Åsiktsbetyg igen

Den senaste veckan har alla debattörer förfasat sig över Ytterbyskolans "åsiktsbetyg", se t ex Kritan 29/3. Igår kväll var det dags för världens sämsta aktualitetsprogram* att ge sig ikast med frågan. Inbjudna gäster var elever, lärare, kommunpolitiker, projektledare och en representant för Skolverket.

För att ta den sista gästen först; hon lyckades faktiskt, till skillnad från verkets chefsjurist, efter en stunds rundprat säga ett tydligt "Nej, Skolverket tycker inte att detta är ok". Fantastiskt. Vad tjänar de på Skolverket? Har de en åsikt eller kan alla tycka lite som de vill? Och i så fall, vem av dem skall skolorna lyssna på? Ett tips är att nästa gång gå en mediahanteringskurs hos någon annan än oraklet i Delphi.

Nu till det viktiga. Jag hyser den allra djupaste respekt och beundran för min SO-lärarkollega som i programmet gång på gång klargjorde hur och varför de hade gjort sin tolkning av Skolverkets kursplaner. Där står att man skall kunna tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt samt praktisera demokrati i vardaglig handling (redan i femman faktiskt), vilket man inte ju inte gör om man kränker sina kamrater under ett klassråd, eller vägrar samarbeta med någon pga ursprung eller sexuell läggning till exempel.

OK, nu kan man, och skall man, invända att det ändå kommer att handla om att bedöma ungdomarnas åsikter, i praktiken, eftersom det går att ha kunskaperna utan att vilja använda dem. Och åsiktsfrihet måste gå före luddiga kursplaner. Så de får jobba vidare med andra metoder.

Men, återigen, vi måste se hur sammanhanget ser ut , i Kungälv och på många andra platser. Varför tar en skola det här initiativet? Det handlar, som jag skrivit förut, om hur vuxna människor försöker använda alla tänkbara medel för att försvara demokratins värden, i en situation där andra vuxna människor inte tar sitt ansvar. (Jag har suttit i samtal med föräldrar som varit ganska tydliga med att de inte tycker att det är så värst oroande att deras barn slåss och klär sig i rasistiska symboler. "Pojkstreck", heter det. Det viktiga är att "grabben sköter hockeyn", typ.)

Vi som jobbar i skolan känner oss många gånger ganska ensamma i arbetet med uppgifter som samhället omkring förväntar sig att vi skall ta hand om. Kamp mot rasism, sexism, anorexi, fetma, miljöförstöring, cykelhjälm eller vad det nu kan vara. Så innan ni hackar vidare på läraren John, och hans kollegor i Kungälv, så kan ni ju fråga er vad ni själva gör åt problemet med främlingsfientlighet i vårt land.


* Programmet heter Debatt. Det har gått i 72 säsonger på bästa sändningstid, och jag kan bara spekulera i hur många tv-chefers gamla mormödrar programledaren Lennart Persson håller som gisslan, för att år efter år få fortsätta. Då och då ser jag programet eftersom trailern lovar ett intressant ämne eller dito gäster; men mest eftersom jag är dum i huvet som inte lärt mig att det aldrig blir bra.

Lennart Perssons ambitioner är höga. I ett genomsnittligt program avhandlas orsakerna till global uppvärmning, EU:s tjänstedirektiv och regionalpolitik i Norrland. Inga frågor är för svåra, en kvart per fråga räcker bra. Så fyller vi studion med gäster. Experter, politiker och "vanligt folk". Det blir dynamiskt. Helst skall gästerna vara så många att ingen förstår vem som är vem, och en knapp fjärdedel får uttala sig - företrädesvis då byggjobbaren Jimmy, som tycker att det är för mycket "krångel och skit".

I denna illustra samling trippar Lennart förtjust omkring, och som en åttaårig lekledare på sitt eget barnkalas styr och ställer han. Ingen får tala till punkt, Lennart skickar ordet vidare innan man vet det samma av. Men det gör inget för här är det tempo.

Lennart förstår inte vad de säger. Han hör inte vad de säger. Ibland blir det lite paus i det intellektuella utbytet, då lägger Lennart pannan i djupa veck, ser ut att fundera lite och droppar någon tänkvärdhet. Sen blir det full rulle igen.

Lennart Persson får mig att längta efter gamle Siewert. Vanligtvis länkar jag till ett program jag skriver om, men näe, det vore oetiskt.