vi skulle spela igen, i alla fall, det var vi på det klara med. Och i februari 2003 hade vi en liten, mycket intim kammarkonsert. Det var nog inte mycket mer än fem låtar, men det har kanske aldrig varit viktigare att spela fem låtar än just då.

Under åren har vi repat av och till. I år lite oftare än tillförne. Och vi har en låtlista. Kanske inte sexti låtar, och kanske är de lite lugnare, men de vi har är bra. Och de svänger. Och sparkar rumpa. Nya kids fyller rytmsektionen. Men annars är vi desamma. The Confidence Men: spelar Country och Rock´n´Roll. Hösten 2007 går vi live på en plats nära dig, om du är intresserad.

Ett litet band helt enkelt. Varken mer eller mindre. För att travestera The Highway Men:

“They may have wounded us but they'll never get the best, Of better men:'Cos We'll ride again.”

Delfiner och ubåtar

2007-07-01T17:11:00.000+02:00

Bosporen stoltserade idag med ubåtar, delfiner och badpojkar. Samt de vanliga tankerserna (snyggt ord), färjorna och fiskebåtarna.

Ubåten var en bisarr uppenbarelse där den segade sig söderut i ytläge, med flaggan i topp. Har nog bara sett en ubåt i verkligheten förut; en gamal skorv på ett båtmuseum vid Malmöhus slott. Turkiska militären visar gärna upp sig när kajerna är tjocka av solbadare, promenister, fiskare och grabbar som dyker och plaskar. Bara grabbar badar där.

Delfinerna var otippade. Plötsligt sam de där utanför båtfönstret, en tre-fyra stycken i snygga formationer. Fort gick det, kameran låg i ryggan, så ni får tro mig, ostyrkt. Delfiner har jag träffat på förr, i Byron Bay, men då på långt avstånd. Det här var coolare, och som sagt, inte helt väntat i detta minst sagt vältrafikerade sund.

Vi tillbringade dagen i Emirganparken några kilometer uppför Bospren. Dit kan man ta sig per buss, vilket tar en timma i söndagens brunchrusning - alla skall ut och fika nämligen - eller så tar man båten på en kvart i lite sicksack över vattnet. Väl där hänger man. Grymma lekparker, svalt och skuggigt här och där. Lugnt och skönt; en oas för de infödda, och för oss.

Bilderna: 1. Parkförvaltningen tar en rökpaus 2. Röj 3. Beach 2007 4. Das Boot

Heatwave

2007-06-26T22:58:00.000+02:00

Det skall bli den varmaste dagen på 25 år spår Turkish Daily. Ladda med vätska och stanna inne är råden att följa. Så så får det bli. Hittills är det dock i hög grad uthärdligt. Tog en sväng med N i vagnen i förmiddags. Vi drack sjuka mängder vatten och svettades rejält, men belöningen blev en halvtimmes race i en spiralformad rutschkana. I lekparken nere vid vattnet fläktade det skönt, och i skuggan satt jag med en tidning, beredd att serva med äppelbitar och vatten. Man kan definitivt ha det sämre.

Hemvägen, uppför berget, i allt mindre skuggad terräng blev jobbigare. Men hem kom vi, och sedan lodade vi runt mellan duschkabinen och köket i bara kallingarna i väntan på siesta.

Köpte en keps, en sport, för att tåla morgondagens skärseld lite bättre. Ni som känner mig vet att jag tycker att vuxna män - frånsett Redaktörn och Mick Jones - i sportkeps är en styggelse. Jag tar värmelarmen på stort allvar.

På plats

2007-06-25T23:09:00.000+02:00

Så var vi här igen. Den här gången fick vi inte huset i parken, det med den underbara verandan (se bild), men väl en studentdublett fullproppad med våningssängar, inrymd i en betongkub, intill vägen med alla bilarna.

N är på. Bil ("biii") är ett av orden som han verkligen behärskar till fullo, och han älskar att stå på balkongen och hojta "BIII! BIII! BIII". Jag älskar just bilarna lite mindre.

Men annars är det fint. Varmt som i en svensk normalbastu, svett på tangentbordet nu, strax efter midnatt. Lägenheten går att fixa till. Å har svart bälte i att flytta våningssängar och kasta ut fula skrivbord. Det kommer att bli kanon. Kvarteret är sig likt. Simit till barnen och solsting till föräldrarna.

Tar vi oss till vattnet får du veta det.

Avslutning

2007-06-14T17:09:00.000+02:00

800 pers på den gråmulna skolgården. Inklämd i hörnet på ett lastbilsflak står jag med en bas och kompar den ena förtjusande gruppen efter den andra. Haydn, Riedel och Kolmodin står på programmet. Bland annat. Niorna, av vilka en tredjedel var mitt ansvar när de gick i sexan och sjuan, har klänningar, kostymer och skor som är svåra att gå i.

Efteråt samling i klassrummet. Min röst brister lite och jag får regn i ögat när jag tackar för den här tiden och önskar glad sommar. Dessa ungar är svåra att lämna. Får kramar och gåvor. Små kort de har gjort. Ryggdunkar av föräldrar som tackar och önskar lycka till. Blommor och choklad. Snapsglas(!). Es hemrullade tryffel. En ugnsfast Pyrex från han som brukar vara bollkalle på Studan. "Vi kommer ju att ses där, i alla fall", säger vi till varandra.

Lite senare är det avtackning av sådana som slutar. En av dem är jag. Känns konstigt, men helt rätt.

Nu väntar tre dagars ofokuserat efterarbete. Därefter midsommar i vid Sommens pärla följt av Istanbul.

Vi hörs!

2007-06-11T21:17:00.000+02:00

Och vi slog Landskrona med 2-0. 6100 pers på Studan. N härjade så vi fick gå i halvtid, men vem bryr sig? Helt galet bra!

Utflykt

2007-06-11T21:02:00.000+02:00

Så kom vi iväg på den efterlängtade cykelutflykten. Vi såg isräfflor, morän och lera. Samt fikade, stektes och lekyte. Femmorna hade sytt ihop ett bra program efter lunch. Jag är en extremt dålig hästskokastare.

Bilderna uppifrån och ner: 1. Det vakna ögat skönjer räfflorna i inlandsisens rörelseriktning. 2. Det vakna ögat hittar ytterligare 57 kids som dväljs i dälden. 3. Coola cyklar har de nuförtiden. Det vakna ögat skönjer Kritans skugga.

Sorg

2007-06-09T22:32:00.000+02:00

Klockan 23.00 på nationaldagens kväll ringer kollegan G. Jag förstår att det är viktigt. Hon berättar att O är död. En annan före detta elev har ringt henne, förtvivlad, och berättat. Nu har G kollat och fått det bekräftat, och hon vill att jag skall veta.

Stadsdelen där jag jobbar började byggas för sjutton år sedan. Skolan kom ett år senare. G har varit med sedan starten. Hon känner alla. Svenska som andra språk och engelska är hennes huvudämnen, och hennes lilla klassrum har med åren blivit som ett mindre museum fyllt av minnen och prylar som gamla elever donerat. Bilder, dikter, broderier, souvenirer. Kitsch och konst. En bild av den unga stadsdelens långa historia. På minst varannan pryttel står "Till G. Världens bästa lärare".

O gick på vår skola i tio år - från sexårs till nian. Han gick sina första år i det hus jag jobbar, och där fanns såklart G redan då. O har fyra småsyskon och alla har de haft G. Den yngsta går fortfarande i huset.

När O var färdig med gymnasiet började han vika hos oss. Flera gånger vikade han för mig, och ibland hjälpte han till på mina lektioner. Mycket sympatisk; noggrann och engagerad. Ungarna tyckte om honom och han tyckte om dem.

Men i onsdags morse vaknade han inte.

---

Kondoleansböcker där barnen skriver hjärtskärande och vackert. Kollegor som tar ungar genom de svåra stunderna och frågorna. Minnesstund. G som känner familjen så väl, och som blir skolans länk till sorgen i radhuset.

När försommaren är som vackrast.

Det är en liten stadsdel. Med trådar som spänner över hela jorden.

---

Tack O.

På jobbet

2007-06-04T21:03:00.000+02:00

Har drabbats av någon slags istidsfrossa. Möjligen för att en stor del av mina terminer på Geografen handlade om glaciala processer, sedimentering och skit, och jag nästan aldrig har undervisat om det. För det hann vi aldrig när jag jobbade med sjuorna och åttorna och niorna. Hursom, AlfonsÅberg-goes-istid-bilderna föregicks och föranleddes av en mycket påkostad OH-redovisning där åtminstone tio lager ingick. Blev ganska rörigt, men stor succé i målgruppen.

Idag var det trolldeg.

Trolldeg. Smaka på ordet. Jag har inte använt trolldeg sedan våren -74 när jag gick i lekis. Men i arbetslaget fanns såklart ett bra recept, och en grupp ivriga och kunniga nio-åringar gick i morse loss med typ ett kilo deg och en skokartong. Kommer att ta dygn att torka. Har vi för hög temperatur brinner ju kartongfan upp. Men, och det är det viktiga, sedan har de åstadkommit ett 3D-panorama med friggin jättegrytor och allting. Bild kommer.

På eftermiddagen repade jag "We are the world" inför stundande jubileum. Komplett med wailande förortskids, fritidspedagog med nylonsträngad, hon som gick ut för många år sedan och en gång kom typ åtta i Idol, kollegan som låter som Joe Cocker och de andra. Först lät det illa. Sedan fördjävligt. Men, efter en fyra-fem rundor blev det... bra. Rysligt bra, faktiskt. Hoppas vi håller ihop i morgon. Jag är han med basen.

IT

2007-06-03T14:45:00.000+02:00

Fortfarande rosslig, f ö. N också. Han hostar sig febrigt igenom nätterna, men kämpar tappert som en liten rosenkindad iller. Jag går runt och snorar och beklagar mig lite lagom. Missar fest. Läser bok. Samt, på lediga stunder, jobbar med en bildserie förklarandes glacialt betingade landskapsformer såsom rundhällar, leråkrar, ändmoräner och flyttblock, här i trakten. Vi jobbar ju med det just nu. Utflykt nästa måndag, då skall de teoretiska fundamenten sitta någorlunda.

Jag jobbar i Paint. Det är möjligt att det finns byråer därute som har tillgång till ännu kraftfullare program. Bilden är nr 8 i en sekvens av kanske 15.

For helvede, mand!

2007-06-03T13:58:00.000+02:00

Vad är det som får en kvinnlig bibliotekarie i 53-årsåldern att springa in på planen och försöka nita domaren? Det är frågan vi alla borde ställa oss idag. Svaret är naturligtvis - ingenting.

Men att det är en typ 20-30-40-årig kille som enligt utsago druckit en 15-20 öl, förvånar oss inte. Inte heller att det sker i samband med en fotbollsmatch. Men att det skulle kunna ha med kön eller dagens fotbollskultur att göra är väl ändå lite långsökt.

Tänkbara orsaker till handladet av Puckot i Parken:

a) Alkohol. Hade han varit nykter hade det aldrig hänt. Den här killen är vanligtvis helt främmande för våld och hot. Han kallas privat för "Gängets Mahatma Gandhi". Men när någon lurar i honom öl, blir han som förbytt. Och vem har väl inte blivit ilurad en 15-20 öl någon gång? Blame it on the Beer, baby.

b) Röster. Många hör röster. Röster som säger dumma saker. Som får en vilja göra dumma saker. Här skulle en advokat kunna hitta en bra försvarslinje då man lätt kan hävda att sisådär en trettitusen röster buade och stod i. Killen kände sig kallad.

c) Kulturell bakgrund. Kan man hitta släktlinjer ner mot Sydösteuropa, Anatolien eller Mellanöstern är det förmodligen här någonstans vi hittar orsaken till handlandet. Handlar det om en protestantisk heldansk/helsvensk blir det vanskligare. I vår kultur tar vi avstånd från våld.

d) Vinnarskalle. Vet inte riktigt vad det betyder, men när det handlar om kvalificerade hockipuckon som slåss och lever rövare brukar alltid lika kvalificerade kommentatorsditon hävda att det handlar om det. Så varför inte. Vinnarskalle.

Ett lästips i sammanhanget är Stephan Mendel-Enck "Med uppenbar känsla för stil".

Sgt Povel

2007-06-01T12:55:00.000+02:00

N sjuk. Jag krasslig. Hemma för vård av barn, samt undertecknad.

Sgt Pepper 40. Povel 85. Den gemensamma nämnaren här är barndomshemmets skivsamling. Vi hade en (1) "popskiva", ganska länge. Sedan dubblade Bridge over troubled water kategorins omfång, innan en kasettbandspelare småningom gjorde entré, med den teknikens avsaknad av begränsningar. Men först var det alltså Sgt Pepper och friherre Ramel, i konkurrens med Alice Babs och Titti Sjöblom sjungandes Alice Tegnér. Mitt musikaliska arv. Mäktigt. Grattis.

Dags att sluta rapportera om matchen

2007-05-29T08:05:00.000+02:00

Igår slogs och härjade några hundratals män i Stockholm och Solna. Några bilar och en tunnelbanevagn blev det den här gången, om jag förstått det rätt. Säkerligen en och annan vettskrämd, någon som aldrig mer går på match också, såklart. Och kanske någon som inte vill gå ut överhuvudtaget. Den populära åsikten i sammanhanget är att detta inte har något med fotboll att göra. "Ett samhällsproblem" maler gubbarna som besitter de inflytelserika positionerna i fotbollsrörelsen. "Jugån!" eller "AJIKÅ" skriker de som slåss och härjar.

"Det viktigaste i det här läget är att få iväg dem till Råsunda", sa polisen till Svenskans papperstidning.

Detta har såklart massor med fotboll att göra. Och med samhällsutveckling, manlighetskonstruktion och våldskultur. Men mest med fotboll, och den roll den kommit att spela i våra dagar.

Att polisen ser det som sin huvuduppgift att få iväg denna illustra hjärntrust till matchen kanske handlar om brist på alternativ. De där arbetslägren i övre Norrland som jag alltid sätter min tilltro till kanske inte finns att tillgå när det drar igång. Så den vägen kanske vi inte har så mycket att hoppas på. Too bad.

Vad som skulle kunna göras är att medierna slutar att rapportera från dessa matcher. Skriv istället bara om bråken, skadegörelsen och misshandeln. Notera, om det är relevant, att den ena skocken var iklädd blårandiga pajasdräkter medan den andra valt gulsvart/blåvitt/grönvitt eller vad det nu kan vara.

Men skriv inte ett ord om själva matchen. Ignorera fullständigt frilägen, matchavgörande ögonblick, taktiska dispositioner och målskyttar. Fimpa analysen och betygssättningen. Skit i matchen helt enkelt. För bråken och huliganernas oskick kommer inte att överleva utan den fond av "stämning" som vi tillsammans bygger upp kring dessa matcher. Spelet på planen, och kampen på läktarna, är det centrum kring vilket våldet kretsar. Och om vi slutar att snacka om dessa evenemang, blir det mindre och mindre intressant, att vara där och slåss. Tror jag.

Det är inte lätt att vara turk

2007-05-28T14:22:00.000+02:00

Läs Elif Şafaks utmärkta krönika i Turkish Daily News.

2007-05-26T08:26:00.000+02:00

Torsdagens dammsugning bedrevs i furiöst tempo till Led Zeppelins "Houses of the Holy". Det var sannerligen inte första gången den kraftfulla kvartetten gav mig styrka att sanera, och ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att jag nästan bara lyssnar på Zeppelin när jag utför monotont och bullrigt hushållsarbete.

Och jag blir således lite fnissig när jag tänker på diskrepansen mellan det blytungt seriösa, ockulta och heroinstinna upplägget hos Jimmy Page et cons å ena sidan, och dess nutida funktion som hushållsnära tjänst å den andra.

Nytt jobb

2007-05-26T08:09:00.000+02:00

Jag dealade bort sommarlovet. 35-timmarsveckan med 10 i förtroende försvann likaledes och de ca 19 veckotimmarna med typ undervisning blir ca 30. På jobbet kommer jag fortsättningsvis vara 8 - 16.30. Lönelyftet ser ut att bli ytterst marginellt.

Som lärare borde jag dock vara mer fokuserad på lärandets möjligheter och resultat än antalet timmar i olika kategorier. Vilket jag alltså är. Och jag tror att det här kan bli bra. Anställningsintervjun lovade gott. Du som läste bloggen på den tiden jag skrev om skolan vet lite hur jag tänker. Det föll i god jord.

Jag tror och hoppas att jag kommer att få ut mer av det jobb jag lägger ner, att det kommer att vara roligare att gå till jobbet och att jag kommer att utvecklas lite mer i min yrkesroll. Efter det har jag längtat.

Och på sikt får jag såklart skithög lön.

Att lämna är dock inte så lätt. Känslan av lyft och befrielse blandas ju av den dubbelhet som ligger i lojaliteter mot andra. Nästa vecka skall jag tala med klassen, är planen. Samma klass som skänker fotbollar till Afrika, slår världsrekord i sena ankomster och plockar mig syrener när de tror att jag behöver det.

Tjoho II

2007-05-26T08:07:00.001+02:00

Det blir Turkiet i sommar! Fem veckor för mig i den, med all säkerhet, svala och luftiga sommarstaden vid Bosporen. Lyckligt lottad är jag!

Tjoho

2007-05-13T20:37:00.000+02:00

Jag fick jobbet jag sökte. Är otroligt glad faktiskt. Och stolt. Fortsättning följer.

Heja mig!

Skolvärlden

2007-05-12T08:20:00.000+02:00

Jag hinner inte. Utspel efter utspel i vanlig ordning, utvärderingar och sågningar, ny läroplan kanske, PJ Anders Linder, och en massa annat. Jag hinner inte. Någon annan får skriva om det, helt enkelt.

Med förtjusning noterar jag att Jan Björklund ser ut att bli partiledare. Då tror jag att han släpper skolan. Därav förtjusningen. Gud hjälpe folkpartiet.

Några fina grejer

2007-05-12T07:35:00.000+02:00

Mink De Ville - Coup de grace. Fantastisk skiva, som får mig att åka bil till jobbet helt i onödan. Där vägbygget slutar och 50 blir 90 trycker vi plattan i mattan - med all den pondus en 39-årig lärare mäktar - till Just give me one good reason. Soul, gubb, 5o', rock´n´roll med en extrem stilkänsla. Köp så klart.

Ingefärsmoothie - vaniljyoghurt, banan, några frysta hallon, färsk riven ingefära, mortlad kardemumma och kanske några stänk kanel. Botar allt och skrämmer vampyrer. Galet gott.

Jolo - Änglars liv. Kommer tillbaka till Jan Olof Olsson. Kåserisamlingar där män berättar om vardagslivet med sina små barn är i regel ganska förskräckliga. Det är min övertygelse. Men när Jolo skriver om sin och döttrarnas tillvaro fylls jag av livsglädje, tacksamhet, andakt kanske, och fniss. Vansinnigt bra. Och googlingen leder mig hit och gör mig mer nyfiken.

R har en lillebror, lilla r kan vi kalla honom, som jag aldrig har träffat. Han är sex år gammal och älskar Beşiktaş. En dag kommer R till skolan och överlämnar en stor klubbflagga - 120 x 160 kanske - med emblem, pokaler, flaggor och lagerkransar. Beşiktaş Şampiyonlar står det, och den är från förra året då BJK vann cupen. Lilla r har förstått att syrrans lärare också gillar BJK och därför skall ha flaggan. Lilla r har ju fått en ny. Heartbreaking. Stora R får en siriushalsduk att lämna i retur. Male bonding. Eller nåt.

Och - ha, ha - i veckan vann Beşiktaş, Kara Kartal, turkiska cupen igen. Ligan, som man ju faktiskt hade i egna händer, brände man såklart genom att torska hemma mot Fener. 0-1. BJK är mitt lag.

Pingu - så pappa kan blogga.

Tjatigt

2007-05-12T07:23:00.000+02:00

Ungefär en gång i månaden skriver jag numer en post där jag ber om ursäkt för inaktiviteten. Sedan gör jag någon slags uppsamling, samt lovar bot och bättring. Ser väl ingen större anledning att frångå den formeln egentligen, men lite tjatigt känns det.

Är möjligen - i någon slags bemärkelse - mellan jobb, och då kan jag ju passa på att fråga om någon känner någon tänkbar mecenat. Upplägget skulle kunna vara att jag bloggar mest hela tiden, varvat med skrotande, skivlyssnande, läsande, bakande och annat jag gillar. Mecenaten ordnar min försörjning. Vet ni någon?

Kan tillägga att arrangemanget tidigare funkat utmärkt, men att min dåvarande sponsor lämnade organisationen till förmån för en kommunal förskola.

Faktiskt sant

2007-04-29T17:36:00.000+02:00

Vecka 5

2007-04-28T09:48:00.000+02:00

Tre rejäla bryt med chefen denna vecka. Vid det ena tillfället fick vi båda tid att utveckla hur vi ser på skolan mer i stort, och jag blev mörkrädd. Hören, ty chefen talar: Målsättningar för verksamheten finns i läroplanen, så det behöver vi inte lägga någon energi på att snacka ihop oss om. Att profilera skolan/personalgruppen är dumt och bara ett utslag av en förytligad identitetskultur där skolor försöker vara trendiga och bara ytan räknas. Att synliggöra goda resultat och uppmuntra personal är på det hela taget onödigt; i begreppet professionalitet ingår att man går till jobbet och gör så gott man kan. Där behövs inga extra morötter. Och att försöka få hela skolan att använda de metoder som visat sig överlägsna andra, inom centrala områden blir en återgång till en regelstyrdskola, som vi ju inte vill ha.

Det jag trott varit utslag av stress, taskig budget och dålig politisk styrning var i själva verket hennes drömskola. Typ.

Vi det andra brytet frångick hon den överenskommelse vi gjort upp i fredags, då det kändes bra, ni vet. Kunde gått helt åt pipan här, men vi hade tur. Och det tredje var bara dumt. Perkelä, vad trött jag blir. Men kidsen, les kids, los niños... Hör här bara:

I tisdags besök från Kenya. På den engelska kan man när man är nio-tio, och det är rätt mycket, förhör sig klassen om hur deras jämnårigas skolvardag ser ut. Det konkreta resultatet blir att en kille föreslår en insamling till fotbollar som den gästande läraren får ta med hem. Ingen lista och man får ge vad man vill. På torsdagen kan vi lämna över fem stycken nyinköpta.

Samma dag vinner klassens treor 5000 i en badmintontävling. De kommer tillbaka svettiga iförda medaljer och sponströjor. Och hejaklacken var lika viktig. Det här är Sverige.

Periodens mattemål nådda av de flesta. Istiden fascinerar några. Allt färre sena ankomster, och på det hela taget en rolig arbetsvecka.

Vad väger tyngst? Viktigt jobb och rolig klass, eller hopplös arbetsmiljö, förvirrat uppdrag och taskig lön? Vet inte, men jag har faktiskt sökt andra jobb. Säg inget till någon! Vill ha mer kul, bättre resultat och kankse lite finare skrivbord och högre lön. Och ungar som samlar in pengar till fotbollar, förstås.