Så blev det.

Mannen på ballongen

Föregående post illustrerades av en kille som sov med en nalle och en ballong. Den senare pryddes av järnvägsentusiasten, folkupplysaren samt barnens vän - Mustafa Kemal Atatürk, eller Landsfadern, som vi brukar säga.

Kulten av Atatürk tar sig stundtals bisarra uttryck. Statyer, ofta beledsagade av något klassiskt visdomsord, förekommer i alla former, överallt. Hans porträtt sitter inte bara på alla offentliga inrättningar som postkontor och färjelägen, utan även ofta hos frisören, på fiket, och kemtvätten. Och i alla klassrum. På min sons engelskspråkiga, och i övrigt underbart kreativt mysflummiga förskola, finns små sammanpysslade Atatürkutställningar på varje avdelning.

När jag är på gott humör kan jag tycka att det är lite lustigt. Att vissa konstverk är mer är roligare än andra. Att det är lite Bordurien och Plekzy-Gladz mustascher över det hela. Andra dagar framstår det som ganska mögigt, och som något som snart måste våga omvärderas och vädras. Men det sitter ihop med så mycket annat av det gamla, stela och rädda - i förlängningen förtryckande och auktoritära - som är det här landets stora utmaning.

Återkommer.

Hemåt

Tiden går obegripligt fort i medelåldern. Särskilt om man har roligt. Vilket jag ju har. Känns som att det var alldeles nyss vi lämnade det svinkalla Uppsala en kall februariförmiddag, för att samma kväll känna ljumma vindar blåsa in genom det öppna taxifönstret.

På tisdag skall jag hem.

Det har varit en bra tid. För den enstaka unika läsarens skull skäms jag lite över att jag bloggat så sparsamt. Men så kan det vara. Jag har lagt energin på annat. I torsdags, på min sista lektion, började vi äntligen bröta med verb i imperfekt. Så nu kan jag - i teorin - inte bara berätta vad jag äter till frukost en vanlig dag, utan även vad jag faktiskt åt i går. Stort.

Kan bli så att jag snickrar ihop någon slags lista som sammanfattar denna vår vid Bosporen. Annars får du tro på mitt ord när jag säger att det blir bara bättre och bättre.